Persongalleriet, som presenteras kort och snärtigt i en medverkandelista, sträcker sig i ålder från 21 till 67 och inkluderar bland annat fyra konditoriservitriser (Agda, Asta, Aina och Alma!) från Småland med vida kjolar och aptit på livet, ett nästan nygift par, ett något äldre par, ett par universitetsadjunkter med åsikter respektive mål i mun, en präst med dotter och en läkare – och så Florrie då, en kvinna i sina bästa år (är det ett eko från Karlsson på taket?). De har alla sina egenheter och kanske hemligheter och skvallret böljar snart fram och tillbaka om några av dem.

Florrie spetsar öronen och när ett dödsfall inträffar är det dags för henne att pröva sina egna detektivtalanger och det gör hon i hög grad tillsammans med en av universitetsadjunkterna, som är hennes like i bildning och intellektuell kapacitet. Mellan dem spirar en möjlig kärlek som verkligen får mig att tänka på Lord Peter Wimsey och Harriet Vane.

Det är bjärta färger och solsken, det är blinkningar till Agatha Christie, Dorothy Sayers, Maria Lang och Stieg Trenter – och många fler. Det är pastisch och fan fiction med lite högre svansföring och det är puttrigt och hemtamt för oss som trivs i döda deckarförfattares sällskap och uppskattar självdistans och genredistans. Därtill en mängd ålderdomliga ord och uttryck som så gott som fallit i glömska men gör sitt till för att stärka banden till föregångarna.

Trots dödsfallet är det glatt humör, både hos författaren och resenärerna, och idag, när allt ska gå så förtvivlat fort, är det ganska skönt att efterforskningarna får ta sin tid och att frågor och svar skickas per telegram. Omvärlden i stort är mestadels lagom suddigt skildrad men vid sökandet tangeras större frågor. Samtidigt som tiden är tacksam med sina schabloner och associationer kan jag ibland bli lite fundersam över hur hon använder sig av en del av 1950-talets värderingar men det är nog jag som är överdrivet känslig och ofta går hon ju emot dem.

Nästa bok om Florrie kommer redan om någon vecka och jag ser fram emot att läsa vidare.

Similar Posts:

• Personligt och pratigt om favoritdeckare
• Sommardöd, spekulationer och vaniljhjärtan
• En svensk Agatha Christie
• Förtjusande frisk och ryslig mordgåta i skärgården
• En hyllning till brittiska deckare, byhålor och pubkulturen

Aron skrev De intellektuellas opium (originaltitel: L’Opium des intellectuels) 1955; en tid då Sovjetunionen fortfarande existerade och lockade många intellektuella. I denna bok kritiserar Aron intellektuella för deras tendens att idealisera och rationalisera kommunistiska ideologier och totalitära regimer. Han ifrågasätter deras blinda entusiasm och hävdar att de ofta faller offer för det han kallar ”intellektuell opium” – det vill säga, en irrationell tro på en ideologi som fungerar som ett bedövningsmedel för att undvika att konfrontera verkligheten.

Aron argumenterar för att intellektuella bör vara mer skeptiska och analytiska i sin syn på politik och samhälle. Han var själv en förespråkare för liberalism och demokrati och var kritisk mot de intellektuella strömningarna som stödde kommunistiska system utan att se de verkliga konsekvenserna och bristerna. Boken är en viktig text inom politisk filosofi och ger en insikt i den intellektuella debatten under den tiden. Aron har en lätt och tydlig stil men jag tycker ändå att verket är för långt för att bibehålla ens intresse (totalt 518 sidor). Eftersom han dekonstruerar och kritiserar marxistiska dogmer är det mer av intresse för den som vill förstå Frankrikes idéhistoria.

Det jag tycker saknas är en analys av de intellektuellas egna drivkrafter. Aron verkar tro att bara man visar det felaktiga i de intellektuellas teorier (varelse det är synen på ‘proletariatet’, historiens mening eller människans alienation som ett resultat av teknologin) kommer de att byta ståndpunkt. Här kan man jämföra boken med andra verk inom den liberala kanon såsom exempelvis Thomas Sowells Intellectuals and society som menar att intellektuella har incitament att sprida just dessa teorier för att de rättfärdigar deras existens. Från ett rent darwinistiskt perspektiv är det därför snarare högst rationellt för intellektuella att anamma dessa ideologier då det ökar deras status.  Aron kommer dock stundvis nära när han exempelvis skriver att “få intellektuella kan leva på sitt yrke” och av den anledning kan det ligga närmare att förkasta det kapitalistiska systemet då deras arbete inte efterfrågas på den fria marknaden.

Jag svårt att se att verket får samma klassiker status såsom exempelvis Lockes Two Treatises of Government eller Poppers The Open Society and Its Enemies men trots detta är det bra att en välgärning som Timbro har gjort att översätta verket. Om inget annat så för att få en tydligare bild av hur mycket som har förändrats till det bättre sedan Arons dagar.

Similar Posts:

• Existentialistisk mosaik av levnadsöden och idéer
• Förtryck och motstånd
• De skapande systrarna de Beauvoir
• Försiktig optimism i pandemins tid
• Klassisk essäsamling i reviderad utgåva

Det faktiska polisarbetet förefaller Wijk inte särskilt bevandrad i, trots att han tituleras chef för rikspoliskommissionen. Han dryftar utan förbehåll pågående utredningar med mordmisstänkta och rycker i egen hög person ut när hans vänner och bekanta snubblar över ett lik eller två. När Maria Lang i böckerna redogör för Wijks relationsproblem på hemmafronten väckte detta både uppseende och kritik i pressen.

Att deckarna så utomordentligt väl speglade sin samtid är nog den huvudsakliga förklaringen till deras popularitet idag. Samtidsmarkörerna duggar tätt och det är inte svårt att bli nostalgisk över 50-talets borgerliga livsstil. En värld med hembiträden, läroverksadjunkter och studentskrivningar, fri från mobiltelefoner, stress och datorer. Författarens litterära kunnande gör sig gällande i alla litterära citat och anspelningar.

Bakom de präktiga fasaderna döljer sig förträngda begär och otyglade passioner, som leder till ond bråd död. Författaren fascinerades först som sist av brottets psykologiska dimension. I detta var hon före sin tid, liksom då hon som mordmotiv använde sig av homosexuell passionerad kärlek.

Dagmar Lange (1914-1991), som det stod på dopattesten, var sedan barnsben en utpräglad nattuggla. Hon ägnade de ljusa sommarnätterna i hemstaden Nora åt att skriva årets julklappsdeckare. Resten av tiden stod hon i katedern på Nya Elementar på Östermalm, dock helst inte före klockan tolv på dagen. Eftersom det inte ansågs riktigt lämpligt att en lektor tillika studierektor skrev deckare, lade hon sig till med en pseudonym. Det var ett spel för gallerierna, eftersom Maria Lang blev ett känt ansikte i Hylands hörna med flera TV-program och hördes i radion.

Lange var sällskapligt lagd, slagfärdig, underhållande och kompis med stjärnjournalisten Barbro Alving. Hon unnade sig livets goda och kunde gladeligen beställa godsaker från Östermalmshallen med taxi till Nora. De excentriska och egocentriska dragen förstärktes med åren och tidigare anställda på Norstedts förlag kan vittna om hennes divalater. När hon dog var dödsboet skuldsatt, trots att Lange kunnat kamma hem höga inkomster.

Författaren hade stark integritet och såg till att lämna få ledtrådar till sitt privatliv efter sig. Av de otaliga breven till lillasystern i Danmark finns inga spår. I stället har Margaretha Fahlgren, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, i sin nya bok Ett dubbelt liv: Dagmar Lange alias Maria Lang främst rekonstruerat Dagmars liv utifrån hennes böcker, läst vad andra skrivit om henne samt intervjuat ett fåtal personer som kände Dagmar. Författaren har gjort en gedigen research.

Materialet presenteras kronologiskt och många röster citeras. Det handlar om verk kontra liv, med slagsida åt liv. Fahlgren är grundlig, till den grad att en viss upprepning kan noteras, exempelvis angående deckarnas mottagande i pressen.

På 60-talet bröt diskussionen om pusseldeckarens bristande verklighetsförankring ut och på 70-talet försvann de så gott som helt. Maria Lang förringades av deckarexpertisen på 70- och 80-talen på ett mycket försåtligt vis. Men även om kritikerna hudflängde Maria Lang, behöll hon genom alla år en trogen – om än med tiden krympande – läsekrets.

Fahlgren pekar på deckarnas faktiska kvalitéer och på att Maria Lang med sitt skrivande om relationer och kvinnors villkor banade väg för många av våra nutida populära deckarförfattare.

Margareta Fahlgrens bok utgör intressant läsning, som gett mig en del värdefulla insikter och inspirerar mig till att börja leta på antikvariat efter titlar av Maria Lang, som jag inte läst. Inte så illa!

Similar Posts:

• På semester med Lang och Christie
• Personligt och pratigt om favoritdeckare
• Förtjusande frisk och ryslig mordgåta i skärgården
• Sommardöd, spekulationer och vaniljhjärtan
• Lögner och förbannade hemligheter

Romanen Glöm bort din saknad är Ann-Luise Bertells tredje roman. Den är en sorts fortsättning på hennes första roman Vänd om din längtan (2016) men kan läsas helt fristående.

Den lilla familjen Rönnblom med mamma Maria, pappa Rikard och tvillingflickorna Marlene (Len) och Susan återvänder från Kanada till faderns österbottniska hemby. En by med långa åkrar och långa, röda bondgårdar. Välbeställt. Fet mylla. Förutom vid ån där gyttjan glibbar under fötterna. Ån som hotar stiga. Där ska de bo.

Det är början av femtiotalet. Hemma väntar en tjänst på banken för pappan och även ett hus som föräldrarna sänt hem pengar för att låta bygga. Men i huset bor andra människor (karelare). Uppseendeväckande klädd är familjen också. De får flytta in på vinden i bondstugan hos den svartklädda och gråa farmor som har flera hemmaboende barn, bland annat en liten lungsjuk son. Med tiden flyttar de in i sitt eget hus men det är vindpinat från alla håll och ligger nära ån. Lera överallt. Ladugården är för dåligt isolerad. Kor och kalvar far illa.

Högre upp på backen i en präktig gård bor faderns yngre bror Ener med sin osynliga fru. Farfar, som dog medan de var ombord på båten som tog dem över Atlanten, och som skulle ordnat en tjänst på banken åt sin son hann aldrig det. Fadern kommer sig inte för något utan läser mest om dagarna. När han tar sig till med något, såsom att harva, skrattar hela byn åt hans framfart med plogen. Han är ingen riktig bonde, ingen riktig karl. Han bygger inte på deras halvfärdiga hem. Spänningarna gentemot släktingarna stiger. De nattliga ljuden från föräldrarnas säng har upphört för sen länge.

Det pratas om dem i byn. Om “kläppen” som lämnat kvar i Kanada. Vem är det? Den äldre systern Lidia? Vem är hennes pappa? Byns kvinnfolk drar sig inte alls för att fråga. Mamman som är frånskild, som klär upp sig, som röker accepteras inte av farmodern, inte heller av bondmoran nästgårds med sina kafferep. Flickorna har “konstiga” namn. Går snett. Ser sura ut. Det är många fel på dem. I omgivningens ögon.

Men Len, som läsaren följer, växer, växer upp. Vill veta. Hon spionerar, lägger ihop. Sexualiteten, kroppen, känslorna som finns överallt. Hur blir barn till? Blödningarna; kommer hon att dö? Den inre elden hon själv har i sin kropp. Vad felas henne? Och kan en pappa bara försvinna? Lidia, systern i Kanada. Varför? I slutet av romanen har Len fått svar på livsviktiga frågor.

Hon följer tidigt med mormodern Margareta, som bor i byn Saktmodet. ”Mommo” som kan ”vända om längtan” hos djur och som Bertell skildrat skickligt i Vänd om min längtan . Tillsammans med mormor får Len för första gången se och tvätta en död kropp. Mormor vet råd; om käringarnas skvaller men också om kroppens tid; ge liv, leva, dö. Hon säger rakt ut: ”Jag ska dö”, ”Jag ruttnar”. Om människorna säger hon så sant: ”Det är bara att lyssna på dem, så talar de.” I slutet av berättelsen börjar Len vara vuxen och mormor har fått dö. Men som ”mommo” vill Len bli: liksom stå över allting. Låta allt flyga förbi. Men Len behöver ett yrke: sjuksköterskans.

Romanen är en utvecklingshistoria. Kvinnolivet får stor fokus. Även klass genom barnets ögon. Känslor uttrycks ofta med kroppen; hur den rör sig eller hur den stelnat. Ibland bryter känslorna fram starkt; pappan gråter änd över sig i höladan, ensamma morbror Axels hulkande och snorande på mormors begravning, Len som säger ifrån inför hela byn om vem som är far till karelarflickan Helmis barn. Mamman Marias dans till grammofonen är en magisk scen; hur hon kånkar hem sin stora grammafon på cykeln, letar i trunkar fram stenkakor med mörka mansröster och sedan dansar, dansar ”som en trollslända” i deras kök. Flickorna dansar. Dansar ut alla sorger, all längtan. Men grammofonen hamnar i natten i ån; den får inte finnas. Ån slukar dess sång, liksom ån stiger och svämmer in över deras – från förra kalla och enkla – hem. Leran tränger in. Nästan förgör det (dem).

Omslagsbilden med en trana som flyger i något grått, blått är gjord av Sanna Mander. Liksom haren som pryder Bertells roman Heiman (2020) symboliserar rädslan, symboliserar här tranan längtan. Den stora fågeln som flyger högt i luften, skyn över de österbottniska lerjordarna vår och höst blir en bild för Lens inre starka styrka och livsväg. Framåt.

Romanen Glöm bort din saknad berör mig mycket. Med ett enkelt, precist språk skriver Ann-Luise Bertell om en ung flickas liv och utveckling. Berättelsen om Len lägger sig i linje vad gäller miljöer och människor med Bertells tidigare romaner. Bertell skriver arketypiska berättelser som i hennes univers utspelar sig i Österbotten, i små byar. Egentligen kunde de utspelas överallt i världen. Det här är konst.

Similar Posts:

• Löjligt lycklig läsning
• Livets vägar
• Köttbullar är också omtanke
• Elofs och Olgas bok
• Att välja och skriva sitt liv

Vad som sällan berättas däremot, är de händelser som upplevs vara ett enda stort misslyckande, också om man tittar på den nationella historieskrivningen. Kanhända finns någonstans en dos av skam, en känsla som väcker stort obehag hos de flesta. Det har inte hindrat Jack Werner när han fick höra talas om vikingaskeppet Ormen Friske. Farkosten var ett bygge som stod klart år 1949 och året efter seglades i väg på en längre färd.

Werner har i undersökningen av skeppets öde vävt in en mängd trådar i svensk historia som rör den tid när mina föräldrar var på väg in i vuxenlivet. Efter andra världskriget tycktes en positiv känsla ha varit allmänt utbredd i landet. Många var medlemmar i en eller flera föreningar. En viss ledighet blev avtalad för de anställda. I Sverige fanns erfarenhet av att arrangera utställningar för stora publikskaror också för internationella besökare. Det fanns drömmar att förverkliga i slutet av 1940-talet. Som kontrast till Sveriges privilegierade situation påminner Werner att i andra europeiska länder låg städer i ruiner och att där var hemlösa tidvis beroende av svensk nödhjälp.

Men tillbaka till skeppet. Det hade en koppling till personer inom Friskvårdsförbundet, en förening som grundades 1941 i konkurrens med andra föreningar. I bakgrunden fanns en åsiktskonflikt när det gällde synen på kropp och hälsa. Somliga förkastade idrott med tävlingsmoment, men anammade gärna andra friskvårdsideal. När Werner berättar om hur idéerna och argumenten fördes fram i debatten, som ännu bar på skuggor med ideal om den ädla nordbon, är det som att befinna sig där. Samtidigt tänker jag – är de inte lika, tvisterna? Same, same but different. Och är inte trätoämnena ganska futtiga när man får lite distans till dem?

Skeppets byggande har sin förklaring inte bara i tidsandans glädje över att bo i ett land  med många föreningar, utan också i den drivande personen Sten Schröder. I sin roll inom Friskvårdsförbundet får han chansen att förverkliga sin dröm sedan barnsben. Nämligen att bygga en farkost enligt modeller från bevarade norska vikingaskepp.

Mycket faller på plats trots många hinder på vägen såväl för Schröder som för bokens författare. Werner hittar nya fynd medan han kartlägger hur det gick till när Ormen Friske förliste i Nordsjön. Brist på resurser verkar ha gjort det svårt för den svenska ambassadpersonalen i Västtyskland när sökande efter olycksfarkosten pågick. Under årens lopp har också andra velat veta hur vikingaskeppet försvann. Werner kom i kontakt med en nederländare som gjort videointervjuer med efterlevande till de omkomna. Slutsatsen är att projekt kan bli jättelyckade, och de kan landa i en katastrof. När spåren ställs samman är det omöjligt att undgå slumpens betydelse i denna historia.

Ingenstans väljer Werner att spekulera om hur stor roll en viss personlighetstyp kan ha. Han väljer en anständig ton och frestas inte att raljera kring en entusiastisk familjefar som lämnat sin trygga anställning som ingenjör för en osäker karriär i ett förbund med dålig ekonomi. Det är värt beröm, tycker jag.

Vikingatiden har i vissa tider haft ett starkt skimmer av hjältedåd och en del av dessa egenskaper har av somliga använts för att berätta om ett heroiskt förflutet. När jag går in i en svensk souvenirbutik ser jag hyllor belamrade med vikingahjälmar i plast. Jag vet inte vad denna tanke egentligen vill säga mig – kanske signalerar den bara i all enkelhet att jag aldrig kommer sätta en sådan på mitt huvud. Jag läser hellre en välskriven bok om hur mångfacetterad den svenska historien är också när det gäller så näraliggande decennier som 1940- och 1950-talet.

Similar Posts:

• Att trassla in sig och agera tvärtemot
• Kamouflerade aktiviteter i engelsk efterkrigstid
• De virala osanningarnas konsekvenser
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Profeten som fick fnatt – hans liv och livsvärld

Essäerna i den här samlingen kan alla sägas handla om hur det var att vara afro-amerikan, framförllt då i USA, i mitten av 1900-talet. De må ha hyllats av sin många skribenter i sin samtid, vilket också framhålls i flera citat på omslaget. Flera av de inledande essäerna uppfattar iallafall jag dock som ganska daterade. En essä handlar exempelvis om filmen Carmen Jones, från 1955. Den filmen har väl inte riktigt uppnått klassiker- eller kult-status, och själv har jag inte sett den, vilket jag gissar att jag inte är särskilt ensam om – något som också gör att essän i mångt och mycket inte känns särskilt relevant. Ytterligare andra essäer handlar exempelvis om litteratur som var klassisk redan när Baldwin skrev om dem, som exempelvis Harriet Beecher Stowes omdiskuterade Onkel Toms stuga. Just för att den romanen förblivit en klassiker så behåller ju Baldwins essä också indirekt en viss relevans. I ett par andra essäer kan man läsa exempelvis om livet i Harlem, eller som (svart) amerikansk student i Paris under 1950-talet. Måhända givande om man är intresserad av en samtidsskildring från den här tiden, men mycket av det känns inte särskilt relevant för vår samtid.

Men ibland gnistrar det till ordentligt. I mitt tycke allra mest så i bokens avslutande essä ”Främling i byn”. Även om den så klart också är skriven i, och reflekterar över, en viss given historisk kontext – närmare bestämt när Baldwin spenderade en tid i en isolerad liten by i Schweiz – så lyckas han här fånga många aspekter av vad det innebar att vara ”främling” som nog kunde ha varit skrivna idag. Först här får jag verkligen en känsla för varför Baldwin kunde bli så hyllad av somliga i sin samtid, och varför det kan vara relevant att läsa honom än idag.

Similar Posts:

• ”Vill jag verkligen bli integrerad i ett brinnande hus?”
• En filosofi för 1800-talet
• ”I hope that nobody has ever had to look at anybody they love through glass”
• Vår bedrägliga samtid
• Deckare med bredd och djup

Midnight Atlanta är den tredje boken i en serie som handlar om McInnis, Boggs och Smith. År 1948 jobbade de tillsammans på den första enheten i Atlantas polisorganisation med svarta patrullerande poliser. Nu är det år 1955 och dynamiken är något förändrad. Smith jobbar numera som journalist på en dagstidning vars läsare i huvudsak är svarta medborgare.

Mordet på tidningens chef Bishop sammanför de tre männen igen. Ingen av dem kan nöja sig med teorin som den vitbemannade kriminalenheten presenterar: att Bishops fru skjutit sin man.

Miljön som beskrivs visar ojämlik behandling av människor. Sjukhuset är separerat för vita med bättre utrymmen och utrustning och sämre utrustade zoner för andra grupper. De svarta poliserna saknar tjänstebilar och deras kontor ligger i en källare som besöks av råttor.

Till intrigen hör några utvikningar som breddar samhällsbeskrivningen. Ett rättsfall där en svart pojke felaktigt anklagats för att ha våldtagit sin vita flickvän skapar rubriker liksom kampen om rätten att sitta på bussens alla säten. Montgomery är staden där medborgarrättsrörelsen växer sig allt starkare. Den usla finansieringen av skolor för icke-vita elever är en frustration för de drabbade. USA:s systematiska diskriminering av svarta och andra etniska grupper kände jag till sedan skolåren men jag mindes inte att stöd fanns i Jim Crow-lagar som upphörde först under mitten av 1960-talet.

En annan historisk verklighet som tas med i händelseförloppet är kommunistskräcken. Den får dessutom direkt påverkan på våra huvudpersoners arbete när några FBI-anställda dyker upp. Jag konstaterar att det polisiära utredningsarbetet inte direkt gynnas av hur landets inre säkerhetstjänst instruerats att jobba. Ofrivilligt går mina associationer till hur utredarna av Palmemordet måste ha fått instruktioner av en chef som tjatade om kurdspåret.

Med Smiths journalistiska grävande ges dåtidens kommunistskräck ännu en vinkel. Nämligen att medborgarrättsrörelsen oroades över att organiserade kommunister skulle kidnappa de aktuella orättvisefrågorna. Blotta misstanken på kopplingar till kommunister skulle stanna upp arbetet med att få stopp på de diskriminerande lagarna, får Smith höra.

Skildringen visar på ett intressant sätt hur många krafter samverkar i en samhällsförändring. Tidningar som startades av och lästes av den svarta befolkningen har varit viktiga för att få slut på diskriminerande lagstiftning i USA:s moderna historia. Dagspressen med vita utgivare och läsare rapporterade högst sällan om de uppenbara orättvisorna. Om det överhuvudtaget skrevs något om dessa ämnen, var vinkeln redan färdig: Den svarta delen av befolkningen var främmande, ryslig och måste hållas isolerad.

För det mesta lyckas Mullen när han nyttjar fördelarna med det allvetande berättarperspektivet. Inre tankar, dialog och action växlar om vartannat. McInnis, Boggs och Smith har sina egna uppväxter och relationer som fyller tankarna och personteckningen ges flera skikt. Slagsmålsscenerna glider däremot farligt nära farsen med sina detaljerade beskrivningar av spända knytnävar eller armar som krokar tag om halsen.

Intrigens vändningar, de mångbottnade romanfigurerna och framför allt tidsskildringen gör likväl deckaren synnerligen läsvärd.

Similar Posts:

• Vit eld stör, men berör den?
• Delad stad
• Klassisk essäsamling i reviderad utgåva
• Spännande men alldeles för spattigt
• ”Vill jag verkligen bli integrerad i ett brinnande hus?”

Andraklassbiljetten ger honom måltider vid Kattens bord, bordet i matsalen med lägst rang i social bemärkelse. Michael kommer att lära känna nio personer, två pojkar i sin egen ålder, Miss Lasquetis och en handfull män. Storögt lyssnar han till de vuxnas historier om yrken, relationer eller platser de besökt. Och han får bråda dagar (och nätter) som han tillbringar med Ramadhin och Cassie. De klättrar upp (utan lov) i livbåten, som är en perfekt plats för att spionera på passagerarna. Grabbarna gör bomber i poolen ombord så att det stänker kraftigt och de gör låtsascigarretter av avbrutna pinnar från en rottingstol. De hoppas kunna ”röka” upp stolen innan de når England.

Den ena skrönan avlöser den andra – återberättat av en vuxen Michael som försöker skapa liv i fartygsresenärerna. Det är en fiktiv berättelse som använder sig av memoarskrivandets verktyg. Efter ett tag känns skildringen tyvärr enahanda trots spännande scener med fången som på natten vallas i kedjor av sina väktare.

I andra halvan av romanen ändras dock atmosfären. Spegeln vrids nämligen mot jagberättaren som vuxen. Hans sökande efter passagerarna han träffade för länge sedan präglas av en överraskande energi som gör att jag läser vidare. Det är som om pulsen (min puls?) ökar när minnesvävens trådar blandas med funderingar på hur livet blev som vuxen. Dessutom ersätts de handlingskraftiga männens skrönor med andra porträtt. Texten domineras av erfarenheter som gjorts av kvinnor och åtminstone två kvinnoöden innehåller händelser som gör mig förstummad.

Att skriva är att städa – har jag hört sägas eller läst någonstans. Ondaatje undersöker kanske i denna roman hur relationer utvecklas från tiden som elvaåring till tiden som vuxen man. Den introspektiva blicken som finns i romanens andra halva tyder på det. Oceanångarens förflyttning kan också tänkas vara en metafor för det egna jaget – att lämna en hamn/ett jag och finna en ny hamn/ett nytt jag.

Fundersamt undrar jag om romanen tjänade eller förlorade på att ha med så många personer. Romaner kan absolut rymma åtskilliga skrönor som krydda – det kan litteraturhistorien ge flera exempel på. Men jag kan inte låta bli att låtsas vara bollplank i en dialog med Ondaatje. Jag hade föreslagit honom att omarbeta boken till en novellsamling. Då hade vissa av människoödena med anknytning till Kattens bord kunnat bäras av sin egen lyskraft som varat mycket, mycket längre.

Similar Posts:

• Kamouflerade aktiviteter i engelsk efterkrigstid
• Längtan, lera och luft
• Att växa upp och bli sin egen
• Vägen mot slutet
• Läsvärd grundkurs i empati

Sylvia Plaths Dagböcker och anteckningar 1950-1962 är en tungviktare på över 750 sidor och vi följer Plath från de tidiga åren på Smith College till mitten av 1962 då hon fortfarande var gift med Ted Hughes.

Noteringarna ger oss en inblick i den femtiotalstypiska verkligheten för de unga kvinnorna på Smith College: bli gift, sedan hemmafru och sedan skaffa barn.

Plath blir tidigt medveten om att hon har andra mål än många andra av sina vänner och att hon behöver sin konstnärliga frihet. I en relation är det därför viktigt att mannen i hennes liv förstår hennes behov av att skriva och som stöttar en relation där hon får utöva sitt konstnärskap. Hon varvar sitt skrivande mellan poesi, noveller och en stark vilja att skriva en roman och provar sig fram, ofta envist och målmedvetet men lika ofta med självförakt och utan struktur.

I det liv hon lever har Plath en ständig känsla av utanförskap men ändå en önskan att vara en del i ett sammanhang.

Men tänk om mitt arbete är uselt? Jag vill snabbt och fort få vilken skit som helst publicerad. Ord, ord, för att stoppa syndafloden genom det tumstora hålet i fördämningen. Det ska bli mitt hemliga rum. Har jag inte stått utanför hela mitt liv? Uppställd framför välvilliga fiender? Hänsynslös, lidelsefull: varför tycker jag att grupper är outhärdliga? Vill jag ens vara med? Är det för att jag inte kan mäta mig med dem, får tunghäfta, krympt hjärna, som jag bedrar mig med drömmar om enastående romaner och dikter som slår världen med häpnad? Jag måste överbrygga klyftan mellan tonårsglitter och mogen glöd.

Plath analyserar att den frihet hon önskar sig i och med skrivandet också innebär en otrygghet – vad medför det att inte ha något fast jobb utan att bara förlita sig på skrivandet som inkomstkälla?

Söndag var en också en deppig dag: trött, nere: kan det delvis bero på att jag är så nära friheten (som i själva verket innebär ett annat slags tyranni: otryggheten) och än så länge inte är i stånd att överbrygga med flitigt skrivande, så som jag gjorde den där enda veckan under vårlovet?

Hon har höga krav och är hård mot sig själv och reflekterar och undrar granskande…
Är hon torr och steril?
Kan hon lära sig något nytt?
Den ständiga pressen och jakten på att bli publicerad går som en röd tråd genom alla år.

Att läsa om hur hon ser på sin relation med Ted Hughes och reflektioner över om hon skulle bli galen om de inte var tillsammans är något av en förutsägelse av framtiden. Redan 1957 skrev hon följande:

…hela mitt väsen har vuxit och flätats samman så totalt med Teds att om något skulle hända honom vet jag inte hur jag skulle kunna leva. Jag skulle antagligen bli galen eller ta livet av mig. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan honom.

Dagboksanteckningarna tar oss igenom 1950-talet och framåt. Hennes relation med Ted tar mycket plats men mest får vi reflektioner över skrivandet och måendet kopplat till detta. Det är vasst, detaljrikt och bitvis också roligt. Plath är skärpt och en extremt bra observatör och hon skildrar sitt liv med vänner, kollegor och älskare ofiltrerat.

Jag upplever noteringarna som autentiska vilket inte alltid är självklart trots dagboksformatet. Boken är en riktig bladvändare som varmt kan rekommenderas.

Similar Posts:

• Vägen mot slutet
• Livet, litteraturen och allting
• Återbesök i Glaskupan
• Läppstift och livsaptit
• Kyla och hetta

I Glaskupan rör vi oss i 1950-talets New York där Esther Greenwood tillsammans med elva andra unga kvinnor vunnit en tävling i en modetidning genom att skriva essäer, noveller, dikter eller artiklar. Vinsten är en månads betald vistelse i New York.

Sommaren är varm och kvalmig och New York är täckt av en fuktig dimma. De tolv unga kvinnorna har inkvarterats på hotellet Amazonen, ett hotell som närmare liknar en studentkorridor än ett riktigt hotell. Hotellet bebos endast av kvinnor, de flesta från välbärgade familjer som går sekreterarskola innan de med största säkerhet kommer gifta sig och skaffa barn. 

Esther kommer från Boston men har innan den här resan aldrig tidigare varit utanför New England och hennes förväntningarna på New York är stora. Trots detta känner Esther rätt snabbt att något är fel. Dels tänker hon mycket på makarna Rosenberg, som dömts till döden för spionage och ska avrättas. Sen känner hon sig dessutom styrd och ofri. Dagarna för de unga kvinnorna är inrutade och fyllda av aktiviteter och vistelsen som gav förhoppningar om ett friare liv blir något helt annat. 

Jag förmodades roa mig som aldrig förr.
Jag förmodades vara avundad av tusentals andra collegeflickor precis som jag över hela Amerika, som inget hellre önskade än att få trippa omkring i samma lackskor, storlek trettiosju som jag köpt på Bloomingdales en lunchrast tillsammans med ett matchande svart lackskärp och en svart lackväska.
…
Det var bara det att jag inte styrde någonting, inte ens mig själv.

De uppenbara klasskillnaderna och vad en ung kvinna kan förvänta sig i femtiotalets Amerika märks i relationen mellan dem som vunnit novelltävlingen. Doreen, Esthers rumskompis, ser livet som någonting lätt och hon roar sig på alla sätt hon kan. Hon går på rätt skola, har rätt kläder och har råd att inte bry sig för mycket om utfallet från vistelsen i New York. Men för Esther ligger prestationsångesten ständigt och lurar. 

Hennes relation till barndomskärleken, Buddy Willard, tar också en annan vändning när hon upptäcker att det är olika regler och förväntningar på dem på grund av kön. Buddy och Esther har redan en något så när utstakad väg framför sig, men när Esther får reda på att Buddy har haft en sexuell relation med en servitris ställer det hennes bild av honom på ända. Hur kan han spela så oskuldsfull när han skaffat sig erfarenheter av detta slag? Hon reflekterar även över att hon inte gjort samma erfarenheter ännu.  

När Esther inte kommer in på skrivkursen hon sökt efter New York-vistelsen infinner sig en stor tomhet. Det finns ingen mening med att gå upp ur sängen och det finns ingenting att se framemot. Hon blir alltmer skör psykiskt och dras mellan livet hon vill leva och livet hon förväntas leva.

De detaljerade känsloyttringarna och miljöbeskrivningarna i boken har en oerhörd skärpa. Glaskupan sjuder av intryck, känslor och iakttagelser. I dagsläget skrivs det öppet om psykisk ohälsa, men att skriva och ge ut Glaskupan på 60-talet kan man förstå gav stora reaktioner.

Plath styr oss elegant mellan ytligheter och djup och skapar ett värld som det är svårt att slita sig ifrån. Glaskupan är lika aktuell idag som den var 1962 utifrån många perspektiv och Esthers personlighet har fångat mig igen.

Similar Posts:

• Läppstift och livsaptit
• Svindlande briljant debut
• Vägen mot slutet
• Sylvias egna noteringar
• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom