dagensbok.com » Sofia Luthman

Kate Morton "En välbevarad hemlighet"

Sofia Luthman — Sat, 03 Aug 2013 22:00:50 +0000

Jag har hittat en ny favoritförfattare! I den här boken går Kate Morton från klarhet till klarhet. Berättelsen tar sin början 1961, när den då 16-åriga Laurel smiter iväg från familjens picknick nere vid bäcken och gömmer sig i sin trädkoja, där hon råkar bevittna ett brott som kastar ett nytt ljus över familjeidyllen. Hon och hennes mamma är de enda som vet vad som hände, men de pratar aldrig om det inträffade. Men Laurel glömmer aldrig och 2011 när hennes mamma ligger för döden bestämmer hon sig för att ta reda på vad som egentligen hände den där dagen.

Författaren lotsar oss skickligt fram på en resa som utspelar sig dels i nutid, där den erkända skådespelerskan Laurel återvänder till sitt föräldrahem för att ta hand om sin döende mamma och ta reda på sanningen, dels under 1961, då Laurels trygghet skakas i grunden och hon gör sitt livs första (och kanske viktigaste) skådespelarinsats, samt dels under andra världskriget, där vi får följa hennes mamma och händelserna som ledde fram till den ödesdigra sommardagen 1961.

Det är svårt att sätta fingret på vad som gör den här boken så otroligt bra, det är en kombination av faktorer: Tredimensionella, trovärdiga karaktärer som man fäster sig vid, härliga miljöbeskrivningar, vänskap, kärlek och andlös spänning. Morton lägger skickligt ut ledtrådar och rökridåer som gör att man som läsare tror att man kan lista ut vad som egentligen hände men man får hela tiden revidera sin uppfattning. Mig lyckades hon i alla fall lura och det med den äran. Bra jobbat!

Det bästa med att hitta en ny favoritförfattare är när man är långt ifrån först på bollen och personen ifråga, liksom i det här fallet, redan har släppt ett antal böcker. Nu är bara frågan… När öppnar biblioteket?

Katja Hvenmark-Nilsson "Balanskonster för nya lärare"

Sofia Luthman — Sun, 23 Jun 2013 22:00:47 +0000

I den här boken delar Katja Hvenmark-Nilsson på ett personligt och konkret sätt med sig av sina erfarenheter för att lotsa nya lärare ut i det viktiga och svåra läraryrket. Boken har ett reflekterande tilltal och är skriven på ett lättillgängligt, trevligt och pedagogiskt sätt. Det här är boken jag önskar hade funnits när jag började jobba som lärare för x antal år sedan.

Författaren går igenom 18 olika punkter eller ”konster” som hon kallar dem. Det börjar med ”Konsten att starta från noll och göra allt samtidigt” och slutar med ”Konsten att välja sina strider”. Däremellan går hon igenom allt från hur man planerar sin tid till att säga det man menar. Balanskonster är verkligen rätt ordval, för författaren redogör hela tiden för båda sidorna av myntet i sina konkreta exempel. ”Man kan göra så här, men å andra sidan…” Hon bjuder in läsaren i sitt resonemang, vilket dels ökar förståelsen för vilket komplext yrke läraryrket är, dels ger hög igenkänningsfaktor. Jag känner igen mig i flera av resonemangen.

Boken är ganska kort och snabbläst. Man läser lätt ut den i en sittning, vilket är bra, för då kan man återkomma till den många gånger och friska upp sina kunskaper. Den blir som den där äldre kollegan som generöst delar med sig av sin erfarenhet och alltid finns tillgänglig för att peppa, trösta och stärka självförtroendet. Jag vill även lyfta fram Eva Lindéns klockrena illustrationer, som tillför boken mycket.

Även om författaren lyfter fram en hel del problem och negativa saker (vilket är naturligt eftersom hon vill ge läsaren verktygen att klara av alla tänkbara och även otänkbara situationer som kan uppstå i yrket) så är grundtonen hela tiden positiv och konstruktiv. Det känns nästan lite överflödigt att i slutordet lägga till att det finns mängder av positiva möten och erfarenheter som inte nämns. Läsaren förstår det ändå. Arbetsglädjen och engagemanget lyser hela tiden igenom i den här pärlan till bok. Den borde vara obligatorisk läsning på Lärarhögskolan.

Kami Garcia och Margaret Stohl "Beautiful Creatures - mörka drömmar, livsfarlig kärlek"

Sofia Luthman — Tue, 14 May 2013 22:00:57 +0000

Ethan är 16 år och bor i det lilla sydstatssamhället Gatlin. Han befinner sig både åldersmässigt och geografiskt i sammanhang där man inte får sticka ut för mycket och vara annorlunda. Han längtar efter att bli så pass gammal att han kan lämna den kvävande småstaden. På nätterna drömmer han om en vacker flicka som behöver hans hjälp. Så börjar Lena, som inte är lik någon annan, på skolan. Det dröjer inte länge innan de båda ungdomarna dras till varandra.

Lena och Ethan har mer gemensamt än man först kan tro; båda har förlorat sina föräldrar. Nåja, Ethans pappa har visserligen inte slutat andas, men när hans hustru (tillika Ethans mamma) gick bort i en tragisk bilolycka slutade han också att leva. Han praktiskt taget bor i sitt arbetsrum där han skriver på sin nästa bok. Föräldraansvaret har han delegerat till familjen hushållerska Amma. Hon är Ethans fasta punkt i tillvaron. Den föräldralösa Lena bor hos sin farbror som, liksom Ethans pappa, inte har visat sig ute bland folk på länge. Det går massor av rykten om Macon Duchannes. Tänk om medlemmarna i DAR (Daughters of the American Revolution) visste att många av ryktena var sanna?

Till skillnad från Ethan längtar Lena över huvud taget inte efter att bli äldre. Tvärtom fasar hon för sin 16-årsdag, då mer än vad omvärlden kan ana står på spel. Då kommer hennes öde att beseglas och hon har sett på nära håll hur illa det kan gå…

Att vara annorlunda har sitt pris och Lena blir snart utfrusen och förföljd av sina skolkamrater, som blir uppviglade av innegänget. Ethan tvingas välja sida. Tur att han har sin lojala vän Link…

Den här boken har många bra ingredienser: Den utspelar sig i den amerikanska södern, med övervuxna trädgårdar som kulisser. Den handlar om flera ”omöjliga” kärlekshistorier, stark vänskap och magi. Dessutom har Gatlin ett bibliotek utöver det vanliga.

Beautiful Creatures har beskyllts för att rida på Twilight-seriens framgångsvåg, men trots att den har vissa likheter med vampyrserien (och med Stephen Kings Carrie) så tillför den genren något nytt. Jag gillar framför allt hur författarna blandar dåtid och nutid. Stundtals var den en smula seg och det var lite kämpigt att ta sig in i den, men när man väl var där ville man inte lämna boken och efter läsningen dröjer sig miljön och karaktärerna kvar. Jag ser verkligen fram emot att se filmen!

Michelle Paver "Bronsdolken - Den utstötte"

Sofia Luthman — Tue, 19 Mar 2013 23:00:50 +0000

Tolvårige Hylas är föräldralös och Utstött. Ända sedan han var liten har han tagit hand om sin lillasyster Issi, vilket inte har varit så lätt, eftersom Utstötta är helt utan rättigheter. De får inte ens komma in i byn, utan tvingas överleva på mat de lyckas stjäla och det som naturen har att erbjuda. Den hårda uppväxten har gjort Hylas självständig och tuff. Det är inget lätt liv de lever, Hylas och Issi, men de hankar sig fram. Ända till den dagen då de blir attackerade av svartklädda krigare. I tumultet som uppstår skiljs syskonen åt, och Issi försvinner. Det är här som berättelsen tar sin början.

Medan Hylas flyr hopar sig frågorna: Varför är kråkorna (de svartklädda soldaterna kallas så) ute efter just Utstötta? Vad vill de? Men viktigast av allt: Vart har Issi tagit vägen? Som läsare förstår man varför Hylas fruktar kråkorna så mycket, för redan i början av boken står det klart hur kallblodiga de är då de mördar ett barn. Dessutom dödar de Hylas hund Stick. Efter att ha gömt sig i en grotta, där han träffar på en man som ger honom en bronsdolk, flyr Hylas ut på havet med hjälp av sin bäste vän.

Ungefär samtidigt flyr ett annat barn för att undkomma sitt öde. Flickan Pira har utåt sett inget gemensamt med Hylas. Hon är dotter till en prästinna och har vuxit upp i lyx, men under ytan är hon djupt olycklig, ensam och fången. När hennes mor tillkännager planerna att gifta bort Pira med en hövdingason i ett land långt bort, vet Pira att hon måste fly. När hennes och Hylas vägar korsas upptäcker de att de har mer gemensamt än man kan tro. Ska de lyckas överbrygga klasskillnader och kulturkrockar och kunna hjälpa varandra att överleva?

Michelle Pavers nya serie för läsare i slukaråldern utspelar sig på bronsåldern, för 3 500 år sedan, i det som senare skulle komma att bli Grekland. En del ortsnamn känner vi igen, medan en del heter något annat. Till exempel kallas ön som idag heter Kreta för Keftiu (enligt författaren kan det vara så att det var öns ursprungliga namn). Detaljrikedomen är hög och det märks att författaren har lagt ner mycket jobb på efterforskning. Jag gillar att tidstypiska detaljer (så som till exempel religiösa ritualer och matvanor) smygs in i berättelsen.

Det är en riktig äventyrsbok med action från början till slut. Det hade inte skadat med några andningshål här och var, även om skildringen av den spirande vänskapen mellan Hylas och delfinen Silver är ganska mysig. Miljöbeskrivningarna är smått fantastiska, man kan nästan känna hur obarmhärtigt solen bränner när Silver fastnar på stranden. Jag skulle tro att boken lämpar sig bäst för barn i äldre slukaråldern eftersom den på sina ställen är riktigt otäck. Nu ska jag göra slag i saken och läsa Vargbröder.

Maggie Stiefvater "Dödsritten"

Sofia Luthman — Sat, 23 Feb 2013 23:00:19 +0000

Innan jag läste den här boken hade jag aldrig hört legenderna om vattenhästar, de mytiska havsdjur som varje höst spolas iland på stränder. I den här boken kallas de Capaill Uisce, men de går under olika namn i olika länders legender. De är blodtörstiga monster, som livnär sig på kött, och är extremt svåra att tämja. Samtidigt är de ofattbart snabba. Den kombinationen är svår att motstå, så i generationer har männen på den lilla ön Thisby fångat in och ridit på de farliga rovdjuren. Varje år anordnas kapplöpningen Scorpioloppet där män (för det har alltid varit män) tävlar med livet som insats.

Sean Kendrick har vunnit tävlingen fyra år i rad. Han är öns bäste ryttare och mannen som kan prata med vattenhästar. Han är den ende som åtminstone har en chans att kontrollera Capaill Uisce. Han arbetar åt öns rikaste man, Benjamin Malvern, som äger ett avelsstall. Sean tränar hans hästar och tävlar åt hans stall. Dessutom försöker han hålla Malverns son Mutt vid liv, genom att tämja och träna vattenhästarna han tävlar på. För det tackar Mutt honom med avundsjuka och avsky och hävdar att Sean bara vinner för att han roffar åt sig den bäste hästen, Corr. Det är delvis sant, för Corr är utan tvekan den bäste hästen, men Sean är också den ende som kan rida honom. De har vuxit upp tillsammans och Sean älskar Corr, även om han inte litar på honom för fem öre. Corr är ju trots allt en vattenhäst.

Sean och de andra tävlande får oväntad konkurrens i tävlingen. Kate (som kallas Puck) bor tillsammans med sina bröder i ett litet hus som Benjamin Malvern äger. Deras föräldrar dödades av Capaill Uisce när de var ute med båten och efter deras död kämpar syskonen för att försörja sig. Olika omständigheter gör att Puck anmäler sig till Scorpioloppet som tävlingens första kvinnliga deltagare. Hon möts av ett enormt motstånd från de manliga tävlande, ja, faktiskt hela från öns befolkning. Den ende som är någorlunda jämställd är Sean, som inte verkar bry sig så mycket om att hon är tjej. Hans enda invändning är att Puck tävlar på en vanlig häst, hennes älskade Dove.

Den här boken liknar inte något jag har läst tidigare. Miljöbeskrivningarna av den karga ön är så levande att man nästan känner saltstänken på kinden. Det är spännande och otäckt. Författaren gestaltar mer än vad hon berättar och det är fortfarande en del detaljer jag inte är på det klara med. Till exempel var boken utspelar sig. Jag vet att ön Thisby ligger i Atlanten och har räknat ut att öborna pratar engelska. Men mer än så vet jag inte. Man får heller inte veta när boken utspelar sig. Några ledtrådar får man dock: Det finns bilar men det nämns ingenting om till exempel internet eller mobiltelefoner. De här frågetecknen ser jag dock bara som en tillgång eftersom de förstärker känslan av att det är en myt som berättas. Författaren har ett vackert språk, som översättaren har förvaltat väl.

Även om berättelsen stundtals är väldigt ruskig så dominerar ändå kärleken. Och då menar jag inte kärleken mellan människor, även om boken bjuder på en sådan historia också. Nej, jag menar kärleken mellan ryttare och häst. Den är oerhört fint skildrad och författaren får läsaren att förstå varför huvudpersonerna är villiga att offra allt för sina hästar.

P. D. James "När döden kom till Pemberley"

Sofia Luthman — Thu, 31 Jan 2013 23:00:55 +0000

Jane Austen skrev oförglömliga romaner, men mig veterligen besökte hon inte samma historia flera gånger. Därför är det svårt att föreställa sig att hon själv skulle ha skrivit en fortsättning på berättelsen om Elizabeth Bennet och mr Darcy. Nu har deckardrottningen P.D. James gjort det i stället.

Det var med stora förväntningar jag började läsa boken, som utspelar sig sex år efter Austens storverk. Elizabeth och mr Darcy har fått två söner och livet flyter på i det stora godset Pemberley. En bit in i boken börjar jag undra för vem den egentligen är skriven. Är målgruppen Austens fans? I så fall, varför tråka ut oss med långa beskrivningar och återberättande av vad som hände i Stolthet och fördom? Chansen är ganska stor att vi inte har glömt det. Eller är den tänkt att locka nya läsare, som inte har läst Austen? Varför då överhuvudtaget skriva en fortsättning på Austens bok, i stället för att skapa en helt ny värld, befolkad med egna karaktärer? James är en mycket kompetent och populär författare som har skrivit massor med egna böcker som läsarna har tagit till sina hjärtan.

Hur går man då tillväga när man vill skriva en fortsättning på en bok som Stolthet och fördom? Det bästa är nog att göra som James och helt enkelt byta genre, för att på så sätt bryta med ursprungsberättelsen och göra något helt nytt. Eftersom James är något av en mästare på detektivromaner faller det sig naturligt att hon skriver en deckare. På Pemberley pågår förberedelserna inför Lady Annes bal för fullt, när den oinbjudna lillasystern Kitty dyker upp, helt hysterisk. Hon har färdats tillsammans med sin make mr Wickham och dennes vän kapten Denny för att våldgästa balen. Efter ett gräl mellan de båda männen försvann Kapten Denny in i skogen, tätt följd av Wickham. Sedan hördes en skottlossning och ingen av dem har synts till sedan dess. Mr Darcy samlar genast ihop ett antal mannar och ger sig ut i skogen för att leta efter de båda männen. Kapten Denny hittas död och mr Wickham blir huvudmisstänkt. Konstigt nog är det själva deckargåtan som är berättelsens svagaste punkt. Den förmår aldrig riktigt gripa tag och det blir aldrig riktigt spännande.

Det är väldigt tydligt att James kan sin Austen och hon känner karaktärerna väldigt väl. Därför gör många av dem det man skulle förvänta sig. Ändå känns de inte som Austens karaktärer. Ju längre in i boken jag kommer, desto mer bleknar bilden av framför allt Elizabeth. Austens Elizabeth är en stark, intelligent, kvicktänkt, frispråkig och rolig karaktär, som man inte kan låta bli att tycka om. I den här boken är hon mer utslätad och mild, hon har nästan blivit en kopia av sin godhjärtade men mesiga syster Jane. Är det livet som hustru och mor som har förändrat henne, eller är förändringen James verk? Mr Darcy i sin tur har i den här boken fått ett större djup och visar mer osäkerhet, men jag tror knappast att Jane Austens hjälte hade stått och kräkts i en rännsten på grund av chock eller skräck.

Egentligen är det väldigt orättvist att jämföra Austen och James, men skriver man en fortsättning på ett av världens, i mitt tycke, största mästerverk, får man nog finna sig i jämförelsen. Austen har ju en enorm fördel i att hon levde i den värld och den tid hon beskriver, så språket var inget hinder för henne. James har lyckats ganska bra med att få till 1800-talsspråket, men kanske varit lite för ivrig med att lägga till tidstypiska detaljer. Austen fick ta emot en del kritik för att hennes böcker rörde sig i en ganska snäv sfär, och för att hon inte placerade dem i ett geografiskt eller historiskt sammanhang. Hos James är omvärlden mer närvarande, till exempel berättar hon om kriget som bland andra mr Wickham kämpat i, istället för att bara komma med antydningar. En annan stor skillnad mellan de båda böckerna är humorn och ironin. Epitetet ”Den ironiska generationen” må ha fötts under 1960- och 1970-talen, men Austen kunde det där med ironi långt innan dess. Den dimensionen saknar jag nästan helt i James bok, ända tills mr Collins och Charlotte Lucas gör en välkommen entré. James tolkning av mr Collins är helt klockren och ger mig också det enda skrattet under läsningen. Den elaka Lady Catherine de Bourgh gestaltas också bra. Det är de mer älskade karaktärerna som James inte lyckas lika bra med …

Jess Rothenberg "Vår katastrofala historia"

Sofia Luthman — Mon, 14 Jan 2013 23:00:15 +0000

Om du var tvungen att berätta för din flickvän sedan drygt ett år tillbaka att du inte älskar henne, kan du tänka dig en värre respons än att hennes hjärta brister och hon dör – bokstavligt talat? Det skulle väl i så fall vara att vara flickvännen ifråga och få höra de ödesmättade orden. Det är precis vad som händer femtonåriga Brie (Aubrie), när hennes pojkvän Jacob gör slut. För det är inte Jacob den här boken handlar om, utan Brie.

Efter sin död färdas Brie via buss genom en stad som liknar den hon växte upp i till ”A Little Slice of Heaven”, pizzerian hon och hennes familj var stamkunder på. Men inget är sig likt. Det är inte det vanliga klientelet som håller till där längre. Tur att Patrick finns där för att hjälpa henne. Han ser ut att vara i hennes egen ålder, men han måste ha varit död ett tag för hans stil är som tagen direkt ur ”Top Gun”. Först blir Brie irriterad på att han hittar på smeknamn med osttema åt henne (det är det bara hennes familj som får göra) men efterhand tvingas hon motvilligt erkänna att Patrick är ganska bra att ha till hands och en bra vän.

Patrick lär henne allt hon behöver veta för att navigera livet efter detta. Bland annat får hon lära sig att zooma och att besöka sina efterlevande. Var och en sörjer på sitt sätt. Bries pappa (som är en framstående kardiolog) gräver ner sig i hennes ”fall” för att kunna förstå hur ett femtonårigt hjärta faktiskt kan rämna mitt itu. Hennes bästisar anordnar minnesstunder och stöttar varandra. Hennes lillebror fäller inte en tår men gråter inombords. Och Jacob …

Brie får på nära håll se hur hennes död påverkar dem hon älskar. Hon får också reda på saker om dem som hon önskar att hon hade sluppit. Det är oerhört frustrerande att vara så nära och inte kunna prata med dem. Och hur ska hon egentligen kunna hämnas på Jacob? Det är ju trots allt hans fel att hon dog.

Boken följer de olika stadier Brie går igenom efter sin död: Förnekelse, vrede, förhandling, sorg och acceptans. Dessutom går musiken som en röd tråd genom boken, då varje kapitel har fått sin titel från textraden i en låt. I slutet finns det en förteckning över alla låtar som finns med i boken. Jag rekommenderar att skapa en låtlista med dem innan läsningen så att man kan lyssna på ”rätt låt” till varje kapitel. Det tillför en extra dimension.

Det börjar väldigt bra. Boken har ett fräscht koncept och en spännande intrig. Skildringen av vad som händer när någon dör känns trovärdig och karaktärerna i boken är mångfacetterade och kommer till liv. Lite mer än halvvägs in blir det lite för många svängar för min smak. Dessutom tappar boken farten, men den gör en snygg upphämtning mot slutet och på det stora hela är det en riktigt bra ungdomsbok. Jess Rothenberg gör en klockren debut.

Nina Jansdotter "Framgångsfobi: Vinn över din rädsla att lyckas"

Sofia Luthman — Mon, 24 Dec 2012 23:00:34 +0000

Visste du att rädslan för att lyckas kan vara större än rädslan för att misslyckas? Åtminstone enligt karriärcoachen Nina Jansdotter. I boken Framgångsfobi: Vinn över din rädsla att lyckas redogör hon för mekanismerna som ligger bakom framgångsfobin.

Det kan till exempel vara så att framgång ger upphov till en, som jag skulle vilja kalla det, positiv spiral: Ju mer man presterar, desto större förväntningar får man på sig att fortsätta prestera och prestera ännu bättre. En annan orsak kan vara jantelagen: att man helt enkelt inte vill sticka ut. Det är ensamt uppe på toppen, brukar det ju heta och det kan vara tryggare att hålla sig i mittfåran och vara som alla andra. En bieffekt av att sticka ut är ju också att man kan bli föremål för andras kritik. Om man allra helst vill vara omtyckt så kan det vara svårt att göra karriär, både inom arbetslivet och privatlivet. Det kan också vara så att framgångsfobin härstammar från en dålig självkänsla. Om man själv inte tycker att man är så himla bra, kan det vara svårt att tro på framgångarna och den positiva feedback man får.

Hur vet du då att du lider av framgångsfobi? Ett par tecken kan vara att du tycker att du har fått oförtjänt beröm eller är rädd för att bli påkommen som en bluff.

Vad ska man göra åt det, då? Ja, man kan ju börja med att läsa den här boken. I den går författaren igenom vad framgångsfobi är för något, hur den kan ta sig uttryck, dess orsaker och hur man kan övervinna den. Den är snabbläst och lättläst och känns inte så vetenskaplig, utan liknar mer ett samtal med en klok person. Med det menar jag att den inte verkar bygga så mycket på tidigare forskning utan grundar sig mest på författarens egna iakttagelser.

Den kan vara en bra försenad julklapp till dig själv, kanske kan den hjälpa dig att lyckas hålla nyårslöftet?

Marie Desplechin "Ihop på låtsas"

Sofia Luthman — Tue, 04 Dec 2012 23:00:32 +0000

Barndomsvännerna Adéle och Frédéric tillhör inte precis de mest populära i skolan. Adéle är helt ointresserad av kläder och att sminka sig, till skillnad från alla de andra tjejerna i klassen, och Frédéric sitter hellre med näsan i en bok än deltar i bollsporter. De har varit vänner ända sedan de var små och Adéle försvarade Frédéric när ett gäng killar slog honom. Det är tur att de har varandra, för annars skulle de vara väldigt ensamma, så impopulära som de är.

Men det ska det snart bli ändring på. Allt börjar med att Adéles moster ger henne en makeover i födelsedagspresent och att Frédéric kommer på att de ska låtsas vara ihop. Samtidigt som den idén kläcks råkar mosterns vän, som även är fotograf, vara hemma hos Adéle. Han frågar om han får ta ett kort på ungdomarna, ett foto som visar sig bli så bra att ett ministerium vill använda sig av det i en reklamkampanj. Inte kan Adéle och Frédéric ana vad de ger sig in i när de går med på det…

Det här är en mycket kort och snabbläst bok. De korta kapitlen gör att man kan ha med sig den överallt och klämma in lite läsning när det passar. Boken är skriven helt och hållet ur Adéles perspektiv och det är hon som är berättarrösten. Det är inget fel i det, men det hade varit intressant att läsa berättelsen ur Frédérics synvinkel också, framför allt tror jag att det hade gett Adéle mer djup.

Ett centralt tema är hur det är småsakerna som ibland kan avgöra ens öde och det finns många hänvisningar till hur en fjärils vingslag kan orsaka en orkan.

En intressant aspekt är hur boken vänder upp och ner på inarbetade roller. Man hade till exempel lika gärna kunnat låta en kille ha Adéles karaktärsdrag och en tjej ha Frédérics. Dessutom känns Adéle i flera hänseenden mer vuxen än sin naiva mamma och omogna moster.

Sammanfattningsvis tycker jag att boken har många bottnar och att den är intressant och tankeväckande.

Jay Asher "Personer du kanske känner"

Sofia Luthman — Wed, 31 Oct 2012 23:00:21 +0000

Året är 1996 och Emma har just fått sin första dator. När hon och hennes bästa killkompis Josh installerar ett program för att kunna mejla upptäcker de något märkligt. Något som heter Facebook… På Facebook verkar folk skriva om allt från de mest rutinartade saker, som vad det ska bli för mat, till mer existentiella. När Emma och Josh dessutom upptäcker att någon har skapat profiler med deras namn, med foton med äldre versioner av dem själva… ja, då tätnar mystiken.

Emmas framtida jag verkar vara väldigt olycklig, medan en fantastisk framtid verkar vänta på Josh. Hans framtida jag är gift med skolans snyggaste tjej och har en bra karriär. Emma upptäcker att hon genom att ändra på vissa saker i nuet kan påverka sin framtid och börjar experimentera för att försöka bli lyckligare i framtiden. Men hur kan hon göra det utan att också påverka Josh framtid?

Den här boken väcker många frågor. Om du kunde få en inblick i hur ditt liv skulle se ut om femton år… skulle du göra det då? Den är också ett tidsdokument och lite av en nostalgitripp för dem som växte upp på 1990-talet. För de yngre läsarna kommer många av de tidstypiska inslagen kännas som nittonhundrastenåldern: tänk att det fanns en tid när man inte kunde se att man hade missade samtal (och nu pratar jag inte ens mobiltelefon, eftersom det inte var så vanligt, utan den fasta telefonen) och i så fall från vem, att man var tvungen att koppla ner sig från Internet när ens föräldrar behövde ringa, att man programmerade videon för att inte missa ett teveprogram och om någon då tittade på en VHS-film i stället så blev programmet inte inspelat vilket så klart var mindre populärt…

Det lustiga är att medan boken är ett medvetet tidsdokument så kommer den snart att vara ett tidsdokument av ett annorlunda (kanske ofrivilligt?) slag. Om femton år kommer nog Facebook, om det ens finns kvar, se väldigt annorlunda ut än vad det gör idag.

Boken är ett samarbete mellan två olika författare, vilket fungerar bra eftersom den är skriven ur både Josh och Emmas synvinkel. Författarsamarbetet gör att huvudpersonerna får sina egna röster. Den har ett intressant grepp och är spännande och snabbläst. Ibland kan jag tycka att 90-talsreferenserna blir lite för många (läs överflödiga). Vissa saker är med bara ”för att”, utan att driva historien framåt, men det är helt klart en läsvärd och tänkvärd bok. En rolig nostalgitripp för oss som var med ”way back when” och en bra ungdomsbok för dem som är tonåringar idag.

dagensbok.com » Sofia Luthman

Kate Morton "En välbevarad hemlighet"

Similar Posts:

Katja Hvenmark-Nilsson "Balanskonster för nya lärare"

Similar Posts:

Kami Garcia och Margaret Stohl "Beautiful Creatures - mörka drömmar, livsfarlig kärlek"

Similar Posts:

Michelle Paver "Bronsdolken - Den utstötte"

Similar Posts:

Maggie Stiefvater "Dödsritten"

Similar Posts:

P. D. James "När döden kom till Pemberley"

Similar Posts:

Jess Rothenberg "Vår katastrofala historia"

Similar Posts:

Nina Jansdotter "Framgångsfobi: Vinn över din rädsla att lyckas"

Similar Posts:

Marie Desplechin "Ihop på låtsas"

Similar Posts:

Jay Asher "Personer du kanske känner"

Similar Posts: