dagensbok.com » Helena Ehnbom

Rennie Airth "Blodröd våg"

Helena Ehnbom — Sat, 16 Sep 2006 23:00:00 +0000

Kriminalkommissarie John Madden lever ett stilla liv på landet tillsammans med fru och två barn och har valt att dra sig tillbaka från sin poliskarriär. Det han inte räknar med är att snubbla över en liten flickas lik och ofrivilligt således dras in i en mordutredning som utvecklas till en jakt på en psykopat av (åtminstone enligt polisen) oanade mått.

Det visar sig tämligen snart att det inte är gärningsmannens första flickmord och förmodligen inte det sista heller. Fallet leder utredningsgruppen ända in i säkerhetstjänstens korridorer.

Airth har valt att förlägga handlingen i sin kriminalroman i trettiotalets England. Han lyckas däremot inte skapa den varken förkrigs- eller efterkrigsstämning som kanske skulle tillföra något till boken. Generellt sett så skulle faktiskt en hel del behöva tillföras den här boken i mina ögon.

Det finns ingen tydlig huvudkaraktär, Madden själv är högst sporadiskt involverad i utredningen och de övriga utredarna skapar man heller ingen relation till. Airth beskriver även några bikaraktärer relativt ingående utan att de egentligen har något större värde för handlingen. Det som hade kunnat vara ett mångfacetterat och intressant persongalleri blir istället mest rörigt.

När det gäller mördare så är det förstås lite tycke och smak involverat kring hur de bäst skildras. Men jag hör i alla fall till sorten som tycker att mördaren i ett morddrama borde ha en relativt framträdande roll och att det faktiskt är mördarens psyke som bygger mycket av en kriminalromans spänning. Jag delar nog inte den åsikten med Airth, för i Blodröd våg föräras mördaren endast med ett par repliker och uppfattas som en identitetslös figur ute i periferin, även om kriminalarna gör sitt bästa för att beskriva honom som en blodtörstig psykopat som borde dingla i galgen. Som läsare får man aldrig den känslan. Man blir aldrig sådär riktigt obehaglig till mods inför flickmördaren och det borde man ju rimligtvis bli.

Sammanfattningsvis så är det hyfsat förutsägbart, tämligen stereotypt och helt utan någon form av spänning eller knorr. Upplösningen är ett veritabelt antiklimax där den enda försonande aspekten är att stackars undanskuffade Madden äntligen får kliva fram i rampljuset efter att ha fört en tynande tillvaro med sin familj.

Ärligt talat så är det faktiskt den första deckare jag har läst på ganska så länge som jag funnit direkt tråkig. Så franska deckarpriser till trots – Rennie Airths får inte min röst idag.

Karin Fossum "Mordet på Harriet Krohn"

Helena Ehnbom — Tue, 29 Aug 2006 23:00:00 +0000

Charlo har haft ett bra liv en gång i tiden. Han har sålt bilar, varit gift och oändligt stolt över sin duktiga dotter. Men Charlos kärlek till spel och dobbel blev till slut större än kärleken till familjen och han förlorade allt.

Med lånehajar i hälarna och en obefintlig relation till sin tonårsdotter ser han bara en utväg. Han måste råna Harriet Krohn. Och han måste komma undan med det. Men Harriet är en tant med krut i och allting går snett. Charlo kommer till Harriet som en simpel rånare men går därifrån som en mördare. Men han måste fortfarande komma undan med det.

Med bytet från rånet kan han lösa sina skulder, köpa en häst till sin dotter och börja bygga upp sitt usla liv igen. Och nog hade det varit bra om det bara inte vore för den där Harriet Krohn som skulle gå och dö mitt i alltihop. Kriminalkommissarie Konrad Sejer får fallet på sitt bord och det tar inte särskilt lång tid innan han har sitt första samtal med Charlos. Det första av ganska så många.

Karin Fossum har en förmåga som få deckarförfattare att skapa en osedvanligt obehaglig stämning bara genom att beskriva människor. Hon gör det dessutom utan förenklande stereotyper utan tar sig an människan i hela hennes komplexitet och svaghet. Det är inte första gången frågan om ondskan ställs och det är inte första gången den besvaras med att det sällan är bara svart eller vitt eller ont eller gott. Men Fossum gör det med finess. Hon har en förmåga att ge ett liv åt sina karaktärer som ligger långt ifrån fiktionens värld och hon undviker enkla lösningar och för rosenskimrande slut.

Charlos är helt enkelt en människa som gör en hel del riktigt usla val. Och även om han inte är direkt ond så saknar han uppenbarligen en del spärrar som andra människor har. Eller är det så att det kan hända vem som helst? Inte heller i den frågeställningen får man några överdrivet kategoriska svar utan det lämnas utrymme för egen kontemplation. För visst är mördare fäder och kan känna kärlek och vara rädda för döden. För visst kan mördare vara ganska så vanliga människor. Åtminstone fram till dess att de har mördat.

Fossum gör en slags baklängesdeckare där mördaren är avslöjad från första kapitlet. Hela boken skrivs ur mördarens synvinkel och kriminalkommissarie Sejer spelar för en gångs skull en mycket undanskymd biroll. Så i traditionell mening är det här egentligen ingen kriminalroman utan kanske mer en finstämd skildring av ett människoöde. Eller snarare flera människoöden.

Fossum skriver sällan långt eller krångligt. Inte heller denna gång. Men det är något som sätter sig och gnager lite efter att man har läst om mordet på Harriet Krohn. Det kommer aldrig någon knorr. Det löser sig inte. Det är jobbigt, tragiskt och inte särskilt hoppingivande. Med det är mycket bra.

Giles Blunt "Schamanen"

Helena Ehnbom — Tue, 08 Aug 2006 23:00:00 +0000

Man kan tro att om man blir skjuten i huvudet så dör man. Så är det inte. Om man blir skjuten i huvudet så kan man faktiskt överleva även om det förstås är sannolikt att man ådrar sig någon form av men till följd av en kula i huvudet. Precis så är det för den rödhåriga skönhet som virrar omkring på en bar i Kanada och hittas av en polis. Hur kulan hamnade i huvudet har hon inget minne av och hennes känsloliv har blivit klart avtrubbat. Men när kulan avlägsnats så återkommer både känslorna och minnena gradvis även om hon gör sitt bästa för att dölja det.

I samma veva hittas en brutalt misshandlad och mördad knarkhandlare och John Cardinal och Lisa Delorme anar ett samband mellan knarkuppgörelsen och den rödhåriga kvinnan.

Spåren leder till en påstådd indiansk schaman som på något underligt sätt verkar ha lyckats ta över den lukrativa droghandeln från det lokala MC-gänget. Samma drivkrafter ligger förstås bakom men schamanens verksamhet kräver uppenbarligen än mer och fler blodiga offer.

Blunt skildrar sina huvudpersoner på ett ingående och personligt sätt. Cardinals relation med och oro för sin manodepressiva hustru blir till en inte oviktig bihandling. Delorme spelar en lite mer undanskymd roll än i tidigare böcker men man kan inte låta bli att gilla henne ändå. Den skjutna kvinnan och hennes bror får också alldeles egna liv, bakgrunder och personligheter och Blunt har en förmåga att utan att bli för predikande ställa en del relevanta frågor. Hur blir ett monster ett monster? Varför gör man val som man vet är dåliga? Är man ond eller blir man ond?

För ondskan, om det nu finns någon sådan, är ständigt närvarande i form av schamanen och den religion han tillhör, palo mayombe. Blunt har gjort ett gediget researcharbete och de noggrant beskrivna palo mayombe-riterna är inget för den kräsmagade.

Det Blunt gör lite extra skickligt är balansen mellan det vanliga livet och människorna och kriminalfallet. Inget sker på bekostnad av det andra. Kanske är det lite för mycket av filmscen över Cardinals möte med sin fru och kanske är slutet något förutsägbart. Men vad gör det. Det är charmig och lättsmält läsning från första till sista sidan och som gjort för några slöa dagar i hängmattan för den som har semester kvar.

Anders Roslund & Börge Hellström "Box 21"

Helena Ehnbom — Thu, 20 Jul 2006 23:00:00 +0000

Mitt i idyllen vid St Eriksplan i Stockholm pågår otänkbara övergrepp. I en liten lägenhet bakom lyckta dörrar misshandlas Lydia fysiskt och psykiskt långt bortom vår föreställningsvärld.

På Sergels torg säljer tjackpundaren Hilding amfetamin utblandat med tvättmedel till fel personer.

På samma sjukhus i olika rum fortsätter sedan deras öden. Hilding får betala med döden för att han har sålt fultjack och Lydia tar gisslan i ett desperat försök att hämnas alla oförrätter hon utsatts för.

Ewert Grens och Sven Sundkvist blir ansvariga för varsin brottsutredning på samma sjukhus och ju djupare de gräver desto otäckare blir det.

För att generalisera grovt så brukar kriminalromaner antingen vara lite småputtriga eller psykologiskt otäcka. Den senare sorten med en riktigt psykopatisk mördare till exempel. Den förra lite mer åt miss Marple-hållet. Men Roslunds och Hellströms kriminalromaner är otäcka på ett för mig nytt sätt. De lyckas med detaljer skapa en genomgående rent ut av äcklig känsla och räds inte att skildra människans mest avskyvärda sidor men på ett slags vardagligt sätt. Så att man förstår att det faktiskt händer därute i vardagen. Allt för ofta. Inget för kräsmagade med andra ord.

Box 21 väcker faktiskt en del övergripande frågor. Får ett offer slå tillbaka, förtjänar någonsin någon att dö och vem sörjer en utsliten tjackpundare? Vissa frågor får svar medan andra kvarstår öppna.

Boken har ett bra tempo och personporträtten är nogsamt genomförda. Det känns som om författarna har gjort ett gediget researcharbete som resulterat just i en realism som vet var den tar. Jag kan personligen tycka att kommissarie Grens är lite väl stereotyp butter gammal polisräv men det är som sagt en tyckeochsmakfråga.

En sträckläsare som är svår att lägga ifrån sig. Otäck. Och bra. Rekommenderas.

Douglas Kennedy "Förändringens vindar"

Helena Ehnbom — Thu, 25 May 2006 23:00:00 +0000

I slutet av 60-talet tillbringar Hannah Buchan några tröstlösa månader som hemmafru i en liten gudsförgäten håla i Maine. Med sin präktige läkare till man och sin nyfödde son försöker hon hitta spänningen i vardagen. Vilket misslyckas kapitalt.

Som tur är så skickar hennes revolutionäre far en lika revolutionär vän för att låna husrum när läkar-Dan vakar vid sin fars dödsbädd. Och han är inte bara vänsterradikal, han är en sexig sådan. Hannah inleder en några dagar kort romans med den oväntade gästen, hjälper honom över gränsen till Kanada när han jagas av FBI och några årtionden senare borde allt vara glömt.

För några årtionden senare så är Hannahs båda barn vuxna, läkar-Dan jobbar fortfarande dygnets alla timmar och Hannahs relation till sin mor är fortfarande något ansträngd. Liksom hennes egen relation till sin förstfödde. Men då försvinner Hannahs och Dans framgångsrika dotter efter att ha visat tydliga tecken på att inte riktigt vara med i matchen längre. Och det är då ingenting blir som det var tänkt.

Den sedan länge glömda historien med vänsterradikalen rullas upp då han återberättar historien i sin självbiografi i samma veva som Hannah står i det mediala rampljuset på grund av dotterns försvinnande. Vips är parallellen dragen och Hannah dras in i en PR-karusell utan all dess like, hennes man lämnar henne och hennes son förskjuter henne.

Till en början framstår den här berättelsen som en trivsam och intressant mänsklig historia med de sedvanliga ingredienserna av sköra relationer, sorg och gamla synder. Men när den delen av boken är avklarad så blir det snarare en redovisning av PR som krishanteringsredskap och en hyfsat osannolik följd av en gammal begraven hund.

Genremässigt är den svår att placera i ett fack vilket i och för sig inte talar till dess nackdel. Det är en slags blandning av kriminalroman, familjeepos och som sagt handbok i krishantering. Personporträtten är, det politiska anslaget till trots, något släta och tempot tycks aldrig riktigt infinna sig. I några laddade sekvenser blir det riktigt bra med det däremellan känns snarare som en slags transportsträcka fram till ett slut som inte direkt överraskar.

Summa summarum: Lagom. Varken mer eller mindre, utan alldeles ljummet mellanmjölkslagom.

Jane Green "Trollbunden"

Helena Ehnbom — Mon, 08 May 2006 23:00:00 +0000

När jag reser vill jag gärna ha något lättsmält att läsa. Då går jag på de där färgglada bokomslagen. Ibland får man ångra sig, ibland funkar det alldeles utmärkt.

Jane Green har skrivit mer än en bok med färgglatt omslag, oftast i sfären kring kärlek, relationer och storstad. Kännetecknande har varit tämligen sympatiska, någorlunda trovärdiga karaktärsteckningar och lyckliga slut om man ska hårdra det hela.

Trollbunden går lite mer på ankunge-svan-temat följt av hemmafrudilemmat. Den oansenliga Alice gifter sig med den karismatiske Joe coh förvandlas till en fullfjädrad Prada-svan med tillhörande otrogen man. Fast det vet hon inte till att börja med. Joe jobbar sent och träffar nya kvinnor medan Alice väntar i deras designade hem. Intet ont anande.

Äktenskapet får ett uppsving när Joe sedermera doppar pennan i företagets bläck och blir förflyttad till New York. I samma veva bestämmer han sig för att bli en bättre och trognare man och det håller i alla fall i några veckor.

Alice å sin sida blir med lantställe och byter undan för undan ut designerskorna mot gummistövlar, upptäcker det lilla samhällets charm, skaffar hund och utvecklar en passion för trädgårdsarbete, enbart utmanad av Joes passion för otrohet.

Jag vet inte riktigt vad som blir sagt med den här boken. Att man blir lycklig om man får en täppa på landet? Att ränderna aldrig går ur? Att man inte kan lära gamla hundar att sitta? Att den som gapar över mycket ofta mister hela stycket? Att tjejen med trädgården vinner? Eller att kärleken finns där man minst anar det?

Som i den tidigare produktionen tecknar Green fortfarande trovärdiga och sympatiska personporträtt även om man den här gången skulle uppskatta en redig dos stake hos den bedragna frun. Men i övrigt så hänger det inte riktigt ihop och saknar både tempo och egentlig handling. Relationsdramer i all ära, det krävs lite dramatik för att det ska bli ett drama.

Lättsmält är det dock. Så något rätt hade man i alla fall.

Henrik Saxgren "Krig och kärlek"

Helena Ehnbom — Wed, 19 Apr 2006 23:00:00 +0000

Det sägs att i krig och kärlek är allting tillåtet. Så också i Henrik Saxgrens fotobok om invandringen i Norden. Att kategorisera den fotobok till att börja med är väldigt tillåtande eftersom den innehåller lika mycket text som bild och texten är nog så viktig för sammanhanget. Sedan illustreras texten av ett antal bilder. Eller om det är bilderna som illustreras av texten. Hur som helst så är det en mycket lyckad symbios där de fristående kanske inte skulle ha varit så imponerande som i den symbios de presenteras i.

Men för att ta det från början. Henrik Saxgren har åkt omkring i Norden och fotat invandrarfamiljer. 253 människor har ställt sig framför hans kamera och dessutom berättat sitt livs historia. Om livet så som det är i Åbybro, på Lofoten, på Färöarna, på Island och i Eskilstuna. Om livet som det är för malaysier på Grönland, för israeler i Hilleröd, för tamiler på Lofoten och polacker på Island.

Saxgren har ställt familjerna eller personerna rätt upp och ner, satt dem i en soffa eller på en säng. Han har fotat dem i deras egen hemmiljö och helt osentimentalt. Bilderna andas en nästan besvärande vardagsrealism och trots att de är i färg känns det som om de är i gråskala. Blandningen av människor är gedigen, det finns ingen stereotypisk invandrare utan poängen med blandningen verkar vara att visa att våra invandrare kan vara inflyttade från Barbados eller Somalia men möta samma utmaningar.

Tillsammans med bilderna arbetar alltså texterna som alla är livsöden. De berättar historier om kärlek och krig. Om hur de hamnade där de är. Om sorg och glädje. Om rädsla och utanförskap men också om tacksamhet och mod. Men kanske allra mest om just kärleken som följer med över kontinenter, som man möter på nya platser eller som kanske är det enda man har i ett nytt, kallt land. Precis som bilderna är texterna mycket osentimentala i sin uppbyggnad och verkar vara ett rakt referat utan alltför mycket omskrivningar av människornas egna historier. Men inte desto mindre gripande.

Det här är en fantastisk bok. Det enda jag har att invända är att det halvbestrukna pappret känns lite fnasigt under fingertopparna. Men det känns ju som en petitess i sammanhanget. Man kan läsa den i vilken ordning som helst. Man kan bläddra lite snabbt och titta på de mättade bilderna. Eller läsa varje ord med eftertanke. Men bäst fungerar som sagt ordet tillsammans med bilden. Och när man läser den på det sättet så får man väldigt mycket att fundera över. Det tycker jag konstituerar en bra bok.

Reginald Hill "Godmorgon midnatt"

Helena Ehnbom — Wed, 29 Mar 2006 23:00:00 +0000

Om man som jag för andra gången möter överintendent Andy Dalziel så är det med en trygghet i det faktum att han är sig lik. En elefant modell större i en porslinsbutik modell mindre. Även om han i denna bok tar (eller får) ett något mindre utrymme än han brukar.

Uppmärksamheten är i Godmorgon midnatt istället splittrad över ett helt gäng med kriminalare. Det är den kvinnliga polisen, den sjukskrivne polisen, den homosexuelle polisen och i centrum står Dalziels ständige vapendragare Pascoe. En hyfsat spretig grupp med den egentliga enda gemensamma nämnaren att de är kriminalare. Och med uppgiften att undersöka ett självmord.

Pal Maciver tar nämligen livet av sig och Dalziel ger Pascoe inte en minut mer än 24 timmar att bekräfta eller dementera att det verkligen är ett självmord då hans misstankar väcks av diverse omständigheter. När det visar sig att Dalziel har egenintressen i situationen i och med en mycket nära bekantskap med offrets styvmor så blir Pascoe orolig för att hans redan från början inte helt otadliga omdöme ska visa sig grumlat. Därav den stora gruppen människor för att lösa ett fall som inte ens behöver vara ett brott.

Hill kan det här med karaktärer. Trots en månghövdad uppsättning centrala personer så hänger det hela ihop och ger en ytterligare dimension åt kriminalromansformatet. Samtliga familjemedlemmar i den dödes familj samt Dalziel själv och en och annan hemlig agent presenteras i form av kapitellånga vittnesmål och bidrar med en mer allmänmänsklig vinkel. Han knyter också snyggt ihop handlingen med tidigare alster utan att bli uppenbar eller upprepa sig. Sedan är det omöjligt att inte falla för den omöjlige Dalziel.

Till de fåtaliga invändningarna skulle kunna höra en möjligtvis något överkonspiratorisk upplösning och en faiblesse för smutsig byk som nödvändigtvis inte behöver vara orealistisk men kanske däremot något överdriven. Men det är petitesser i det stora hela.

Hill vet vad han håller på med. Godmorgon midnatt är ett gediget arbete och om man vill läsa en både god och lite annorlunda deckare så rekommenderas han varmt.

Joanna Rubin Dranger "Fröken Livrädd & Kärleken"

Helena Ehnbom — Mon, 20 Mar 2006 23:00:00 +0000

Den fina fröken Livrädd känner sig liten, ensam och värdelös. Ibland känner hon sig alldeles tokigt lycklig men tycker att det är jätteläskigt att älska. Och när stora, svarta trassel breder ut sig i hörnen så blir hon jätterädd. Hon blir lurad ibland och hon blir glad ibland och hela tiden så finns kärleken där och lurar bakom hörnet.

Den fina fröken Livrädd är faktiskt rätt så mycket som vi alla är med kärleken. Vi letar efter den, vi hittar den, vi fumlar med den, vi tappar bort den, vi hittar den igen och vi vill att den ska vara där för alltid men vi vet inte riktigt hur vi ser till att den stannar där. Fröken Livrädd kommer dock på tricket så småningom. Nämligen att man måste öva på att inte vara så livrädd hela tiden.

Joanna Rubin Dranger har tecknat en fantastisk och annorlunda kärleksroman som mitt i prick berättar historien om livet, rädslan och kärleken. På en tecknad ruta per sida delar fröken Livrädd med sig av sina rädslor och lyckor och alla som någon gång varit lite livrädd och letat efter kärleken känner nog igen sig. Som när det känns som om man befinner sig i en sådan där glasboll som man skakar så flingorna yr. Eller när man har målat in sig i ett hörn. Eller när man känner sig ensam fast man är två. Hur man låtsas må toppen fast man inte gör det. Och hur det känns när allting är svart eller när allting är blommigt och ljust och kärleksfullt.

För vem som helst som funderar på det där med kärleken är det här en riktigt bra bok. Den fungerar för sträckläsning och för stilla bläddring. Illustrationerna är stilrena men själfulla och trots att de är svartvita så är de på något sätt i färg.

En kärleksbok mitt i prick. Att läsa själv eller ge till någon fröken Livrädd man känner.

Inger Frimansson "Skuggan i vattnet"

Helena Ehnbom — Wed, 08 Mar 2006 23:00:00 +0000

Justine Dalvik är en udda figur som lever med sin fågel i sitt stora gamla hus. Ibland får hon besök av sin älskare. Men ofta tänker hon på de människor hon bragt om livet. Hon har nämligen den något udda vanan att ta livet av människor som gjort henne illa.

Ariadne städar på hotellet som Justines älskare arbetar på. Hon är gift med en man som slår henne och som också är polis och undersöker morden som Justine är inblandad i.

Micke är son till Nathan som dog under en resa som Justine deltog i. Micke lever med sin mor och kommer inte riktigt vidare i livet efter pappans död. Han är rätt godhjärtad men det är något som gnager och han är inte riktigt helt vid sina sinnens fulla sju.

Tor och Jill är vänner sedan lång tid tillbaka och nu vet de inte riktigt var de har varandra. Eller snarare så är Tors sedan länge försvunna fru Berit Jills bästa väninna. Berit och Jill gick i samma klass som Justine när de var unga.

Så ser i stora drag persongalleriet ut i Inger Frimanssons kriminalroman med psykologiska undertoner. Och det är just karaktärerna tillsammans med tonen genom hela boken som är den stora behållningen. Det är inte mycket till mördare att spana efter eftersom mördaren redan är uthängd från baksidestexten och ett av de första kapitlen. Och finns heller inte direkt någon tydlig eller förväntad huvudperson som söker lösa mysteriet med de döda människorna i Justines fotspår.

Det som i en vanlig kriminalroman hade varit huvudpersonen polisen är istället en hustrumisshandlande ynkedom till ursäkt för man. Och han är också typexemplet på att ingen av karaktärerna egentligen är mer oskyldig än någon annan och ingen mer skyldig heller för den delen. Inte moraliskt i alla fall. För mig blir det själva essensen i boken som är så långt ifrån en klassisk kriminalroman man kan komma utan istället en intressant och bitvis gripande skildring av människor. Och allt det människor gör. Älskar, gråter, dör, mördar, slår, glädjer sig, slår tillbaka och ibland bara försöker överleva. Frimansson lyckas därtill bibehålla en skönt obehaglig känsla genom hela boken som inte kommer sig av spänningseffekter utan bara av att människor ibland kan vara rätt, tja, obehagliga.

Med andra ord så blir man besviken om man förväntar sig en svensk variant av en härligt klassisk engelsk deckare. En sådan där vem-gjorde-det. Det här är något helt annat. På ett bra sätt.

dagensbok.com » Helena Ehnbom

Rennie Airth "Blodröd våg"

Similar Posts:

Karin Fossum "Mordet på Harriet Krohn"

Similar Posts:

Giles Blunt "Schamanen"

Similar Posts:

Anders Roslund & Börge Hellström "Box 21"

Similar Posts:

Douglas Kennedy "Förändringens vindar"

Similar Posts:

Jane Green "Trollbunden"

Similar Posts:

Henrik Saxgren "Krig och kärlek"

Similar Posts:

Reginald Hill "Godmorgon midnatt"

Similar Posts:

Joanna Rubin Dranger "Fröken Livrädd & Kärleken"

Similar Posts:

Inger Frimansson "Skuggan i vattnet"

Similar Posts: