Men innehållet är faktiskt inte alls så dumt.

Lars Magnusson levererar en sammanfattande beskrivning av hur diskussioner, idéer och politiska debatter och beslut tog sin form från mitten av 1700-talet i det han kallar ”en vattendelare mellan gammalt och nytt” inom den ekonomiska vetenskapen område. Det nya i sammanhanget innebär bland annat det faktum att det började strömma ut mängder av ekonomiska pamfletter och böcker i Sverige och ordlistan och sättet att skriva på började även likna dagens. Genom att sammanställa dessa vill han göra dem mer tillgängliga då ”få av oss finner anledning att i bibliotekens innersta gömmor leta upp gamla gulnade tidskriftsnummer”. Du har så rätt, Magnusson.

Avstamp tas i den svenska merkantilismen under 1720-talet, den s. k. frihetstiden. En tid där tankegången kretsade kring hur vi skulle finna dolda guldgruvor att exploatera och öka Sveriges ära och rikedom när Baltikums rika skördar glidit oss ur händerna. Manufakturer, olika typer av företagsformer, med ett mer centraliserat arbetsställe började utvecklas, vilka stöddes av svenska regeringar. Politiken kring detta inbegrep kraftiga statliga subventioner såsom skattefria lån till manufakturerna, där argument för stödet var att balansera underskottet i förhållandet import och export samt de stordriftsfördelar som uppstod. Samtidigt angrep manufakturförespråkarna städernas hantverkare och skråväsende då de ansågs hindra stordriftsfördelarna. Merkantilisterna, skribenter för en kraftig statlig styrning, menade att staten skulle spela en ledande roll i utvecklingen av svensk ekonomi, med ansvaret för att reglera, diciplinera och försvara lag och ordning. Merkantilisternas huvudbudskap var att samhällets olika stånd skulle ha skilda uppgifter och privilegier.

Med utgångspunkt i merkantilismen och manufakturapolitiken går Magnusson vidare i den ekonomiska historien och utvecklingen som inte helt överraskande till stor del bygger på det motstånd och ifrågasättande som detta avstamp i historien utsattes för. Reformmerkantilister och tidiga svenska Adam Smith-tänkare banar väg för en mer liberal ekonomi där kamp för tryckfrihet, politisk frihet, censurmotstånd och kamp mot korruptionen och borgerligt envälde förs, med målsättningar som oinskränkt privat ägande och avlägsnande av regleringar som bara gynnar etablissemanget, målsättningar som år 2001 känns lika aktuella som då.

Vem av de som läser denna bok tänker inte på statens bankakut från tidigt nittiotal, dagens skattelättnader för storföretag, konkurrensverkets ständiga strävan att ge oss konsumenter möjlighet till konkurrensmässiga priser hos banken, elbolagen……

I sitt författande av detta verk menar Magnusson att man måste finns andra vägar att titta på det ekonomiska tänkandet utveckling än ”den stora traditionen”, som innebär att studier av förhållanden i Sverige i jämförelse med Europa inom samma tid sällan leder till svensk fördel då vi ses som den fattiga släktingen från norr som inte kunde mäta oss med de utländska storheterna representerade av framförallt Frankrike och Storbritannien. Istället menar han att vi måste sätta in det som sägs i ett historiskt sammanhang för att det skall bli förståeligt, d v s att rekonstruera vad författaren kan ha menat i sin argumentation kring ekonomin i den svenska kontexten. Detta lyckas han också ganska bra med.

Som läsare får man tydlig inblick i att svenska förhållanden var andra än i det mäktiga Frankrike, och således måste nagelfaras på ett inom ekonomi svenskt sätt. Detta kan tolkas som en kritik till andra författares tidigare analyser.

Men det problem som kan uppstå är att man som läsare också förväntas ha en förförståelse inom ekonomins och nationalekonomins områden för att ha en rimlig chans att hänga med. Detta går då stick i stäv med ett av Magnussons skäl att sätta ihop denna bok, att människor inte har för vana att plöja i dammiga gamla luntor i bibliotekets innersta gömmor. Tillgängligheten blir därav begränsad trots hans intention att öka den. Att uttala sådana målsättningar vid författande av mer akademisk karaktär ger stor risk att man kackar i eget bo.

Similar Posts:

• Staten och kapitalet i samma båt
• Finanskrascher i historisk belysning
• Tio underhållande ekonomilektioner
• Ekonomisk historia i urval
• Farväl till folkhemmet

I främsta rummet ges en negativ framtidsvision, där alla EU-kritiker får vatten på sin kvarn. EU har blivit vad man fruktat, en centralstyrd borg där släktskap gynnar i makttillträdandet fast med en snygg demokratisk fasad. Den etniska rensningen har också fått sitt fotfäste och de inbördeskrigen försiggår mellan den kristna Hälsingland och muslimernas Härjedalen. Med utgångspunkt i storsvenskhetens historia, blir Dalarna och Jössgården hemvist för nazismens utbredning. Även de fantasilösa övergångssummorna för fotbollsproffs avhandlas, där Zlatan Ibrahimovics miljonrullning anno 2001 blir skrattretande i jämförelse.

Två av de totalt sex byggnadsverken och dess inneboende är de undantagna utopierna. Nacka Flasktorn står för den humana framtidsbilden. Byggt av gamla flaskor av uteliggarna som sedermera bor där. Kanske en reaktion på det tidiga seklets totala likgiltighet inför de hemlösas situation där byggprojektet Hammarby Sjöstad kan statuera exempel. Lindhamns Kåve ger den ekologiska livsstilen, i kölvatten av växthuseffekten.

Det erbjuds en salig blandning av lustigheter, pessimism och lättja och i synnerhet de tekniska lösningarna känns väl genomarbetade, eller snarare överarbetade. Men mixen känns alltför rörig för att erbjuda övertygelse. Det pladdras alldeles för mycket och sällan får berättelsen den huvudet-på-spiken-effekt signerad Hans Alfredson som vi är vana vid. Det dyker även upp vetenskap som känns aningen föråldrad för att ses som framtida. Tombaktisplantan, med tomater, potatis och tobak har visserligen enligt Alfredson och Olson framtagits med hjälp av en ny genteknik, men redan i slutet av 1990-talet skapade bland annat Åke Truedsson en helt ny sorts planta, Tomatis, som vi redan idag kan njuta potatis och tomat ifrån med hjälp av ympning. Förvisso utan befruktning och genteknik, men, sorry grabbar, det är gammal skåpmat ni kommer med.

Similar Posts:

• Tema: HasseåTage
• Rör inte mitt gräs!
• Oumbärlig skrift för alla som har en trädgård, samt för alla som saknar en sådan
• Kan man fridlysa ett Zäta?
• Mogna poeters sällskap

Mycket. Som att det till exempel går att göra väldigt många kopplingar från denna folkliga idrott till hela samhällsstrukturen och den utveckling som skett från tidig modernism till dagens samhälle. I boken får vi stifta bekantskap med fem landslagsmålvakter som är att betrakta som Sveriges största under hela 1900-talet. Sigge Lindberg, Sven ”Berka” Bergquist, ”Rio” Kalle Svensson, Ronnie Hellström och Thomas Ravelli. Dessa fem herrar dominerade det svenska landslagsmålet i sex årtionden och spelade över hälften (sammanlagt 378 till antalet) av seklets landskamper.

Målvaktens unika position i laget, att klara sig på egen hand och att i många sammanhang känna sig utanför det ordinarie spelet, då det sällan finns någon som täcker upp eller räddar bollen när laguppställningens siste utpost inte bemästrar situationen, gör att det känns väldigt märkligt att de som i de yngre spelåren som blir fotbollsmålvakter, är de som inte bedöms ha kvalifikationer att göra någon nytta ute på planen.

Christer Isaksson vägleder oss i vad som krävs och vad som har gjort att landslaget har haft sådana enastående bollstoppare. Här får vi veta att i fotbollens ungdom var målet tomt och att måltjänsten inte tillsattes förrän 1869. De första målvakterna var dessutom inte lika starka, snabba och med en blick för spelet som vi är vana vid. De första målvakterna skulle ha andra egenskaper än bollsinne. Ju större målvakt desto bättre, gärna med händer som dasslock.

Men utvecklingen gick framåt och i detaljerad form får vi möta alla fem stormålvakter, deras uppväxt, karriär, privatliv och ålderdom. Isakssons strävan är att göra en sammanfattning med överblick över hela perioden från det att Sverige spelade sin första landskamp (mot Norge, 11-3) fram till idag, men med ett tydligt fokus på 5-gruppen. Tyvärr är det just denna sammanfattningssträvan som gör att boken ibland blir lite väl utsvävande och alltför detaljerad och där det ofta finns en önskan att få med allt i kronologisk ordning, vilket gör att den som är relativt oinvigd i fotbollshistorien känner sig aningen förvirrad.

Styrkan i detta gedigna verk målvaktshistoria ligger inte enbart i själva detaljerna kring målvakten och dennes förtjänstfulla arbete, utan även i de kopplingar som är gjorda till tiden i vilken dessa hjältar briljerade. När Sigge var som störst och blev erbjuden ett proffskontrakt i storklubben Arsenal tackade han nej. Inte kunde man väl lämna Sverige, sin skånska hembygd och det stolta klubblaget för en osäker framtid i ett främmande land?

Vid tiden för fotbollens genomslagskraft genomgick storstäderna en dramatisk omvandling där industrialisering, urbanisering och modernisering påverkade stadens utbredning, kommunikation och produktion, och där barnarbete försvann och 8-timmarsdagen infördes, vilket gjorde att ungdom och arbetare fick mer tid till fritidsaktiviteter. Denna sunda, stärkande och sociala idrott hölls om ryggen av politiska, sociala och medicinska instanser och kom således även att betraktas som arbetarnas idrottsgren. Föga överraskande är också det faktum att fotbollshuliganismen hade premiär redan på 20-talet, då polis och arga svenska fans stormade planen och ville ge en och annan italiensk spelare en örfil.

För den riktigt nördige fotbollsfantasten finns dessutom ett mastigt slutkapitel med statistik över målvakter och deras debutmatcher, bästa målvaktsklubben, allsvenska målvakter, VM- och OS-turneringar etc. Vem som Isaksson och dennes sparringpartners i sammanfattningen av boken ser som tidernas bäste målvakt skall inte avslöjas här, annat än att karln hade en oerhörd förmåga att vända i luften.

Similar Posts:

• Från läktaren ser man bäst!
• En globaliserad fotbollsvärld
• ”Kan jag – kan alla”
• Men mittfältet kom i kläm
• Återupplev gåshudsögonblicken

Mitt i detta upptäcker Annika att man trots att man börjar närma sig 40 kan gå ut på krogen och ragga, huvudsaken är att man vänder sig till rätt krog, vilket inte inbegriper de flotta ställena kring Stureplan där halvfeta flerbarnsmorsor inte har lika stor framgång. Och minsann finns det raggningsvilliga karlar, de flesta stöpta i samma form: gärna under 30-strecket, absolut långhåriga, krulliga, blonda, mörka, kralliga, sanslöst välutrustade och uthålliga i sänghalmen, kondomfria karlar, Tarzan, Dennis, David, Henrikar etc. Efter blöta kvällar på krogen med en skallebang som inte går av för hackor finns dock räddningen, Treo. Och så håller det på. Män i massor men tyvärr ett bristande tidsutrymme. Ståndpunkten är att inte ta med raggen hem till barnens beskådan, men en och annan blir det ju.

Förutom att ragga karlar gör Annika som de flesta andra, hon arbetar. Arbetsplatsen är Aftonbladet. För dem gör Annika allehanda mer eller mindre glamorösa, mer eller mindre givande reportage såsom raggningsreportage, midsommarens bästa nubbe, sexpaneler, karuselltest på Liseberg och, icke att förglömma, plastikoperation av haka och bröst till offentlig beskådan. Lön för mödan får hon också. Men den räcker inte riktigt till, för Annika tillhör den del av mänskligheten som har väldigt svårt för det här med ekonomi , betalning av räkningar samt att motstå frestelsen att koppla krediter till sina konton. Med små barn uppstår lätt situationer där barnen snorar och inte är lämpade för dagisbesök men då har Annika ett arbete som gör att hon kan koppla in datorn därhemma och på så sätt VABBA samtidigt som hon arbetar hemifrån.

Vem bryr sig? Vem vill överhuvudtaget läsa det här? Vem får överhuvudtaget ut något av att läsa det här? Undertecknad blir inte klok på detta. Kan någon vänlig själ berätta varför detta bör ges ut till allmän begrundan?

Annikas förhoppning med boken är att den "ska kunna ingjuta nytt hopp för ensamstående mammor och få dem att skamlöst ta för sig". Nytt hopp för vad då? Hur många ensamstående kvinnor kan och vill överhuvudtaget identifiera sig med detta? Vill ensamstående kvinnor ta del av de råd som Annika ger i konsten att ragga knullkamrater? Hur många ensamstående kvinnor har ett arbete som ger dem så pass mycket pengar i plånboken att det glatt kan sätta sprätt på 20 000 pix en weekend i London? Vilka kvinnor har ett fritt arbete som innebär att man närhelst ungen snorar kan flytta kontoret hem? Hur många ensamstående kvinnor i min eller din bekantskapskrets har en egen plånbok eller en arbetsgivare som lättvindigt kan fixa till plastikoperation av hakor och bröst som med åldern tagit ut sin rätt? Handlar boken om hur man överlever en separation eller om hur man hittar sängpartners och dövar baksmällor med acetylsalicylsyra?

I en tidigare intervju i tidningen Expressen säger Sundbaum-Melin att det är många kvinnor, i synnerhet yngre, som tittar snett på hennes promiskuösa leverne och hon påtalar samtidigt att hon nog är en slampa och inte kan förstå problemet. Hon menar att det är ett bra sätt att få självförtroende på. Man blir mållös.

Skräp som detta ges inget utrymme till analys. Detta är en litterär soptunna. Jag har för vana att källsortera, så även i detta fall. Oskyddade ragg hamnar i avfall med risk för blodsmitta, alla tömda spritflaskor i de vita och gröna flaskbehållarna utanför matbutiken, lyckopiller, Treo och Losec inlämnas vid närmaste apotek … restavfallet går oavkortat till pappersinsamlingen.

Similar Posts:

• Tro, hopp och humor
• En lektion i att inte fråga
• Sin egen lyckas smed på gott och ont
• Ålderdomen i praktiken
• ”åldras är ingenting man gör på egen hand”

Om du för 20 år sedan satsade 10 000 kr på en kursraket som H&M har du idag drygt 7 miljoner. Har du istället spritt din risk på många olika aktier i en aktiefond har du också fått en strålande avkastning. Om du sparat 400 kr i månaden sedan allemansfonderna infördes 1984 har insatta 75 000 kr vuxit till omkring 450 000 kr.

Med ovanstående uttalande inleds förordet till Bli rik på aktier, ett uttalande som också genomsyrar och sätter riktmärke för de tips som florerar i denna rådgivningsbok. Ponera att du, med guldsked i munnen, föddes för just 20 år sedan. Eftersom dina föräldrar ville vara dig behjälplig med att bygga upp en grund, en trygghet för din framtida välgång och dina eventuella tillkortakommanden, så investerades i en portfölj bestående av allehanda såväl trygga som mer riskabla aktier, för, låt säga, 10 000 pix. Då är du möjligtvis en av de lyckligt lottade, som precis som i exemplet ovan, idag har kunnat kamma hem en nätt liten summa att köpa 1:an i Årsta för. Men om vi stannar upp ett tag och betänker följande: Lekkamraten på dagis, han eller hon hade inte samma grundförutsättningar, utan fick nöja sig med betydligt mer begränsade dopgåvor som sattes in på Sparbankens konto (som förvisso vid den tiden hade en ränta på circus 10%), vilket på sin höjd lett till ett andrahandskontrakt i Botkyrka.

Aktiehandeln har mer eller mindre blivit den nya folkrörelsen, vilket givit många människor möjlighet att på kortare eller längre sikt betydligt förbättra sina livsvillkor, samtidigt som i synnerhet den senaste tidens turbulens på börsen givit många andra en och annan sömnlös natt och distriktsläkaren skrivbordsarbete med utskrifter av Losec och andra livsbejakande preparat.

Boken Bli rik på aktier innehåller mycket information. Och den innehåller bra information. Ingenting har undantagits. Här finns allt: fällor, risker, trygghetsplaceringarna, se upp med de fula fiskarna etc. Vi får lära oss att det viktigaste för en akties kurs är hur lönsamheten för ett företag förväntas se ut i framtiden. Men även hur kurserna styrs; att det viktiga i svensk aktiehandel handlar om exportföretagen, då dessas tunga övervikt i index blir en fråga som handlar om vad som styr exportföretagens kurser; USAmerika. Dollarkursen och ränteläget, som i sin tur beror på inflation och budgetunderskott, är samtliga de grundfaktorer som ger oss kunskap om börsutvecklingen.

För den mer vågade ges råd och förklaringar till vad som gör en aktie riskfylld och hur man bör agera för att minimera dessa risker. För haren på börsen finns även en mer lustfylld portfölj, innehållande de aktier som bedöms vara förenade med relativt låg risk men ändå ge en god avkastning på några års sikt. När skall man då slå till och handla/sälja? Januari är den statistiskt sett bästa månaden på börsen med ett börsgenomsnitt runt 4%, till sommaren uppstår rallyt och ordspråket ”du ska köpa till färskpotatis och sälja till kräftorna” talar sitt tydliga språk. Rysarmånaderna inträffar i augusti-oktober, vilka är de enda månader som i snitt genererar minus.

Men, förväntningar på börsen blir inte alltid infriade. 1994 väcktes mitt första intresse för att bejaka mitt sug för aktiehaussen. TV4 gick ut på börsen och allmänheten fick vara med och ta del av kakan. Gissa om jag kände mig lyckligt lottad, när det visade sig att jag fått tilldelat det maximala antalet poster det var möjligt av få. När väl aktiehandeln satte igång, så ägde jag mina poster i runda slängar 4-5 timmar, för att sedan lösa ut dem med en vinstmarginal på 75%. Känsla. Har de som köpte folkaktiernas folkaktie, Telia, samma euforiska känsla i dagsläget?

På pluskontot för denna grundbok i aktiekunskap står helt klart upplägget att förklara sambanden mellan varför det ibland går bra och ibland riktigt uselt för placerarna. Bäst är sammanfattningen i slutkapitlen som ger tumregler för goda aktieaffärer samt listan på börsens alla bolag med tillhörande webb-adresser. Författaren har även tryckt på riskerna med att ha en börskontakt som gör ojusta påtryckningar, vilket kan leda till att du sedan gör affärer som kanske inte var helt genomtänkta, men som utifrån mäklarens eller rådgivarens synvinkel kan ge honom en synnerligen god avkastning på courtageavgifter. På minuskontot ligger väl främst alla de råd och tips på namngivna aktier som man kanske inte riktigt känner igen utifrån bedömare och analytikers synsätt vid dags dato.

För att återgå till de hormonstinna 20-åringarna i Årsta och Botkyrka: För den som har tid till sitt förfogande, en magkatarr under kontroll, en tjocklek på plånboken som gör att det kan vara lite kul att testa marknaden och där långsiktighet i sparande och placeringar känns ok, är säkerligen aktiehandeln ett lyckat koncept. Det som avmattar folkligheten i rådgivningsböcker som denna och rörelsen i stort, är dock det faktum att det behövs kapital, och att det tar tid att bygga upp ett kapital utifrån det kapital man behöver. Lasse Kronér: kör du superchansen på lördag?

Similar Posts:

• Klämkäck guide till ett rikare liv
• Konsten att skratta åt eländet, eller, Varför blåste Björn Rosengren egentligen Lena Sundströms mormor?
• Rafflande om den riggade aktiemarknaden
• Om Piketty är rockstjärnan är Roine förbandet
• Kapitalism med ett mänskligt ansikte

Den vuxne sonen i den första av Jerker Virdborgs sju noveller har hamnat i denna obehagliga situation men agerar kanske på ett lite annorlunda sätt än gängse normer förutsäger. Efter att ha läst denna inledande berättelse har Virdborg, precis som koffeinet i kaffet, en beroendeeffekt som både ger sug efter mer och som erbjuder ett illamående och obehag som lätt uppstår efter alltför stort Gevaliaintag.

På ett skickligt och avskalat sätt porträtteras den synnerligen bittre äldre mannen, som varit med och byggt upp det svenska samhället, om tar ut sin ilska och bitterhet genom enorma krav på sina barn och omgivningen i stort, och som gnyende och envist levererar plumpa uttalanden och rasistiska påhopp varhelst han befinner sig. Det obehag som den äldre mannen ger oss genom sitt uppförande gör det inte svårt att känna medlidande med sonen i hans tappra försök att tillmötesgå faderns krav. I den oftast mindre absurda verkligheten, låter vi människor och i synnerhet familjemedlemmar hållas, och överser deras plumpa beteende. Men slutscenariot i fiktionen visar en son som inte längre härdar ut och som genom lögner flyr flygplatsen och lämnar den gamle böjd över sin rollator, försjunken i ett inre kaos som lämnar läsaren i mycken eftertanke. En oerhörd förmåga att uppmärksamma vårt obehag och vår ångest inför mötet och relationen med våra nära och kära.

Sammantaget är samtliga noveller uppbyggda kring samma utgångspunkt. En till synes helt normal samhällsbild och vardag. Ett äldre syskonpar går på museum, en man är på väg till sin före detta för att hämta sina sista tillhörigheter, fyra hormonstinna tonåringar bevistar den undanskymda och perfekta badplatsen, sonen som av pappan får tillstånd att på egen hand övningsköra på ensliga skogsvägar och killen som sitter hemma i flickvännens föräldrars hus och skall ha en avkopplande dag för sig själv, är huvudteman i några av novellerna. I samtliga förbyts dock scenariot till något om i mer eller mindre uttalad form fylls med behag och hotfullhet. Successivt förlorar personerna greppet över händelseförloppet och får konsekvent ångra de val de tidigare gjort.

Bokens titel anspelar på den brist på kontroll vi har över jordelivet, där känslan av maktlöshet ger huvudpersonerna allt mindre utrymme att spela på, där de får allt svårare att hålla huvudet över ytan. Språket är mycket bra och repliker och textmassa är nedbantat till att endast ta upp kärnan i budskapet och där i synnerhet replikerna är just så korta och kärnfulla som vi i vardagen känner igen oss.

Novellerna är författade genom genuint talspråk, med en god uppfattning om hur människor verkligen talar till varandra, oavsett om det är en dialog mellan barn, vuxna eller nya bekantskaper. Repliker som "Är ni goa i vaderna nu eller"? får troligtvis fler än mig att omedvetet övergå till ett läsande på lindomedialekt. Men ju fler noveller jag avverkar, desto mer avtar koffeinets effekt och upplevelsen av obehag och suget efter mer mattas en del. Klumpen i magen efter det starka mötet med den åldrande fadern löses upp. Vardagsobehaget tenderar att minskas och berättelserna blir mer som en nedtrappning från ingångsnovellerna, vilket ger känslan av en återhämtningsfas, för att sedan få mig att återgå till den vardag jag lämnade där läsandet tog vid.

Similar Posts:

• Smakar gott men risk för skörbjugg
• Vart är vi på väg?
• Snygga noveller om obehagliga kvinnor
• Sju novellpraliner
• Noveller, aktuella än idag

Små flickors könsliv vet vi mindre om än små pojkars. Men det är inget att skämmas för, ty också den vuxna kvinnans könsliv är en "dark continent" för psykologin
Sigmund Freud, Die Frage der Laienanalyse

Med ovanstående citat avslutar Birgitta Lindqvist sin berättarsamling Genom porten, vilket på något sätt konfirmerar totaliteten i det författaren vill ge läsaren. Samlingen av miniatyrnoveller är i högsta grad skriven för kvinnor. Med ett kortfattat och lättläst språk ges läsaren en blandning av fabel, sägner och självupplevda händelser som erbjuder tankeväckande och spännande läsning. Även om alla noveller är fristående från varandra så möts de i samma tankegång, att ta sig igenom porten, metaforism för upplevelse och förståelse av situationer och händelser ur ett kvinnligt perspektiv, där analysen av dessa kvinnors öden utgör själva kärnan i berättandet. Att läsa berättelserna ger per automatik en övergång till att som läsare göra egna reflexioner över vad som och varför något händer, samtidigt som det genererar tankar och med detta även en lust att själv fundera över mänsklighetens varande.

Globetrottern Lindqvist, som bott i olika världsdelar och därigenom samlat på sig möten och erfarenheten från olika kulturer, ger oss sina dagboksanteckningar nedtecknade med eftertanke. Samlingen tar oss genom Afrika, Japan, Indien och Europa. Berättelserna handlar om skräck, lidande och obehag men tar sig ofta även humoristiska banor. Att ta en taxi i Indien med en taxichaufför som har föräldrar, fru och barn att försörja kan ge den välbärgade västerlänningen sympati att lätta extra på plånboken, för inte tror vi väl att chauffören i fråga är den störste lögnaren och tyvärr även den bästa berättaren i hela Uttar Pradesh?

Lindqvist spinner även vidare på det fantastiska med annonsering efter den perfekta kvinnan. Med en otrolig träffsäkerhet skildras männens behov av den perfekta kvinnan, där annonsering efter allt från smala kvinnor från Västerås, till förhoppningsfulla blivande svärföräldrar i Indien, som söker smal och foglig kvinna till sonen dataingenjören med affärsrörelse inom ädelstenbranschen, avhandlas. Oavsett tid och plats, humoristiskt så det förslår, löper drömmen om kvinnan som ska göra livet ljust för mannen och med samma övertygelse, oavsett öst eller västerland: Kvinnan svarar: "Jag är allt som varit, allt som är och kommer att vara". Frågan om individens identitet intensifieras i vidare i berättandet, som löper vidare i funderingar kring vem man egentligen är och om det inom oss bor flera olika identiteter. Vem är jag när jag går ut med hunden? Vem är jag när jag pratar med mina barn? Frågor som uppstår hos alla människor, oavsett om du är man eller kvinna, och som i slutänden, föga överraskande för oss alla, ger svaret att den ena identiteten inte nödvändigtvis måste utesluta den andra. Vi är och förblir olika människor i samma gestalt.

Läsaren gör egna kopplingar mellan berättelserna. Vem du är och vad du gör av ditt liv ligger alltid i dina egna händer. Det är du som har ansvaret och kontrollen, och som själv avgör och tar tag i ditt liv och ditt livsöde.

Det är en mysig stund att krypa upp i soffhörnet och ta del av de äventyr Birgitta Lindqvist själv varit med om och de anekdoter som hon för vidare. Med en ullpläd, en gammal fotogenlampa och Genom porten känns januarimörkret helt okej trots att det är långt till fågelkvitter och sprickande vårlökar. Ständigt tankeväckande åtföljs efter majoriteten av novellerna, men ibland känns det som om författaren inte tror att läsaren själv har förmågan att förstå kontentan av det som förmedlas, vilket påvisas i återkommande slutsatser. Att, som i poesin, själv få göra sina analyser och tolkningar på egen hand som läsare blir svårt, då vi per automatik leds in i författarens egen tolkning. Samtidigt låter hon läsaren själv komma till eftertanke och bilda sina egna slutsatser i denna samling av berättelser som är av det något ovanligt korta formatet.

Lindqvists författande visar att det lilla ger oss möjlighet att bära med oss mycket.

Similar Posts:

• Att visa vad man läser och ser
• Bokstäver som inte behöver vara tysta
• Livmödrar längtar inte!
• Ape Logic
• Skildringar av lidelsens farliga rovdjur

Självmordet är som nattåget, som skyndar på ens väg mot mörkret. Man kommer inte dit så fort, inte med naturliga hjälpmedel. Man köper sin biljett och man stiger på. Den biljetten kostar allt man har. Men det är bara enkel resa. Detta tåg tar en in i natten, och lämnar en där. Det är nattåget.

Engelsmannen Martin Amis försöker sig på konststycket att som utanförstående europé skildra mord och självmord i storstads-Amerika. I berättelsens centrum står ett mord, eller självmord, och den som bragts om livet är den unga perfekta kvinnan, Jennifer Rockwell. Jennifer är som en gudinna, höjd över skyarna hos alla som träffat henne. Hon är allas favorit, fulländad med en kropp så vacker, på något vis besvärande fulländad. Förutom denna fysiska perfektion besitter hon dessutom intelligens, störtbegåvad forskardocent i astrofysik. Killarna? Ja, de svärmade kring henne som en katt kring het gröt. Och vad sysslar hennes far med? Jo, naturligtvis chef för kriminalpolisen.

I Night Train finns, inbegripet en vacker kvinna med tre kulor i skallen, alla ingredienser en hårdkokt amerikansk kriminalhistoria skall innehålla. Här finns storstadspolisstyrkan med utslitna poliser, flertalet villospår och utdragna påfrestande förhör i dunkla polislokaler. Historiens berättare, Mike Hoolihan, är polisen som får i uppdrag av sin polare kriminalchefen och tillika fadern till offret, att reda ut vad som har hänt och varför det hände.

Hoolihan besitter många både halvbra och mindre bra egenskaper. På grund av en alltför taskig lever är hon numera tvungen att avstå från spriten som tidigare var en stor glädjekälla. Att Hoolihan är kvinna är väl den stora skillnaden från den gängse hårdkokta kriminalstoryn. Dessutom är denna kvinna superblondin, med en kroppsbyggnad som enligt henne kan länkas samman med kraftigt politiserade feminister, och med övertydlig manhaftighet och brist på samvete sätter hon skräck i de flesta busen i stan.

Romanens utgångspunkt ligger i att skapa mening och sammanhang i en meningslös och ibland sanslös värld. Författaren tar upp en del intressanta funderingar kring den värld vi lever i. Hoolihan frågar sig varför och vem som begår självmord och påvisar några saker som man inte bör vara eller göra:

Arbeta inte i dödens närhet. Arbeta inte bland en massa mediciner. Var inte invandrare. Var inte en tysk som just stigit av båten. Var inte rumän. Var inte japan. Bo inte någonstans där solen inte skiner. Var inte en vuxen homosexuell: en av tre försöker. Var inte schizofren. Lyd inte de där rösterna i huvet. Var inte deprimerad. Upp med hakan. Och var inte man. Var inte man, vad du än tar för dig…självmord är en killgrej. Försöka är en kvinnogrej

Med andra ord, var inte som många är mest.

Night Train är uppbyggd kring tvetydigheter såsom frågan om det är mord eller självmord, är berättaren man eller kvinna eller frågan om detta verkligen händer eller om det är fiktion. Men detta är inte roligt. Varför blir ögonlocken tunga, som om valium intagits? Trots att den inbegriper alla delar i en kriminalhistoria, så blir det inte bra. Historien saknar framförallt action, det händer överhuvudtaget ingenting. Stundtals är det på gång att hända något, men brist på dramatisering gör att det hela faller platt. Vi har offer, eventuell gärningsman och lösaren av fallet, men där historien börjar slutar den också.

På pluskontot ligger den stilistiska förmågan, ordflöde och meningsuppbyggnad är vackert och sammanhängande rakt över. Men själva tempot uteblir. Spänning och laddning finns där inte heller. Det känns som en dålig långkörare på en kommersiell TV-kanal där fokus ligger på berättaren och inte på själva storyn. Seinfeld kan konsten att delge oss ett flöde av absolut ingenting, men i ett medium som kanske är mer tillåtande i sammanhanget. I romansammanhang är Night Train är ett ordbajsande med bristande tempo och spänning.

Similar Posts:

• Tomrum och tolkning
• Dekadent och detaljrikt epos
• Viktig och våldsam uppgörelse med självmordsstatistik
• 224 sidor tristess
• Mitt liv som död

Med ett fräckt och respektlöst angreppssätt penetreras såväl mödomshinnor, det kommunistiska paradisets kaos som den manliga självgodheten. Valdés ger oss ohämmad och ekivok samtidshistoria i ett rappt tempo som inte tillåter stagnation och enformighet, varken i stil eller innehåll. Berättelsen utlämnar kvinnan, Yocandra, som behagar männen, hennes två älskare Bedragaren och Nihilisten, men i samma andetag även människan, som behagar (det kubanska) systemet. Valdés skildrar kvinnans och människans uppoffringar för att bidra till skapandet av ett kubanskt mästerverk, ett mästerverk i form av bland annat Bedragarens avsaknade författartalang och det kommunistiska samhällets existens.

Oberoende av den härligt obstinata inställningen i skildrandet, känns uttryckssättet ibland som hämmande för inlevelsen hos läsaren. Det talspråk som genomsyrar Valdés författande är otvetydigt ett lysande grepp. Men Valdés faller också på eget grepp då hon utnyttjar skrivspråkets parenteser. Parenteser innebär ett händelseparti som är ett mellanspel i vårt dagliga sammanhang. De händelser som Valdés sätter inom parentes är dock alldeles för meningsfulla för helheten för att de ska ses som betydelselösa.

Similar Posts:

• Het kubansk gryta!
• Kuba-propaganda
• Kubansk partipamp talar ur skägget
• Lusten slocknar, men jag småler
• Frihet, rättvisa, solidaritet

Med Lyckans land ger McCourt ännu ett prov på sitt författarskap; berättelsen fortsätter med hur Frank 19 år gammal beger sig till Amerika, bort från misären på Irland med målsättningen att bli en lyckad stomatolleende amerikan. Med samma skicklighet som i Ängeln, beskrivs de oupphörliga nya hinder som möter honom i alla möjliga och omöjliga sammanhang. McCourt beskriver händelser med hjälp av starka överdrifter och kontraster för att ge läsaren humoristiska poänger. Att lyckas i Amerika innebär att Frank måste ta jobben inga andra vill ha, om jobben överhuvudtaget erbjuds honom. I 1950-talets Amerika upplyser skyltar vid arbetsplatser att irländare, negrer och annan löst folk icke göre sig besvär. Frank tömmer askkoppar på Biltmore Hotel och blir senare inkallad till militärtjänstgöring i Tyskland, där han lär sig konsten att skriva maskin och träna hundar. Tillbaka i Amerika får han arbete i hamnen och förnekar konstant det alla säger till honom, att hålla sig till sin egen sort. På något märkligt sätt lyckas den inte speciellt talföre Frank prata sig till en utbildningsplats på New York University, där han fullföljer sina studier till lärare.

Det som kanske förvånar och förfärar läsare med hjärtat ömmande för den lille pojken i Limerick, vars försupne far levde rövare på bekostnad av familjen, är säkerligen den stundtals hårt drickande vuxne Frank. Flera är de mustiga porträtten av Franks och hans vänners rejäla fylleslag, kombinerade med baksmällor och precis som fadern, oförmågan att hålla sig till löften och sanningar.

Till skillnad från föregångaren, känns flera delar i Lyckans land mera som ett utkast, där händelser skisseras snarare än levandegörs på det målande sättet som karakteriserar Ängeln. I tämligen rask takt redogörs för giftermål, dotterns ankomst, lärarkarriär och skilsmässa, dock utan att missa humoristiska poänger. De typiska dragen av sorgsenhet och avund i en rytmisk och poetisk framställning syns tydligast i de tidigare kapitlen av Lyckans land. Genomgående i berättelsen finns väldigt lite av den imaginära styrkan som fanns i berättelsen om den lille pojken. Men är det magin i Ängeln som läsaren vill ha, vore detta att inte erkänna Franks utveckling. I Lyckans land möter man den vuxne Franks tankar och erfarenheter, speglade med den vuxnes världssyn. Kanske är det lättare att känna empati för en ung pojke än för en vuxen man, men Lyckans land måste ses ur sitt sammanhang, och i detta tar den vuxnes med- och motgångar överhanden från den empati som var en så tydlig brännpunkt i den första boken.

I inledningen till Ängeln skriver McCourt:

När jag ser tillbaka på min barndom förundrar det mig att jag alls klarade mig igenom den med livet i behåll. Det var naturligtvis en eländig barndom; en lycklig barndom är knappast värd något intresse.

Utifrån denna inställning till sitt författarskap är Lyckans land en lysande fortsättning, en fortsättning som knappast vore värd något intresse med ett typiskt amerikanskt klichéartat happy end. Den är en befriande mix av alla delar, där empati inte tillåts fullt svängrum, utan där utrymme ges till realiteten i en vuxen mans framgång och tillkortakommande.

Similar Posts:

• Miserabla memoarer med humor
• Mellanförskap och romantik
• Porträtt av en mor
• En nobel kortroman
• Ospännande vittnesmål från privilegiebubblan