Tankar som går genom mitt huvud medan jag läser Eva Meijers Djurens språk:

”Åh vad roligt det ska bli att läsa en faktabok om hur olika djurarter kommunicerar”

”Vänta, va? Språkfilosofi? Det här är ju…ingen faktabok om typ fågelsång. Jaså jaha, författaren var filosof. Jag kanske skulle börja läsa baksidetexter…”

”Aaaahhh både språkfilosofi och djurrätt. Det här hade 19-åriga filosofistudenten och djurrättaren Christine tyckt om”

”Kan det verkligen stämma att vissa elefanter försöker härma mänskliga ord? Och vad dom orden betyder?”

”Ohlalala, lite vetenskapsteori”

”Måtte inte någon av de där ledarskribenterna som älskar att kritisera forskning på inga andra grunder än att de tycker den låter rolig få fatt i den här boken. De kommer ju ha julafton, och jag vill verkligen inte det. Den här boken förtjänar att diskuteras seriöst och inte av gapflabbande mobbare”

”Undrar om alla hennes påståenden om hur bra olika djur är på att räkna, kommunicera med människor, hundars ordförråd och så vidare verkligen stämmer. Måste kolla referenserna. Och om sagda referenser mötts av några invändningar.”

Ja, som sagt är inte Eva Meijers bok en faktabok om olika djurarters sätt att kommunicera – vilket jag felaktigt trodde när jag började läsa boken. Istället handlar boken om hur man ska se på djurs kommunikation från ett språkfilosofiskt perspektiv, och vad det får för konsekvenser för människans relation till (de andra) djuren. Meijer tar boken igenom upp åtskilliga exempel på djur som (i alla fall till synes) lärt sig lite mänskligt språk, och exempel på hur djur och människor kan interagera och lära sig av varandra. Hon beskriver också de komplexa kommunikationssystem (språk?) som finns hos olika djurarter och betonar att det är orättvist att mäta djurs språk, intelligens och beteende enligt en mänsklig måttstock.

Tycker du det låter flummigt? I viss mening blir ju mycket filosofi rätt ”flummig”, eftersom en av filosofins uppgifter är att grundligt undersöka sådant som vi tar för givet. Och ja, en del av mig bävar för den dagen en skön snubbe till ledarskribent kommer över boken och sätter sig för att flabba offentligt över hur Meijer använder ord som speseicism (diskriminering av djur) eller hävdar att det ur forskningssynpunkt kan vara nog så intressant att leva bland djuren man studerar.

Jag hoppas att den dagen inte kommer – för flum eller ej, Meijers bok förtjänar att diskuteras på allvar. Här finns många intressanta tankar kring hur vi människor ser på djuren, men också hur vi ser på vår relation till djuren.

Som sagt hänvisar Meijer boken igenom till exempel på djur som exempelvis lärt sig mänskliga ord eller lärt sig räkna. Dessa får fungera som underlag för diskussionen, vilket såklart är bra, men det som saknas är en diskussion kring referensernas pålitlighet. Har hunden verkligen förstått innebörden av ett ord, eller kan det finnas andra förklaringar till dess beteende? Människor har ju en tendens att se det dom vill se, och risken att ”förmänskliga” djuren är uppenbar. Men förutom ett snabbt konstaterande kring att det kan vara speceisim att tro att forskarna bara har ”förmänskligat” sina studieobjekt förekommer inga kommentarer kring referensernas innehåll.

(Nu är det såklart orättvist att jämföra en filosofibok och en renodlad faktabok, men Per Jensen lyckas utmärkt med att på ett lättsamt sätt förklara hur forskningsresultat kring hundars beteende kan tolkas och vara i Hunden som skäms.)

I de sista kapitlen tar Meijer upp exempel på djur som agerar moraliskt till exempel genom att visa empati. Här börjar resonemanget svaja rejält, i alla fall i mina ögon. För det första sker här rejält med körsbärsplockning -Meijer tar bara upp djur som hjälper varandra (till synes utan egoistiska baktankar), men nämner inget om hur grym naturen och djuren ofta är. En annan tanke som slår mig under läsningen är att Meijer inte problematiserar begreppet moral. Det torde vara lika orättvist att bedöma djurs agerande efter mänsklig moral som det är att bedöma komplexiteten i djurs kommunikation efter mänskligt sätt att kommunicera.

Slutbetyget på Djurens språk blir 7/10, eftersom de sista kapitlen samt hantering av referenser drar ned poängen. Som underlag för nya tankar och infallsvinklar blir dock slutbetygen 9/10.