De små ryggsäckarna som ses i handeln påminner om att det snart är skolstart.

Äntligen! Jag vill lära mig allt här i världen!

eller

Hjälp! Jag vill inte.

Några i den ryggsäcksbärande barnklungan har redan knäckt läskoden. Andra har många år av tragglande innan läsningen går smidigt. Finns det fortfarande ABC-böcker, undrar jag nyfiket? Jag föreställer mig att sådana tillhör en tid när människorna i Norden försörjde sig genom jordbruksarbete. Någon gång har jag sett dem i bokantikvariat, en sorts färggranna böcker där sidorna illustrerats med tuppar, kor, får, katter och traditionella familjeuppsättningar med far, mor, syster och bror.

En dag år 2019, står jag och håller i en bilderbok som innehåller en riktig bokstavsresa, och som faktiskt liknar den gamla tidens läroböcker i läsning. Den har ett rosa omslag och på framsidan står en fundersam anka och staplar bokstäverna A, B och C på en låg trävagn som går att dra med snöre.

Ankan är huvudpersonen och träffar ett nytt barn på varje bokuppslag. Barnets namn ger inspiration till en egen kärnfull vers, som konstrueras av ord med en och samma begynnelsebokstav. Enkelheten i språket är slående. Så här korthugget är också språket i den isländska berättartraditionen, kommenterar hjärndelen i mig som samlar på litterära referenser.

Men snabbt känner jag att eventuella jämförelser med annan litterär tradition är onödig. Jag fnissar i stället. Det är bildernas förtjänst.

Dessutom tilltalas jag av den röda tråden. Varje bokuppslag innehåller en liten detalj som hittas på nästa sida. Läsningen får inslag av detektivlekande och … VA? Är jag helt blind nu, för jag hittar inte någon av sakerna från det förra bokuppslaget? Men den röda tråden kommer tillbaka. Jag pustar ut och känner mig trygg igen.

De barn som Aster anka möter är var och en unika i sitt slag. De har namn som Billie, Cecil och Nino. Av klädstilen eller frisyren går inte att utläsa om barnet känner sig som pojke, flicka eller mittemellan. Frihetskänslan är ljuvligt formad i bilderna.

Absolut innehåller livet även farligheter. En groda vill flyga och har satt på sig ett par pappersvingar. Grodan sitter högt uppe i trädet. Hur ett sådant experiment slutar ska inte en recensent avslöja.

Mitt bildsinne – inte vet jag om det finns ett sådant sinne – men i alla fall. Teckningarna flörtar med mig vilt och jag är FÖRFÖRD.

De lekfulla bilderna, som ibland har något drömskt över sig, gör att jag nästan glömmer bort att här finns också en textförfattare. Utan texten skulle bilderna inte uppstått, begrundar jag och reflekterar vidare kring den filosofiska frågan: Vad kom först – hönan eller ägget? Jag är häpen när jag kommer till sista sidans bild, där ett ägg skymtar. Sällan har jag samspelat så här nära med en bilderbok!

Boken kan läsas långt innan barnen börjat i årskurs 1 och den kan läsas många år efteråt, långt upp i medelåldern. Tveka alltså inte att skaffa hem den för en stund med bildhumor – att dela i barns samvaro eller njuta av helt själv där du gillar att vara.