Paul Tremblay har sedan tidigare gjort sig ett namn som mysterie/skräckförfattare, och hans roman A Head Full of Ghosts har jag tidigare gett en lysande recension här på sidan. Hans senaste alster, Growing things and other stories, är en samling kortare berättelser om bland annat mystiska lärare, efterhängsna hundvaktare, ett rån som går fel och en drogberoende kvinna som jagas av ett monster. Eller gör hon det? I likhet med flertalet noveller i samlingen ges inga svar.

Kanske är det att jag just avslutat A Head Full of Ghosts när jag börjar läsa (lyssna på) Growing Things, men faktum är att boken ifråga är en besvikelse. Där A Head Full of Ghosts lyckades med att kombinera skräck och realism i exakt rätt proportioner fokuseras det i Growing things enbart på skräck- och mysteriebiten. Det behöver inte såklart inte vara fel, problemet är att det aldrig blir särskilt läskigt. Flera av historierna är dessutom så pass utflippade att man har väldigt svårt att ta själva premissen på allvar. I Note From the Dogwalker lämnar t ex hundvaktarna alltmer kryptiska och närgångna anteckningar till hundägaren. Utan att avslöja alltför mycket ska väl novellen vara en blinkning till Stephen Kings Lida, men min undran är bara vilken galen människa som skulle stå ut med att få dylika meddelanden från hundvakten utan att kontakta vederbörandes chef och kräva avsked, ringa polisen och så vidare.

Där A Head Full of Ghosts lämnade precis så många frågor obesvarade att att man som läsare kände sig behagligt fundersam slutar många av novellerna i Growing Things så abrupt att det känns som att halva handlingen är borta. Som läsare står man kvar och undrar vad sjutton det var som hände egentligen? Hände det något alls?

Ibland blänker det förstås till. Her Red Right Hand, om en dotter som försöker komma över sin mammas död samtidigt som hon tvingas slåss mot faktiska demoner är både sorglig, vacker och hoppfull. Det var inte bara pollen som gjorde att mina ögon tårades medan jag lyssnade på berättelsen, om jag säger så. Den experimentellt skrivna Nineteen Snapshots of Dennisport är både spännande och sorglig, och The Ice Tower och It Won’t go Away skulle båda kunna passa som historia i Creepypodden (för er som undrar, det är en stor komplimang).

Men alltför många av berättelserna faller bara platt. En fundering är om Tremblay gör bäst i att fokusera på romaner snarare än kortare novellsamlingar. Kanske att hans sätt att berätta gör sig bättre i de fall han har möjlighet att bygga ut sina karaktärer, och berätta historierna till punkt istället för att komma till ett snabbt avslut?