När livet är miserabelt finns turligt nog människor som kan stötta dig. De är ett värdefullt bollplank när ältandet är på väg att sluka dig.

Det finns också en annan sorts människor. De trollar fram en luftficka som får dig att brista ut i ett fniss. När jag tänker på några av dessa personer i mitt liv är jag säker på att de passerar förbi mig i VIP-kön när vi står och köar framför Pärleporten.

Humor är en sällsam yttring. En del människor har humor som levebröd. Till exempel komikern Are Kalvø som är känd för en stor skara norska medborgare. Han får tid på scenerna, i tv-studiorna och han får sina kåserier tryckta i dagspress. Tydligen är han så framgångsrik att förläggare vill ge ut hans syn på olika företeelser i bokform. En sådan företeelse – som dessutom upplevs som väldigt norsk – är att gå på tur. Fjällvandring kallar vi det på svenska.

Jag läser sida upp och sida ned i boken Fjällvandring åt helvete. Men hjälp mig, tänker jag. Har jag blivit humorlös? Handlingen bygger på att berättarjaget saknar sina vänner som alla blivit naturfrälsta.  Förbryllad sitter han ensam kvar på puben. Således gör han slag i saken och förbereder sig att gå på tur i fjällen där han inte varit på 30 år. Han tar med sig sin partner som han döper till ”Dokumentationsansvarig”. Kilometer i regn, på steniga stigar så att knät gör ont. Övernattningar på fjällstationer och hytter där de möter okända fjällturister. Han charmas inte av våta vandringsstrumpor som luktar när dagens etapp nått sitt slut. Men å, han vill så innerligt gärna förstå sina naturlyriska vänner som Instagrammar om utsikter i stället för att hänga med honom på puben. I den andra halvan av boken provar han och partnern att fira påsken i fjällvärlden. Det blir lyckosammare, för de tar med sig vänner och finner en hel del folk som de kan konversera med. I Norge är påsken helig och alla åker till fjälls.

Humor behöver egentligen inte analyseras. Det händer bara. Man kan använda en massa verktyg. Överdrifter, kontraster och överraskningar. Att ställa en vanlig företeelse i ett annat ljus kan vara effektfullt. Men det vet väl varenda unge i förskolan att ett skämt är bara roligt en gång. När Kalvø fått korn på en grundläggande sak för fjällvandraren – att ”bra skor är a och o” – upprepar han detta i kapitel efter kapitel. Han tjatar också nästan maniskt om sin inköpta jacka för fjällturen. Den är synnerligen grön.

Han försöker beskriva en rik, välmående medelklass och dess representanter som kan skaffa sig en utrustning för 40 000 norska kronor likt honom själv. Att placera sig själv i den rikes position och ironisera över habegäret är förvisso värt att pröva som humorgrepp. Tyvärr gör Kalvø inte så mycket med denna möjlighet. Vore det inte roligare om han efter sin inhandlade utrustning hade glömt densamma? Typ? Jag känner mig så uttråkad att jag tycker synd om mig själv. Är jag som läsare inte värd mer?

Ämnet fjällturism kramas ur till meningslöshet. I konstformen ståuppkomik fungerar upprepningar. En fras kan nämligen uttalas på varierat sätt och ha betoningar med en oändlig variation. Sen är det dynamiken med publiken som spelar in. Ofta är publiken dessutom full och skrattar åt minsta lilla grej – vilket i sig inte innebär att det handlar om humor.

Kära förlag och redaktörer! Ni har väl ändå den insikten att ord på papper är en egen konstform? I skrift hörs faktiskt inte de olika variationerna på en fras som kan uttalas på en scen. Och en läsare kan omöjligen förmedla till författaren hur de skrivna orden landar i kroppen. Författaren ser inte om läsaren tappar hakan, viker sig dubbel, eller fnissar. Hemläxan jag vill ge åt redaktören innehåller två ord: Stryk hälften.

Jag kan inte hjälpa det. Men det här är en ståuppare som går på tomgång. Han har säkerligen kvar sina fans i sina kanaler – en komiker är väl värd sin publik. Jag tror däremot att min humor finns i överraskningar som inte är så här förutsägbara. Humormedaljen överräcks därför till några omistliga vänner som gett mig ett gott skratt vid tidpunkter när jag mest behövt det.