Först känner jag mig fascinerad. Så småningom undrar jag om det inte handlar mer om svårigheterna att förstå spelreglerna i japansk-tyska Yoko Tawadas En isbjörns memoarer. Vad är egentligen en isbjörn?

Tawadas roman följer nämligen inte en, som den svenska titeln förespeglar, utan tre generationer isbjörnar. Först är det den blivande mormodern, en sovjetisk cirkusbjörn vars liv alltmer tagits över av konferenser om än det ena, än det andra. Hon skriver sina memoarer, blir känd och går i exil, först till Väst-Berlin och sedan till Kanada.

I romanens mittendel är det inte isbjörnen, dottern Tosca, som har ordet, utan hennes tränare Barbara. Här är vi i Östtyskland, och DDR har fått nio isbjörnar i present av Sovjetunionen som man behöver göra något riktigt pampigt av. Alltså plockar man in Tosca, som blir stjärna i ett nummer där hon med tungan plockar en sockerbit ur Barbaras mun. Numret kallas ”Dödskyssen”.

I det här perspektivbytet tappar Tawada mig lite. Jag har hängt med och försökt bena ut logiken i att modern/mormodern är en isbjörn med cirkusträning, men samtidigt tycks ha gått i skolan, kan skriva sina memoarer, bo i lägenhet, handla en jädra massa lax i snabbköpet och diskutera litteratur med bokhandlaren, och nej, det kanske aldrig riktigt blir just logiskt, men klart läsvärt.

I den sista tredjedelen återgår romanen till isbjörnsperspektivet med Toscas son Knut. Han växer upp flaskmatad av människor på Berlin Zoo, bortstött av sin mor. Denne Knut har tydligen funnits på riktigt och tjänat som inspiration till Tawadas roman.

Med Knuts perspektiv på människorna och sin egen isbjörnstillvaro fångar romanen mig igen. Knut är också mest renodlat isbjörn, begränsad av sin inhägnad på zoo och livet som djurkändis. Gemensamt med sin mor och mormor har han att han snart inser att hans roll är att charma sin publik, samtidigt som han helt saknar kontroll över hur han framställs och reproduceras.

Pressen skrev ofta om mig. När Christian tog med sig en artikel läste Matthias den högt för mig, och jag studerade varje mening en gång till i ensamhet på kvällen. ”Den första simlektionen för Knut.” Man tog en bit av mitt liv och spärrade in den på tidningspapper. När jag badade skulle Knut egentligen förbli inrymd i det här jaget som just badar, och inte bli förflyttad till tidningspapperet en dag senare. Kanske skulle jag ha förhindrat att så många människor fått reda på att jag heter Knut. De använde mitt namn hur de ville för att roa sig.

När det gäller människor finns ju sedan länge en debatt om vem som har rätt att försöka skildra vems erfarenheter och perspektiv. Den debatten är både viktigt och farlig. En av litteraturens stora uppgifter är ju just att vidga perspektiven, låta oss pröva det oprövade. Vem vet egentligen vad en isbjörn är, hur den kan tänka eller känna? Att pröva det måste helt enkelt fascinera.