Jolin Slottes och Pauliina Pesonens poesikonstbok består av svarta streck mot vit botten och vita streck mot svart. En del av strecken formar mjukkurvade bokstäver medan andra streck som är mer skarpa och fina utgör bilder. Det är bilder av händer och bilder av träd, en miljö i svart-grå-vit-skala växer fram. Det ljusa mot det mörka och det mörka mot det ljusa – och skuggorna däremellan.

Det här är en tvåspråkig bok. Å ena sidan svenskan, å andra sidan finskan. Det som står på svenska på vänster sida av uppslaget speglas i finskan på uppslagets högra sida.

Jag kan inte finska, men jag kan ju se att finskan arbetar med repetition och ordlekar som kastar om orden på motsvarande sätt som i svenskan. Om det får precis samma eller en annan effekt i finskan kan jag ju däremot inte uttala mig om.

släpp in mig släpp mig släpp mig in

päästä minut sisään päästä minut päästä minut sisään

Ett mörker växer fram, både ur bilderna och ur orden. Redan titeln ger en föraning. Ett hot utifrån som gör att diktjaget uppmanas att skrika/gråta/spotta/sparka. Men bilden skruvas om och hotet finns närmre, hos uppmanaren. Men jaget vägrar konformism och blir därför själv ett hot. Jaget blir förrädaren.

Rakt igenom det mörka och hotfulla skär diktjagets röst.

det här är mina ord

nämä ovat minun sanani

konstaterar hen, och sedan:

jag vill inte vara som du

jag vill inte bli som du

jag vill inte ha varit du

en halua olla kaltaisesi

en halua tulla kaltaiseksesi

en halua olla ollut kaltaisesi

Att hitta sina ord, att hitta sin egen röst. Att behålla sin integritet kan göra en till förrädare i någon annans ögon.

Förresten så är det inte sant att boken använder sig av två språk. Finskan och svenskan kompletteras ju av bilderna, som också är ett språk. Det här är en bok som länkar samman språk, som bjuder in läsaren genom att lägga sig som en bro mellan språken: svenskan, finskan, bildspråket.

Ibland låtsas vi människor att varje språk existerar för sig, är sin egen värld. Men vi vet ju egentligen att så inte är fallet. Språken existerar ju tillsammans, växer och utvecklas tillsammans. De skrivna och de talade språken tillsammans med alla de där andra som vi har i form av bilder, kroppar, ting och andetag.

det här är inte ord

nämä eivät ole sanoja

står det på en av de första sidorna. Och sedan:

det här är bara ord

nämä ovat vain sanoja

Och däremellan:

I BEGYNNELSEN VAR JAG

JAG VAR I BEGYNNELSEN

ALUSSA OLIN MINÄ

MINÄ OLIN ALUSSA

Det är ju vi som är språken, tillsammans. Jag blir glad att Alla dessa ögon påminner mig om det.

Det finns mycket jag tycker om med den här boken. Den tar upp svårdefinierade saker i våra relationer till varandra och oss själva. Den hymlar inte om behovet av en egen röst och ett eget jag som inte tagits över av någon annan. Och den hanterar de här komplexa sakerna i ett eget format som utnyttjar flera språk, ett bildligt och två bokstavliga. Det är snyggt utfört.