If Beale Street could talk, “Om Beale Street kunde tala”, är titeln på en ännu oöversatt roman av James Baldwin. Jo, jag dristar mig till att säga ”ännu ej översatt”, trots att originalet gavs ut första gången 1974. Den relativt korta romanen ligger på flera sätt i tiden.

Dels går den förstås på bio just nu, i regi av Barry Jenkins, och har belönats med en rad prestigefyllda priser och nomineringar. Dels verkar Baldwin möjligen mer aktuell än någonsin, sedan dokumentärfilmen om honom, I am not your negro, kom härom året. Hans uppgörelse med rasismen i Nästa gång elden (The fire next time) kommer i svensk nyutgåva i vår.

Framför allt är förstås hans teman aktuella. Människor far illa av rasism, fördomar och fattigdom, då som nu. If Beale Street could talk för tankarna till såväl Black Lives Matter som MeToo-rörelsen. Det är inte helt oproblematiskt.

If Beale Street could talk är en kärlekshistoria, delvis berättad i retrospektiv. Den tar sin början i en scen där berättare, nittonåriga Tish berättar för sin pojkvän Fonny att hon är gravid. De får båda kämpa med att hålla sig positiva. Visst är de glada, de älskar varandra och vill leva sina liv tillsammans, men Tish tvingas lämna beskedet genom en glasvägg i fängelse.

Fonny är oskyldigt anklagad för våldtäkt och Tish och hennes familj gör allt de kan för att få honom frikänd. Han var långt ifrån brottsplatsen när det hände, men har blivit utpekad av en vit polis som stört sig på honom ett tag. I detta rasistiska spel reduceras såväl Fonny, Tish och deras familjer som det fattiga puertoricanska brottsoffret till brickor.

Det är en svår balansgång att gå, som få texter med några år på nacken klarar av. När Tish mamma argumenterar inför den våldtagna Victoria att Fonny inte kunnat göra det, för att hon känner honom, mår jag nästan fysiskt illa. Men Baldwin låter inte diskussionen stanna där. Han låter Victoria ge svar på tal. ”You might have known a nice little boy, and he might be a nice man – with you! But you don’t know the man who did – who did – what he did to me!”

Det här är en brutal historia – mörkare och vassare än Jenkins filmversion – men den innehåller också mycket värme. Tish och hennes familj kämpar mot den deadline som barnets födelse innebär. Ska det behöva födas med sin pappa i fängelse? Allra mest är romanen kanske ändå en skarp iakttagelse för hur ett rasistiskt system rullar vidare, och krossar människor under sina väldiga hjul.

Beale Street i sig är för övrigt inte, som man skulle kunna tro, en gata i själva romanen, utan en gata ur en blueslåt om afroamerikanskt liv i Memphis, Tennessee. En gata någonstans i USA, där människor försöker leva sina liv så gott de kan.