Förord

"Stilen gör mannen", sade en gång Richard Nixon och ägnade sitt liv åt att tråka ut sina läsare.
   Vad gör man om det inte finns någon entydig människa? Ingen entydig stil? Bör stilen variera på samma sätt som i en självbiografi, eller som i en berättelse om det förflutna? Litteraturkritiker skulle envisas med att stilen i ett kapitel bör stämma överens med den människa vars liv dramatiseras; en ganska förnuftig regel som därför ständigt bör överträdas. Komiska händelser borde avporträtteras som stor tragedi, vardagshändelser beskrivas av en vansinnig, en förälskad människa ses med en vetenskapsmans ögon. Låt oss alltså inte längre bråka om stil. Om stil och ämne råkar sammanfalla i något av dessa kapitel är det en ren händelse, som, hoppas vi, inte kommer att upprepas alltför ofta.
   Min självbiografi kommer medvetet att bli kaotisk. Jag tänker använda mig av kronologisk ordning, något som nuförtiden endast få vågar sig på. Men min stil kommer att bli slumpartad med hjälp av tärningens visdom. Ena gången kommer jag att vara tjurig, andra gången berusad av glädje, ena gången lovorda, andra gången förlöjliga. Jag tänker växla mellan jagform och tredje person: Jag tänker använda jagform väl medveten om att det är en berättarform vanligtvis förbehållen en mera värdig. När jag får lust att förvränga och ljuga om mitt liv kommer jag att välkomna tillfället, ty en välformulerad lögn är en gudagåva. Men verkligheten i Tärningspelarens liv är långt mera underhållande än mina mest inspirerade uppdiktningar: verkligheten kommer att få dominera för underhållningsvärdets skull.
   Jag berättar mitt livs historia av samma ödmjuka skäl som inspirerat alla andra som begagnat sig av denna litteraturform: för att bevisa inför världen vilken stor människa jag är.
   Naturligtvis kommer jag att misslyckas, liksom alla de andra. "Att vara stor är att vara missförstådd", sade en gång Elvis Presley och det kan ingen bestrida. Jag tänker berätta om en människas instinktiva försök att förverkliga sig själv på ett nytt sätt och kommer antagligen att betraktas som vansinnig. Må så vara. Annars skulle jag anse att jag misslyckats.