Tänk er att dag in och dag ut endast ha möjligheten att välja mellan TV3:s nyheter och…ja…TV3:s nyheter. Med andra ord en massa rent strunt, om man ska välja Robert W. McChesneys ord vad beträffar dagens medieutbud. Och McChesney är den amerikanske professorn och medieforskaren som inte är en själ nådig när uppdraget är att till vilket pris som helst leda den falska och korrupta medieindustrin fram till korset.

Ändamålet är gott. I dessa dagar är det ett näst intill hedervärt uppdrag McChesney tagit sig an. Det är ju rent ut sagt skrattretande hur illa ställt till det är med journalistiken idag. Lyckligtvis börjar också allmänheten bli varse om det. Men McChesney kommer i denna studie inte fram till några nya spektakulära rön eller avslöjanden, i bästa fall kanske han skriver till ett ytterligare kapitel i mediernas svarta bok, men inte mycket mer. Snarare är det så att McChesney blir – mot sin vilja så klart – en marionett och ett verktyg i nyliberalernas och medieindustrins händer. Genom att publicera McChesneys bitska kritik över medierna kan mediepamparna rättfärdiga sig själva och säga: ”Men vadå, vi är väl öppna för kritik, vi är väl demokratiska om nån annan…” Reflektera bara över vilka som har gett ut den här svenska utgåvan. Vad vinner de på det? Boken lär ju knappast bli nån storsäljare. Och kom inte och säg att Bonnierkoncernen inte enbart bryr sig om pengar.

Situationen är paradoxal. De som har läst eller kommer att läsa den här boken känner oftast redan till dess innehåll, de får bara sina farhågor bekräftade. Vem skriver då McChesney för, kan man ju fråga sig. En bra fråga, speciellt med tanke på att boken i det stora hela är vinklad för en amerikansk läsare, och enligt McChesney finns det inte mycket hopp kvar för att vi nån dag ska få uppleva en demokratiskt medieindustri utan vinstintressen i USA. Public service är till exempel ett uttryck som säkert många amerikaner inte ens vet vad det betyder. Men visst, det är alltid trevligt att stöta på en upplyst amerikan som går i Chomskys fotspår. McChesney är en sån snubbe. Och såna finns det alltid för få av. Som sagt, situationen är paradoxal men trots det måste ju nån berätta hur det egentligen ligger till, eller?

Tyngdpunkten i All makt åt medierna ligger på hur mediekonglomeraten gaddar ihop sig och bildar oligopol för att få så stor kontroll som möjligt över folks radio- och tv-apparater, och därigenom få dig och mig att vilja konsumera vissa specifika produkter. Det lustiga är att de nyliberala krafter som håller i de flesta trådarna i mediebranschen hävdar att public service är ett system som strider mot demokratins rätt till yttrandefrihet. Tjena mittbena! Ett oligopol är inget annat än en falsk illusion – en skendemokrati utan dess like. En fri marknad behöver nödvändigtvis inte vara synonymt med åsiktsfrihet. Många gånger och oftast är det tvärtom. Vi tror att vi bjuds på ett smörgåsbord av allehanda delikatesser men i själva verket kommer allt som ligger på bordet från samma företag som specialiserat sig på att tillverka färdigfabrikatsprodukter i olika förpackningar. Så tro inte på allt du ser och hör, det är något McChesney lyckas befästa grundligt. Vilket är gott.

I ett kapitel tar McChesney sig även an frågorna kring Internet och hur det verkligen ligger till med friheten där. Bilden han uppvisar är inte direkt det Internet vi tror oss surfa på: det fria forumet där alla har rätt att yttra sig. Problemet med Internet kan kortfattat liknas vid att alla har rätt att sprida sina åsikter via flygblad men ändå är chansen att nån läser dem mycket liten. Det finns miljarder med webbsidor men endast en handfull av dem är kända för den breda massan. Här har medieindustrin givetvis också ett finger med i spelet, allt går hand i hand. Du som konsument är fast i medieindustrins spindelnät – med eller mot din vilja. McChesney lyckas inte fullt så bra komma fram till nån slutsats vad gäller Internets framtid, men det ska vi inte förebrå honom för. Internet befinner sig trots allt bara på spädbarnsstadiet.

En annan, om än mindre viktig, detalj i All makt åt medierna är att Rupert Murdoch beskrivs som Djävulen själv av McChesney – om det är en rättvis bild av honom låter jag vara osagt, men jag kan inte låta bli att småle lite när han hänsynslöst redovisar all fakta om denna mediepamp. Det är roande läsning om inte annat. Kommer osökt att tänka på en viss Stenbeck. Även fast Stenbeck i jämförelse med Murdoch spelar i korpdivisionen är det skrämmande att tänka på att det svenska medieklimatet är på väg precis mot samma riktning som det amerikanska: mot ett allt större medieutbud men också mot en allt mindre ägarkoncentration. Kort sagt, och för att återigen använda McChesneys ord, ett antidemokratiskt mediesystem.

Vad kan man då göra åt det här dystra medieklimatet och dess skenande utveckling? Tja, McChesney hade inte direkt några definitiva svar på det och inte heller det ska vi förebrå honom för. Men låter jag cynikern inom mig komma till tals skulle nog svaret på frågan bli: ingenting. Vi kan inte göra ett skit åt saken, vi kan bara svälja skiten och försöka se lyckliga och oberörda ut. Vad vi däremot kan göra – än så länge – är att hålla vår egen public service vid liv. Kosta vad det vill. Hellre lever jag i en offentligt styrd demokrati än i nyliberalisternas falska och egennyttiga skendemokrati.