Winston Foshay, alias Tuffy eller Tuff reser sig upp från golvet efter att varit mycket nära döden. Han letar efter ett stort hål ungefär där näsan tidigare var placerad, men hittar inte annat än sin näsa. Han ser sig omkring och upptäcker att ett gäng killar ligger blodiga, döda runt omkring honom. Knarkaffären i västra Harlem fick visst ett abrupt slut.

Tuffys liv får däremot en abrupt vändning i och med händelsen. Han har en son, en fru, en familj och han är trött på sitt halvkriminella "gangstaliv”. Som en 140 kilos 22-åring i västra Harlem har han skapat sig respekt hos de flesta genom att kunna banka skiten ur de som sticker upp mot honom. Tuffy bestämmer sig för att göra något av sitt liv och tar kontakt med Big Brother, en organisation som hjälper ungdomar med problem.

Rabbi Spencer, kommer på uppdrag av Big Brother, till Tuffy i hopp om att skriva ett sjysst ghettoreportage samtidigt som han kan vägleda en broder i livet. Mötet med Spencer leder indirekt till något Tuffy aldrig skulle kunna ha tänkt sig, han ställer upp som kandidat till valet av stadsfullmäktige. Bakom honom finns de närmsta polarna och Inez Noumara, Tuffys surrogat mamma samt Rabbi Spencer, som stöd och bollplank.

Som killen med rötterna i samma skit som alla andra i västra Harlem och med ett kontaktnät som slår det mesta är det inte omöjlig för Tuffy att nå framgång i valet. Tuffy är under sin hårda gangstaattityd en tänkare, en filosof som har tagit lärdom av sina äventyr i livet både på kåken och ur den mångkulturella verklighet han lever i.

Paul Beatty späder dessutom på romanen med skildringar från svunna tider ur Tuffys liv och de andra karaktärerna som figurerar i Tuff. Han svänger om med "gangstajargong” som måste ha gett översättaren en del huvudbry. Men trots den antagligen träffsäkra skildringen av New Yorks stadsdel Harlem, en stadsdel som jag inte vet mycket om, så avslutar Beatty ofta sina utvikelser precis när det börjar hetta till och bli intressant.

Den råa humorn som finns i Tuffys umgängesekrets lockar då och då ett skratt ur mig sedan händer det inte så mycket mer. Beatty lyckas helt enkelt inte med att hålla mitt intresse uppe utan jag sluddrar igenom vissa kapitel utan att tänka mig för. Jag ska läsa Svart harakiri som är Beattys debutroman istället, eftersom jag anar att Beatty har mycket mer under ytan liksom Tuffy än vad han visar i denna roman.