Så in i helvete uppriktig är han. Gång på gång. Gardell hymlar aldrig. Hans historier handlar om människor som befinner sig i samhällets gråzon, människor som på ett eller annat sätt inte finner någon naturlig plats i det mönster av normer som vi dagligen omges av – i och utanför hemmet.

Gardell ger dem ett ansikte, de som vanligtvis får kalla handen när de närmar sig den inre cirkeln där de s.k. normdomarna med järnhand styr samhällets värderingar. Första spadtaget för att upprätta sådana här cirklar tas redan i sandlådan vid tidig ålder och den sista torvan landar inte sällan på kistlocket. En vis man lär en gång ha sagt att ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden, ty av den är du tagen. Ty du är stoft och till stoft skall du åter varda.” Därmed är också cirkeln sluten. Antingen är du med eller inte. Reglerna är sådana. Har alltid varit det. Sedan tidernas begynnelse.

Men vem bestämde att det skulle vara så här? Gud eller Nietzsche? Fan vet. Illa är det i alla fall. Inom idrott heter det elitsatsning och i skolan mobbing. Medan vissa alltid lyckas dra den längsta stickan, tvingas andra bära på sin nitlott livet ut.

Med någon slags skamsenhet söker jag förr eller senare alltid upp Gardells senaste bok. Om jag gör det för att få en större insikt om utanförskapet eller för att bikta mig för min ungdoms oförrätter, vet jag inte med all säkerhet. En sak är i alla fall säker: Hos Gardell finner jag en tydlig medvetenhet och ett sunt förnuft över vad som är rätt eller fel, jag skulle nästan våga påstå att om Norén hade varit bög så hade han skrivit om precis samma teman som Gardell.

Liksom i alla sina föregående böcker mixar Gardell humor och allvar i denna fortsättningshistoria av En komikers uppväxt. Juha har nu börjat på högstadiet och det är fortfarande besvärligt för honom att nå upp till de krav som hans klasskamrater ställer för dem som vill tillhöra deras gäng. Talesättet ”Apan känner alla men ingen känner apan”, har varit Juhas olyckliga lott här i livet. Det tog honom fram till högstadiet att finna sitt rätta jag. Han fann dock vägen ut och gick vidare här i livet.

Slutet gott, allting gott? Knappast. Att säga att ”resten är väl historia” vore att göra det enkelt för sig, men det går dessvärre inte. Inte så länge världen fortsätter att se ut som den gör: en värld där Nietzsches övermänniskor lever och frodas som aldrig förr. Därför gör det ingenting om Gardell upprepar sig själv, det verkar snarare vara en nödvändighet eftersom inte alla hajat vinken varken vid första, andra, tredje eller fjärde upplysningsrundan.

Önskar att jag kunde låta bli att vara så pretentiös när det gäller att diskutera ett allvarligt spörsmål som detta. Men det kan jag inte. Önskar att jag bara istället kunde ställa mig upp och utbrista att ”Man får skämta!”, dra ut på å:t ordentligt och överdriva sj-ljudet, ni vet, sådär typiskt gardellskt: ”Man fååår schämta!” Men det kan jag inte. Det kan bara Gardell. Berättigat och så in i helvete uppriktigt.