Dagar med min mamma är Sofi Janssons andra roman, tio år efter hennes debut 2007 med Sylvester och den riktiga världen. Titeln på den nya boken är välvald, den leder tankarna till vardagar, till lätta och svåra sådana. Romanen har författaren tillägnat sin dotter.

Dagar med min mamma har tre generationer kvinnor i centrum för handlingen. Det som handlingen kretsar allra mest kring är den medelålders kvinnans psykiska sjukdom. Det är bipolär sjukdom som det handlar om. I Wikipedia förklaras sjukdomen så här:

Bipolär sjukdom, även bipolärt syndrom eller manodepressiv sjukdom, är en psykisk sjukdom som periodvis förhöjer stämningsläget till mani eller lindrigare hypomani. Samma individer drabbas vanligen också av allvarliga depressioner men symtom på depression kan även förekomma i maniska perioder, alternativt kan episoderna vara blandade med intensiva och snabba växlingar mellan dessa lägen [...] mellan 1 och 3 procent av befolkningen drabbas av bipolär sjukdom. Många insjuknar första gången när de är mellan 15 och 30 år.

Bipolär sjukdom är således en sjukdom som kommer och går, som träder fram och träder tillbaka, med intagningar på sjukhus och utskrivningar från sjukhus. Berättarjaget i romanen är den drabbade kvinnans 30-åriga dotter Liv, som under sitt liv fått ta mycket ansvar för sin ensamstående och sjuka mamma och som upplevt det som tyngande, krävande och tröttsamt. När mamman är frisk fungerar hon dock mycket väl och är en framgångsrik författare. Med i berättelsen finns också Livs mormor, mamma till den psykiskt sjuka.

Dagar med min mamma skildrar det som så många upplever. Hur påfrestande både fysiskt och psykiskt det är att ha en nära anhörig som är sjuk och som man vill och måste ta stort ansvar för. Det måste naturligtvis vara mycket svårt, särskilt för en ung människa att befinna sig i en sådan situation.

Romanen är berättad i jag-form ur den yngsta kvinnans perspektiv. I bokens baksidestext står att författaren, Sofi Jansson, själv har erfarenhet av bipolär sjukdom i nära relationer. Och det känns ganska självupplevt, det som kommer fram i romanen, även om den alltså inte beskrivs som en form av biografi. Detta är inte en roman med så kallade nyskapande litterära ambitioner, snarare vill alltså författaren belysa problem anhöriga och patienter ställs inför.

Hela situationen med mammans sjukdom är gåtfull för dottern Liv. Hon har svårt att förstå denna sjukdom, vad det egentligen är för något som drabbar mamman till och från:

Jag betraktar henne och trots att jag vet att det inte alltid kommer att vara så här, och trots att jag varit med och sett förvandligen, kan jag fortfarande inte förstå vad det är som händer med henne, förändrar henne och lämnar henne henne hopplöst ensam, fångad i en känslomässig storm. Det är en elak sjukdom, en nogräknad sjukdom. För varje leende kräver den tårar tillbaka och för varje dag av lycka och livsglädje finns det en dag av bottenlös tomhet i en grå värld som inte kan skänka annat än förtvivlan.

Mormodern i romanen har gått igenom varje sekund av sin dotters liv i sitt minne för att försöka se om det finns något, som hon hade kunnat göra annorlunda för att förhindra att dottern hade blivit sjuk. I början hade hon känt sig klandrad av andra för att hennes dotter blivit sjuk. Men orsaken var inget fel som hade gjorts, det var en sjukdom som uppkommit. Hon säger till sin dotter:

Visst har du en sjukdom men det är just det; du har en sjukdom, du är inte en sjukdom. Det är egentligen ingen skillnad på psykisk och fysisk sjukdom. Hjärnan är en del av kroppen. Att separera psyket från kroppen är ett stort misstag.

Invävd i berättelsen om Livs upplevelser av sin mammas sjukdom, finns en kärlekshistoria, som blivit problematisk. Även mammans och mormoderns kärleksrelationer i det förflutna rullas upp i romanen.

Dagar med min mamma är en tankfull och viktig bok om bipolär sjukdom, utifrån de anhörigas situation. Väldigt bra att det skrivs romaner om detta ämne.