Byt ut bokstaven r i ordet fara.

Med vadå?

Bokstaven s.

Ingen förintelseförnekare kommer över min tröskel. Jag kommer att be personen dra dit pepparn växer. Troligen säger jag ord med helt annan valör.

Izolda lever i Warszawa, blir huvudlöst förälskad i mannen med de tafatta händerna. Livet pågår i Warszawas getto som nazisterna inrättat för judar. De instängda individerna kämpar med att hitta mat, kläder eller en plats att sova om nätterna. I Polen uppstår en oöverträffad uppfinningsrikedom för att finna en väg ut, eftersom ryktet om arbetsläger säger att dessa är något helt annat än arbetsläger.

Izolda låter sig spås i kort. Resande och kärlek är huvudingredienserna i spådomen. Kärleken är energikällan som gör att hon färgar sitt hår blont, byter namn och lär sig rabbla en kristen bön. Hon hann ta sig ut ur Warszawa innan det blev för sent men mannen hamnar i fångläger. Osannolikt länge kan hon sända paket till honom när hon far mellan olika europeiska städer. Det intrikata nätverkandet är nödvändigt för den ständigt pågående byteshandeln. Jag tror få som lever i dagens Sverige kan föreställa sig hur det är att med klädesplagg byta till sig pengar för att byta till sig sidfläsk på hemliga platser.

Hjälteglorior saknas i denna berättelse. Ingen vill ha krig; alla önskar att livet ska pågå som det gjorde innan kriget. Allt är fruktansvärt motstridigt eftersom de högst oädla känslorna inte går att tränga undan.

Hon ser sig försiktigt omkring. Förstår passagerarna att moderns sorg och svärta härstammar från den gamla tiden? Att fårorna i mungiporna inte är en förtvivlan från gettot, utan den ideligen bedragna hustruns bitterhet? Att sorgen är efter sonen som inte har dött av svält eller i en godsvagn, utan helt enkelt i lunginflammation? Med andra ord – kan passagerarna i den smockfulla tredjeklasskupén med all säkerhet förstå att hennes mors sorg och svärta är en god, ickejudisk sorg och en trygg, ickejudisk svärta?

Upphovskvinnan till berättelsen hoppades en gång att Elizabeth Taylor skulle få huvudrollen i en film om hennes liv. Tanken illustrerar väldigt tydligt någonting jag inte kan sätta ord på. En kamp som lyser av viljan att föreviga förälskelsens intensitet. Minus all romantik. När jag läser att Izolda som gammal lever i Israel måste jag än en gång hämta andan. Hon kan inte kommunicera med sina dotterdöttrar eftersom hon inte kan hebreiska.

Ett ständigt pågående presens gör Hanna Kralls berättelse febrig. Boksidornas papper är förunderligt silkeslena och när mina fingrar vidrör dem fylls jag av både mod och vemod så att jag uthärdar att läsa boken till dess allra sista kapitel. Skildringen av Izoldas liv ger ansikten åt föräldrar, syskon, vänner som aldrig återses. Evigt avklippta band med närstående tillhör naturens gång. Men (omvandla gärna valfritt ord till VERSALER) ett medvetet systematiskt utrotande av människor är ren fasa.

Översatt litteratur är viktig. Andras upplevelser vidgar våra vyer. Kanske att vi också kan lära av historien, så att humaniteten kan växa i stället för dess motsats. Må Ersatz förlag få pris för sin utgivning som omfattar romaner likt Hjärterkung.