Miriam och Filip har, för att komma undan det trista svenska klimatet, flyttat till Sicilien. I Italien är sommaren evig. Sommarvärmen är plågsam, men inte lika plågsam som den tidiga svenska våren när solen förvisso anas men där de grå snöklumparna, som kantar löprundan, vägrar smälta bort. Den heta, förlamande värmen kan ju trots allt tillåta en att göra ingenting. Gärna i sällskap av en gin & tonic.

I det italienska huset skall Filip arbeta med sin konst och Miriam med sin avhandling om smärta. Miriam är helt upptagen med sömn och smärta och har blivit narkosläkare i syfte att förstå smärta bättre. Kanske kan man bota smärta med sömn?

Tillsammans har Miriam och Filip dottern Olivia. Miriam är livrädd att Olivia skall dö i plötslig spädbarnsdöd, trots att hon inte längre är ett spädbarn. Rädslan leder till nattliga sömnrubbningar hos både mamma och dotter. Dagarna går sedan åt till att försöka få Olivia att sova, i vaket tillstånd är hon en allt för svår ansträngning. Ingen av föräldrarna verkar ha någon längtan efter att tillbringa någon tid med dottern. Inte med varandra heller för den delen. De önskar bara bedövningen.

Sömnen är det mest eftersträvansvärda. Den vakna tiden smärtstillas med stora mängder gin. När smärtlindringen är total kan de kanske glömma vad som pågår i havet som de betraktar från sin solterass?

När en vän till Filip besöker dem försöker han diskutera flyktingkatastrofen som pågår alldeles bredvid. Men han får ingen respons. Miriam och Filip har fullt upp med att fly sina egna liv och sin egen smärta. Vännen, Ashkan, är journalist och skall göra ett fotoreportage från Lampedusa. I jämförelse med Filip och Miriam verkar han engagerad, men också hos honom kan man ana en önskan till flykt:

Ashkan känner sig plötsligt trött. Han orkar egentligen inte prata om sin dag. Han skulle vilja berätta för Erika hur det var att gå omkring på Lampedusa efter att ha läst så mycket om platsen. Men det här samtalet kan han vara utan. Det känns tungt, att hela tiden bära Filip i konversationen utan att riktigt orka konfrontera vännens okunskap, är påfrestande. Det är tid för vila. Tid att lyssna till det närliggande havet och dricka ett till glas vin. Tid att bli mätt.

Och när vi får följa honom i jakten på bilder i Lampedusa får jag känslan av att engagemanget ligger kanske främst där, i jakten på ett bra reportage?

Negar Naseh tecknar i de fördrivna ett porträtt av helt avtrubbade människor på ett sätt som får mig att känna både avsmak och att det där … det är ju jag! När jag köper mig ett par alldeles för dyra, brusreducerande hörlurar för att stänga in mig i en bubbla, när jag stänger av nyheterna, när jag inte orkar ta diskussionen, när jag inte orkar bry mig, då är också jag Miriam.