Hon syns direkt när jag kliver in genom entrén i förortens centrumbyggnad där hemma. Vi har systembolag, frisörer, klädaffärer, mataffärer och en affär med smådjurstillbehör. Men också ett lokalbibliotek som fortfarande är i kommunal drift.

På parkbänken som är i inomhusdelen av vårt centrum har hon travat upp två bokhögar. Varje hög består av 4 – 5 böcker. Det är ju sommarlov, inser jag när jag passerar henne med ett småleende på mina läppar. Flickan är i den klassiska slukaråldern; 11 – 12 år?

Vi lever år 2016, och i en tankeväckande Understreckare (publicerad den 2 juli 2016 i Svenska Dagbladet) läser jag om berättandet som alltfler upptäcker i talad form. Essäskribenten Alexandra Borg har gett sig i kast med den danska studien Digital audiobooks: New media, users, and experiences (Routledge 2016) och ger mig aha-upplevelser kring ljudformatet. Innebär Storytels köp av Norstedts, att litteraturen skulle vara hotad? Det anser inte de danska forskarna. Den nya tekniken kan ge en extra fördjupning om en välregisserad röst läser upp berättelsen för oss. Också multitaskandet – alltså att höra berättelsen samtidigt som vi pendlar till och från arbetet, städar eller sportar – kan ge en ytterligare dimension till vår upplevelse av berättelsen.

Jag tror att det kan stämma. Absolut kan en berättarröst skapa en känsla av närhet och framkalla bilder i lyssnarens fantasi. Och jag välkomnar att berättelsen finner nya former. Men samtidigt gläds jag åt flickan på parkbänken med de två bokhögarna, som lånats på vårt lokalbibliotek. Hon kommer att känna doften av papperet, se de olika typsnitten som valts med omsorg och kanske spilla lite hallonsaft av misstag på en boksida. Hennes kulturkonsumtion är jag som skattebetalare gärna med och bidrar till i dag såväl som i framtiden.