Gunnar Harding har översatt ett urval (kanske en fjärdedel) av texterna i den amerikanske poeten och journalisten Walt Whitmans självbiografiska och klassiska verk Specimen Days från 1882. Detta är den första svenska översättningen.

I förordet till översättningen skriver Harding ganska långt om Whitman, och det är en mycket intressant läsning för mig som nästan inte alls tidigare varit insatt i Whitmans liv och verk. Han påpekar att Whitmans litterära världsrykte grundar sig på diktverket Leaves of Grass, som han ständigt omarbetade och utvidgade. Sju upplagor kom ut av denna oerhört nyskapande, inflytelserika och kontroversiella diktsamling – till slut omfattande samlingen 383 dikter. Den självbiografiska Specimen Days utgör ett viktigt komplement till diktsamlingen. Det är dock svårt att definiera vad verket egentligen består av, skriver Harding:

Om Leaves of Grass var svår för samtiden att uppfatta som poesi så är Specimen Days ännu svårare att genrebestämma också för en nutida läsare. Är det memoarer, dagbok, prosalyrik, meditationer? Kanske allt detta på en gång och ingetdera […]

Det går att berätta mycket om Walt Whitman, men jag rekommenderar läsning av t ex Hardings förord. Eller om man vill ha en bra, men extremt kort introduktion (vilket ligger i tiden – det korta och snabba) så är det bara att söka på Youtube: Mini BIO Walt Whitman.

Specimen Days (och Utvalda dagar) består av tre huvudavdelningar. Den första delen består av berättelser om Whitmans uppväxt i Brooklyn och Long Island, familj och yrkesliv. Följande avdelning innehåller vittnesskildringar från amerikanska inbördeskriget, som utkämpades 1861-1865. Whitman stred inte i kriget, han var 42 år när kriget startade, men var delaktig genom att han frivilligt hjälpte till på fältsjukhusen i Washington. Från denna tid skildrar han möten med sårade och döende soldater. I den tredje delen av Specimen Days, som är skriven under senare delen av 1870-talet fram till 1882 då boken gavs ut, och då Whitman var i sena 50-årsåldern och slutligen några år äldre än 60, skildrar han hur han tillbringar mycket tid i naturen. Han skriver anteckningarna utomhus. Hans hälsa är inte den bästa, men naturen har en läkande kraft: ”Sittande på trädstammar eller stubbar, eller lutad mot gärdsgårdar, har jag krafsat ner nästan alla de följande minnesanteckningarna.” Han har funnit att naturen är en läkare, som stärker och ger näring åt kropp och själ. Han drog långtgående slutsatser av sin vistelse i naturen, där han också tyckte om att vara naken:

Sedan man har uttömt ämnen som arbete, politik, mänsklig närvaro, kärlek och så vidare – och funnit att inget av dem slutgiltigt ger tillfredsställelse, eller varaktigt håller – vad återstår? Naturen återstår; att driva ut mannen och kvinnan ur deras dunkla skrymslen för att uppleva samhörigheten i fria luften med träden, fälten, årstidernas växlingar – solen om dagen och himlens stjärnor om natten.

och

Naturen var naken, och det var jag också. Allt var för lättjefullt, rogivande och fyllt av en stilla glädje för att ge upphov till spekulationer. Ändå tycks jag ha tänkt ungefär så här: Kanske kan den inre aldrig förlorade samhörigheten vi har med jorden, ljuset, luften, träden etc, aldrig förnimmas enbart genom öga och tankar, utan genom hela vår kropp, och den vill jag inte ha omlindad och förblindad lika litet som ögonen.

Det jag huvudsakligen tar med mig in i nutiden från denna, i sin helhet mycket historiskt intressanta, tänkvärda och inspirerande 1800-talsbok, är att de flesta människor lever felaktigt, eftersom så många av oss tillbringar upp till 90 procent av vår dag inomhus (enligt Europeiska miljöbyrån). Under den tid vi vistas utomhus befinner vi oss inte heller så ofta i just naturen. Om en större del av vårt liv skulle levas utomhus i naturmiljö, skulle det säkert få alla att må bättre både psykiskt och fysiskt.

Walt Whitman var samtida med en annan amerikansk naturdyrkare, författaren, naturvetaren och filosofen: Henry David Thoureau. Om på vilket sätt de påverkat varandra eller på vilka punkter deras åsikter och livsinställning skiljer sig från varandra måste det ha skrivits väldigt mycket. T ex som när Gunnar Harding jämför de båda författarnas förhållande till naturen och menar att ”Whitmans förening med naturen var ännu mer intim, nästan handgriplig, när han brottas med ett träd för att få dess livskraft att strömma genom hans egen kropp, och till och med kan tänka sig att denna omfamning kan få trädet att genomströmmas av hans egen personlighet.” Men istället för att försöka gå till botten med dessa författares likheter och olikheter, ett ämne för en längre uppsats eller akademisk avhandling, låter jag Walt Whitman avsluta med följande visa ord, vilka också är de sista orden i översättningen Utvalda dagar:

Kanske har alla poeters, alla föregångares, religioners, litteraturers, alla tidsåldrars strävan varit, och kommer alltid att vara, i vår tid och i kommande tider, i grunden densamma – att återföra människor från deras evinnerliga kringirrande och sjukliga abstraherande till den kostnadsfria vanligheten, det gudomligt och ursprungligt konkreta.