Gården jag växte upp på ligger bara några hundra meter från en sjö. Jag har alltid älskat att vara i närheten av vatten, alltid älskat att bada, men också alltid haft en djup respekt för vatten. Om jag skulle välja det värsta sättet att dö på skulle det vara att drunkna. Simma kunde jag långt innan grundskolans obligatoriska simundervisning. Pappa hade visat bilder från sin egen simskola. Ett gäng huttrande barn som fick hoppa i det kalla höstvattnet. Vi hade i alla fall en varm inomhusbassäng.

Att alla ska lära sig att simma är en del av det svenska folkhemsbygget, och när jag var barn sågs det som en självklarhet. Axel Andersson visar i denna bok att så inte alltid har varit fallet och inleder med några talande siffror. För hundra år sedan var drunkning den vanligaste orsaken till död i Sverige. På 2000-talet var antalet drunknade rekordlågt, för att idag ha börjat stiga igen. Och statistiken är skrämmande: simkunskap varierar stort beroende på plats. 2012 visade en studie att 67 procent av eleverna på Östermalms skolor kunde simma. I Tensta var siffrorna fyra procent. Simning verkar alltså vara en fråga om klass, och etnicitet. 97 procent av de 450 000 som årligen drunknar i världen lever i låg- eller medelinkomstländer.

Andersson undersöker i Den koloniala simskolan simkunskaper, med fokus på tekniken crawl, ur ett kolonialt perspektiv. Det resulterar i en viktig bok om hur tätt sammankopplat det vi ser som västerländskt respektive ”det Andra” egentligen är. Om hur kunskaper glöms bort, erövras och används för att skriva om historien.

Ända sedan egypternas storhetstid kunde det europeiska folket runt Medelhavet crawla, en teknik som fördes vidare från lärare till elev. Men så, någon gång under medeltiden, försvann kunskapen. Den sista eleven blev aldrig lärare och på 1500-talet hade européerna istället börjat drunkna.

De kolonisatörer som korsade världshaven kunde alltså inte simma. Hos ursprungsbefolkningen i de ”upptäckta” länderna fanns dock kunskapen. I dessa världsdelar hade tekniken crawl hållits intakt, linjen av lärare och elever hade aldrig brutits. Européerna såg på de snabba simmarnas armrörelser med fascination, men bedömde dem också vara barbariska. För dem var bröstsimmet den teknik som överlevt.

Anderssons studie tar oss med till så kallade ”kontaktzoner” där möten mellan kulturer ofta varit våldsamma och fått stora konsekvenser. Här har de koloniserade tvingats anpassat sig, men även överfört kunskap till kolonisatörerna. Upptäcktsresanden James Cook förundrades över simmande småbarn i Polynesien. Amerikanska slavar simmade bättre än slavägarna, och några lyckades till och med fly på grund av detta. I drottning Viktorias London såg den brittiska publiken för första gången crawl när de tillresta Weenishkaweebe och Sahmah, från den nordamerikanska chippewastammen, tävlade mot varandra under ett evenemang. Stilen ansågs vara ”o-europeisk” och ”grotesk” men skulle några decennier senare vara den rådande. Då utövad av just europeiska simmare med olympiska guld, världsrekord, stjärnstatus och en befolkning som helt plötsligt lärde sig simma igen som resultat.

Genom att applicera Marcel Mauss teorier om kroppstekniker som något kulturellt och inlärt snarare än naturligt visar Andersson att något så specifikt som en simstil fungerar utmärkt att studera ingående. Här sätts crawl in i ett historiskt sammanhang, och blir en politisk fråga och markör för makt.

Den koloniala simskolan är en av de viktigaste böckerna jag läst på länge. Det är en både skickligt berättad och fruktansvärd historia om epistemologiskt våld. Kanske det grövsta övergreppet av alla; att utplåna kulturer och deras rika kunskaper för att överföra dem till sin egen. För det är vad som hänt. Idag förknippar vi crawl mer med Johnny Weismullers framgångar inom simning och hans senare filmroll som Tarzan än med teknikens koloniala historia och egentliga ursprung. Idag lär sig svenska barn simma i skolan medan andra drunknar i Medelhavet. Kunskap är makt. Det mest skrämmande av allt är hur lätt det är att glömma historien om hur en själv fått den kunskapen.