Det finns olika sätt att hantera sina livskriser. När Louise Halvardsson insåg att hon förmodligen hamnat i en 30-årskris tog hon ett ganska radikalt helhetsgrepp om situationen och beslöt sig för att under trettio veckor leva som gäst i trettio olika personers vardag för att undersöka olika alternativa livsval och sätt att leva. För Halvardsson handlade detta mest om huruvida hon skulle stanna i England, läs: Brighton, eller återvända till Sverige. Således är besöken jämnt fördelade mellan dessa länder.

Detta är en helt ovetenskaplig undersökning, och författaren var tidigare bekant med samtliga deltagare i projektet. Man kan också se att en viss likhet finns mellan deltagarna, då många på ett eller annat sätt sysselsätter sig med kreativt skapande i någon form. Men jag utgår ifrån att detta är en viktig del av författarens liv, och att hon nog inte är så intresserad av att leva ett liv där denna ingrediens inte ingår. Det känns därför helt okej att urvalet av deltagare inte representerar ett tvärsnitt av alla möjliga olika livsval folk generellt gör.

Med jämna mellanrum i livet händer det att man stannar upp och funderar på vilken riktning man egentligen vill ha, vad man vill att livet skall innehålla. Är jag nöjd med mina val? Vad skulle jag gjort annorlunda om jag vetat det jag vet idag? Där tycker jag att Halvardssons bok fungerar som inspiration. De flesta kan ha svårt att själv avsätta trettio veckor åt att undersöka andra människors vardag. Här har hon gjort det jobbet åt oss andra.

Deltagarna i projektet är i varierande ålder, en del har partner, en del har barn och de har olika typer av boende. Skillnaderna mellan Sverige och England blir tydligast när det handlar om boendeformer och på vilket sätt man umgås. I England är det betydligt vanligare att vuxna människor av ekonomiska skäl delar boende, medan alternativa boendeformer inte är lika vanligt i Sverige. Detta kanske håller på att ändras nu, speciellt i svenska städer med skenande bostadspriser. I pubkulturens England är det enklast och vanligast att man sköter det sociala livet på puben, medan svenskar i högre grad umgås hemma hos varandra.

I alla dessa besök hemma hos människor som är totala främlingar för mig, upptäcker jag att det mest intressanta är att läsa om just olika alternativa boendeformer. Kärnfamiljens upplösning är i högsta grad verklig, och andelen svenska singelhushåll och ensamstående med barn är väldigt hög. Det är befriande att läsa om vuxna människor som bor tillsammans, även om det i många fall är en högst pragmatisk ekonomisk lösning.

Det är också väldigt inspirerande att en del av projektdeltagarna är ganska excentriska, och faktiskt ganska självutlämnande. Det känns ibland som att jag får veta saker som egentligen är hemligheter. Att dessa personer delar med sig av sig själva gör mig glad, de får mig på något sätt att känna hopp om livet och framtiden. Vi brottas alla med oss själva, tvivlar, misströstar. Men så händer det något, det behöver inte vara något stort, som får oss att må bra igen.

Jag tror att det här bokprojektet har hjälpt inte bara författaren, utan även deltagarna, att se på sitt liv från ett annat perspektiv. Halvardsson har gått vidare i livet, och valde att bo i Sverige. Hon kanske väljer om senare. Det är alltid möjligt att välja om.

Även om just Svenglish handlar om en specifik människas sätt att hantera en livskris, så förmedlar boken den mer generella insikten att vi har mycket att lära av varandra. Det kan vara oerhört välgörande att våga fråga sina bekanta om saker som kan uppfattas som privata. Och människor är oftast väldigt tillmötesgående när det handlar om att dela med sig av sina erfarenheter. En möjlighet som vi kanske inte alltid tar vara på.