Det är en nedtonad Jonas Hassen Khemiri man möter i romanen Allt jag inte minns. En som verkar ha skalat bort det mest iögonenfallande av den språkliga brokigheten, finurligheten, som velat komma åt någon annat. Någonting underliggande.
Det enklaste. Och det är förstås allting annat än enkelt.
Huvudpersonen i Allt jag inte minns är död. Eller är han det? Kroppen är borta, men i minnet lever han ju. Samuel. För exflickvännen Laide och bästa vännerna Vandad och Pantern, för grannarna och för de anställda på mormoderns äldreboende. Deras berättelser, inspelade av en författare som själv förlorat någon och därför kommit att intressera sig för Samuels död, utgör romanen. Rakt uppochned.
Fast det här är förstås fortfarande Jonas Hassen Khemiri. Det enkla är som sagt allt annat än enkelt och alla de där olika berättelserna om Samuel och hans relationer går förstås inte riktigt ihop. Frontalkrockar ibland. Vems minnen är han egentligen? Allas? Ingens?
Själv är Samuel besatt av minnen, av att skapa nya egna och att fästa i andras. Kanske för att hans mormor så uppenbart håller på att förlora sina. En av de första gångerna han träffar Laide häller han långsamt ett glas vatten över sitt eget huvud. Så att hon ska minnas honom. Dör han av samma anledning? Eller är det bara slumpen, en olycka?
Det har pratats om Allt jag inte minns som en kärlekshistoria, men det är kanske snarare en berättelse om kärlek, om kärleken som idé. Både den romantisk-sexuella kärleken och vänskapen, lojaliteten. Att ”ha varandras rygg”. Om längtan efter det vidunderliga, det där som förändrar oss och höjer oss över vardagen. Det minnesvärda.
För det finns ju så mycket som stör i de där idéerna, som skaver mot vardagen. Inte minst pengar och hur de påverkar relationer som så gärna vill stå över sådant. Det är något som inte skildras i litteraturen särskilt ofta, just därför, antar jag. För att vi så gärna vill stå över det. Ändå smyger det sig in. Mellan vännerna. I kärleken. Förväxlas kanske till och med med kärlek, omsorg. Respekt. En småaktighet vi inte verkar kunna skala av oss.
Khemiri fångar allt det där så rasande skickligt. I detaljerna, i upprepningarna, tystnaderna. Får det att leva.
Det finns inte en version av Samuel, inte av någon av karaktärerna. Det går inte att veta vilka de var och är, vem han var. Vad som hände. Ändå känns det otvivelaktigt att han var. Att han har levt. Att han är ihågkommen.
Vi kommer att minnas honom.
Publicerad: 2015-11-21 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-23 09:01
Inga kommentarer ännu
Kommentera