En del böcker har ett soundtrack. En låt som dyker upp i hjärnan och fastnar där. Här dröjer det inte många sidor innan jag sitter och nickar i takt medan jag läser. Blur. Song 2.
Wooo-Hooo!

Det här är alltså fortsättningen på Lars Wilderängs debutroman Midvintermörker. Nu har det gått elva år sedan slaget om Gotland, och Sverige har anpassat sig efter förändringarna. Det är midsommar och militären har precis avslutat en storövning. Då händer det.

Allmänheten får besked om att Ryssland återigen har angripit Sverige. Politiker är försvunna och soldater får nya order. Läsaren börjar förstå vad som är på gång, och det blir galet spännande redan ifrån första början. Vi återförenas med några av karaktärerna från Midvintermörker, och de har alla utvecklats på sitt eget sätt. Åt olika håll.

Här har Wilderäng vävt ihop en intrig som överträffar det mesta inom svensk spänningslitteratur. Det är så uppfinningsrikt och underhållande att jag faktiskt skrattar rakt ut av ren glädje. Här finns allt jag gillar. Konspirationer, sjöfart, hi-tech, sexiga skurkar, förräderi och hemliga bergrum. Det bästa är att Wilderäng här har gett mer utrymme åt olika typer av berättelser för att föra handlingen framåt. Vi får följa med mer i vad som sker inom karaktärerna, och vi får en bredare överblick över hela händelseförloppet. Visst är det lite slagsida åt stridsbeskrivningar, men till skillnad från i Midvintermörker känns dessa mer som nödvändiga element istället för som självändamål.

Precis som Midvintermörker ger Midsommargryning intryck av att vara oerhört väl researchad. Det är nog en förutsättning för att kunna skriva trovärdigt om den typ av organisationer och händelser som ryms i boken. Jag är säker på att även jag, som är helt oinsatt i militära och polisiära arbetssätt, skulle märka om det skevade alltför mycket. Nu känns det däremot väldigt autentiskt. Även de mest vilda vändningarna framstår som helt realistiska. Litterärt realistiska alltså.

Just det att boken är helt vild är nog dess största styrka. I och med det här scenariot kan Wilderäng verkligen ta ut svängarna och maxa spänningen. Det skulle inte ha fungerat alls med en mer jordnära intrig. Det är nästan så att man blir lite andfådd när man läser, för det är högt tempo och ingen tid att vila.

Något som dock besvärar mig lite under läsningen är när jag märker att flera av mina sympatier hamnar hos den moraliskt mycket tveksamma sidan. Herregud, vem är jag egentligen? Jag rättfärdigar mig själv genom att åberopa en moralfilosofisk dimension av dessa karaktärers närvaro i boken. De får stå för något som sträcker sig lite längre in i frågor om rätt och fel. Hur långt man kan tillåta sig att gå för att försvara sina värden till exempel. Sådana frågor blir ju som mest intressanta när man som individ hamnar i uppenbar konflikt med sig själv.

Nåja, jag är nog inte ensam om de tankarna. En actionthriller utan bra skurkar är ju inte värd namnet, och handlingskraft är trots allt en ganska attraktiv egenskap.

Fast egentligen kan man lämna de existentiella frågorna därhän. Visst kan man fundera över både det ena och det andra ur flera olika perspektiv, men varför? Jag tycker att läsaren skall unna sig att istället bara bli redigt underhållen. Själv blev jag helt lycklig över det extremt hemliga bergrummet. Medge att det är något av det coolaste som finns.