Mellan 1929 och 1953 tillbringade Varlam Sjalamov 20 år i sovjetiska arbetsläger som oliktänkande. 16 av dessa i Kolyma, en region längst bort i Sibirien, ett fängelse stort som Frankrike, en halv värld borta från… allt. När han släpptes började han skriva om det: inget stort mastodontverk, utan bara (om man får använda ordet i det här fallet) noveller om det han och hans medfångar varit med om. Berättelser om hur det är att överleva i decennier i en omgivning där allt försöker bryta ner och ta livet av dig, genom våld eller svält eller köld eller utmattning. Specifikt designat för att vara ett helvete.

Det är fruktansvärt att uppleva lägren; det finns inte en människa som blir bättre i lägrens värld. Erfarenheten därifrån är alltigenom negativ, ned till minsta minut. Människan bara förfaller. Det är vad som händer, inget annat.

Nej, Skovelmästaren är inte speciellt upplyftande läsning, men Sjalamov är en fantastisk berättare. Han är inte intresserad av att bekräfta människans inneboende godhet, att finna skönhet eller frälsning i lidandet; bara att dokumentera precis hur illa det var, hur illa det kan vara. Inte vad människan kan överleva, utan vad hon ibland måste. Inte för att alla gör det, förstås. Här finns inget som underlättar, bara en fantastisk, fruktansvärd närvaro i texten. Som Solsjenitsyns enda dag, om och om igen, utan ände.

Världen utanför lägret finns inte – eller rättare sagt, lägret omfattar världen utanför. Stalin nämns inte ens, och knappt heller de åsikter och handlingar som förde Sjalamov och de andra hit. När han höjer blicken över den dagliga kampen att överleva lite till är bilden av Stalins Sovjetunion inte en av ondska utan bara fullständig godtycklighet; du kunde hamna i lägret för något du sagt, eller för något en familjemedlem sagt, medan andra gick fria. Din dom kunde förlängas eller omvandlas till ett dödsstraff på ett ögonblick. Även om du släpptes fri var du fortfarande i Kolyma, utan något sätt att ta dig hem till Moskva. Slumpen styrde vem som fick 20 år och vem som inte fick det, vem som överlevde och vem som inte gjorde det. Det var lägren; det var mentaliteten lägren omgav sig med.

Alltså, en lämnar ifrån sig sin arm, en annan sitt ben, en tredje ett öra, en fjärde sin rygg och så den här, han lämnar ifrån sig ett öga. Vi får ihop en hel kropp här. Och du då? Han granskade min nakna kropp.

Skovelmästaren är fantastiskt välskriven, men ful. Mänsklighetens sämsta sidor; död, svält, förtryck, frånvaro av hopp… och ändå finns det något där. Det blotta faktum att han kom tillbaka och skrev om det. Med alla sina skrivkonster kan han ändå inte befria sina medfångar; han kan bara fånga dem igen, i ord, perfekt bevarade, infrysta i isen för framtiden.