Det är barndom. Det är sommar. Det är nästan alltid sommar när en är barn. Bad från bryggor, ulliga kaniner, syskonen och sommarlovet. Vi träffar Ett och hennes systrar och mamma och pappa. Livet är att dricka O´boy och att göra små saker en egentligen inte får. Oskyldigt och pirrigt. Men precis där nere vid sjön, under ytan lurar Odjuret. Väntar på att få bryta ytan och sprida sitt gift.

Ett är äldst i en systerskara på fyra. Två är hennes nära, kära och tvillingarna Tre och Fyra är varandras trygghet. Hormonerna och tonåren kommer och en dag förändras Två. Hon går in i sig själv, i skuggan och magrar av. Hela familjen stannar upp och rustar för kamp. Omgivningen får en svart, vass kant och tillvaron handlar om att få Två att äta och överleva.

Mitt i detta kaos begår Måsen och Räven, mormor och morfar, kollektivt självmord. Och när allting äntligen ljusnar får även Tre och Fyra aneroxia. De tynar in i sjukdomen, blir fjuniga fågelungar i rullstolar. Hetsar varandra till att inte äta. Så svårt sjuka att vården inte mäktar med. Men familjen kämpar. De finns alltid kvar. Nej, så blir det inte. Mamman får terminal cancer. När den upptäcks har hon veckor kvar i livet sägs det. Det är så hemskt att det inte finns ord. Boken bygger på självbiografiska händelser, så detta har hänt, men kanske inte precis som det beskrivs.

Jag ser på mina systrar, ser vad det här gör med dem. Hur smärtan, skulden och sorgen tär.

Två som förtvivlat försöker hitta mågon slags plats som är till bara för henne. Där hon får stanna. Där hon är skyddad.

Tre som inte lyckas nå hela vägen ut från sjukdomen. Trots att hon kämpar. Som om den, trots sin vidrighet, blir en trygghet i allt det här.

Fyra som låtsas att allt är bra. Som ropar till alla som frågar att hon är frisk nu och att de inte ska oroa sig. Medan hon i själva verket går sönder.

Jag försöker leva så in i glödheta helvete. Varje sekund som om den vore den sista. Jag lever för de som inte kan eller inte vill leva. Min mamma, mina systrar, de gamla. Jag lever i deras ställe. Jag vet bara inte riktigt hur man gör längre.

Hur mycket ska en storasyster bära? Hur mycket ska hon mäkta med när allting faller? Ett står ståndaktig som tennsoldaten även om hennes inre gör uppror. Hon gör såsom många andra duktiga flickor, hon imploderar. Odjuret smyger kring och tar över systrar, äter luften och förgiftar tillvaron. Jag förstår inte hur hon orkar, men kanske är hon tvungen. När allting runt omkring faller måste någon orka stå. Och det gör Ett. Det är inget val utan ett måste tror jag.

Ett blir den som håller ihop familjen. Även om det inte är uttalat så är det så. Hon är också den som bär berättelsen. Det är via henne vi får ta del av alla vidrigheter som familjen drabbas av. Det här må låta som en fruktansvärd bok, och det är det på sätt och vis. Men Och runt mig faller världen handlar om så mycket mer. Det är bok som dansar av barndom, som vågar djupdyka i både stänk av lycka och i utdragen sorg. Det är en historia som andas mänsklighet, äkthet och det råa livet.

Men vem ska bära Ett när hon faller? När livet sviker och allting är vedervärdigt? Du och jag och alla andra. Vi måste våga sträcka ut handen. Vi måste finnas och orka så mycket vi kan. Tillsammans kan vi bära små stenar och berg.

Det här är en nervigt berättad historia. En berättelse som behöver få ta plats. Jag känner att även om det det bitvis är vedervärdigt så känner vi alla igen oss. Och runt mig faller världen är en viktig och verklig saga.