Tretton, snart fjorton. Vad är det för en ålder, egentligen? Eller snarare – vore den något annat om det knappt fanns någon som var äldre? Inga föräldrar, inga vuxna alls?

Så är det i Sofia Nordins postapokalyptiska värld, en värld som alldeles nyss var vår, men där en plötslig febersjukdom dödat nästan alla. Bara en handfull barn och ungdomar tycks finnas kvar. I första boken – det här är den tredje, så har du inte läst de tidigare och inte vill veta något om dem bör du leta upp recensionen av ettan istället, tycker jag, även om delarna ska gå bra att läsa även fristående – var Hedvig ensam och lärde sig att överleva på en gård utanför stan. Så mötte hon Ella, och så småningom kom även Ante, Nora och hennes lillebror Malte till.

I slutet av andra boken, Antes bok, har Ella och Nora bestämt sig för att lämna gården, köra norrut och leta efter andra överlevande. På radion har de snappat upp en svagt meddelande från Umeå. Dit tänker de sig och Ella fantiserar om att det är där hon ska fira sin fjortonårsdag, omgiven av nya vänner, men riktigt så enkelt blir det förstås inte.

I Som om jag vore fantastisk är perspektivet alltså Ellas. Ella som får saker att hända, som agerar och får andra människor att agera. Visst vet hon att Nora följt med henne för att hon är förälskad i henne. Hon gillar det. Det är spännande, lyxigt och lite praktiskt, fastän Ella är rätt säker på att hon aldrig kommer att känna samma sak för Nora.

Jag skäms. Jag har bestämt över henne bara genom att titta på henne.

Samtidigt bubblar lite av den där fula glädjen genom kroppen. Om jag kan få henne att suga bensin genom en slang, eller att lämna sin lillebror, vad finns det mer i så fall? Det liksom virvlar i huvudet och pirrar i fingertopparna när jag tänker på det.

Gör något farligt, Nora, tänker jag. Gör något omöjligt – för min skull. Bara gör det. Du får inget för det, men jag fattar vad du hoppas – att jag ska älska dig tillbaka sen. Du hoppas att det är precis så mycket som kärlek kostar.

Hon är inte alltigenom sympatisk, Ella, och det gör henne förstås till en intressant och mänsklig romankaraktär. Hon kan vara egoistisk och beräknande, men minst lika ofta charmerande tanklös, spontan och livshungrig. ”Queen of fucking everything.” Och hur mycket ansvar kan man egentligen förväntas ta när man bara är tretton, snart fjorton?

Förstås bara alldeles för mycket om man ger sig ut på en road trip i ett nästan öde, laglöst land på jakt efter andra överlevande som man inte på något sätt kan veta är vänligt inställda …

När jag började läsa Som om jag vore fantastisk var det med förväntningen på en sista del i en därmed avslutad trilogi (vilket gjorde att jag höll på att krevera i slutet). Sedan dess har jag fått lite olika bud, och vågar ändå hoppas på en fortsättning. Bara det faktum att karaktärerna här börjar fundera över vad det egentligen är för en feber som slår ut i princip hela befolkningen samtidigt antyder att det finns mer att reda ut där – kanske något riktigt otäckt? – och framför allt: det finns så många bra karaktärer som jag verkligen, verkligen inte vill lämna här. Jag vill veta mer.