Att vara med någon som skrämmer, som slår, som förnedrar och manipulerar. Att kanske någonstans ha insett att här finns något oroväckande, har skett något orättvist, felaktigt, men ändå välja att bortse ifrån det, att stanna. Och så få ångra det. Skylla sig själv.

Det är så oerhört svårt att förstå om man inte varit med om det själv. Hur det som verkat absolut kan bli förhandlingsbart. Oförlåtligt och förlåtligt på samma gång. Hur just den där personen kan verka värd det, eller hur man åtminstone snärjt in sig så pass att det verkar omöjligt att ta sig ur, att bryta beroendet och resa sig. Att känna att man förtjänar det.

I Efter Ekot gör Olivia Bergdahl det lite mer begripligt genom att skickligt snärja in också mig som läsare i förhållandet mellan Fanny och Sam. Trots att jag ju mycket väl anar vartåt det barkar, utifrån baksidestexten och förlagsinfon, utifrån antydningarna som finns i ramhandlingen som utspelar sig efteråt, hos Fannys trygga mormor på landet, så blir jag förälskad i deras kärlek. Fanny och Sam ligger i sängen och lyssnar på P1, har sex och diskuterar politik. Hon kan så abnormt mycket siffror och statistik och han gillar det. Är stolt över henne och frågar henne om saker.

Så var går det fel någonstans? Hur hamnar Fanny i detta tomma, tunga efteråt, i magont och eksem, en oro som bryter fram överallt? På landet hos mormor och utan honom. Sam. Efteråt.

Jag räknar. Det är klart att jag räknar. Jag räknar mina fingrar, mina tår och alla ben i kroppen. 10. 10. 206. Jag räknar kilogram, centimetrar och BMI. 55. 163. 20,7. Det kallas för idealvikt. Jag räknar tid. Dagar, timmar, minuter. Jag har levt i 21 år, sju veckor och fyra dygn. Eller 7723 dagar. Jag räknar ut medelhastigheten och medellivslängden och avståndet till marken och sekunderna det tar att dö. Man kan somna vid ratten. Det kan komma ett djur. Man kan få en hjärtattack, eller så kan ett fyllo kränga till, och komma över i fel vägbana, man kanske inte hinner väja. Så dör man.

Är det fel fråga? Det finns ju så mycket som kan gå fel, och inte är det alltid så lätt att avgöra vad som är vad heller. Fanny hanterar det med siffror, med fakta och statistik, men kanske räcker inte alltid siffror till. Även om de ger romanen sin alldeles egna, säregna ton. Kanske behövs också sammanhangen, relationerna. De finns där ju också och är fint fångade.

Sammanhangen kan vara till exempel en mormor, en kvinna i sin egen rätt, med egna erfarenheter. Ett sätt att leva med och komma vidare. Efteråt.