När jag läste första terminen i historia på Malmö högskola för en 10-15 år sedan avslutades kursen med en uppsats i muntlig historia. Man skulle intervjua någon om vad som helst i det förflutna, och eftersom det var ont om tid och julhelg slutade det med att de flesta intervjuade sina släktingar. Jag tror inte någon uppsats senare gjorde ens i närheten av lika starkt intryck.

Att förstå sin släkt och det moderna samhällets framväxt genom sin släkt – vardagliga saker som familjebildning och försörjning, hur radikalt tillgången till materiella och immateriella saker förändrats: prylar, hälsa, utbildning – är att få en mäktig känsla av sammanhang. Jag föreställer mig att det är just den där känslan av sammanhang som Gustav Fridolin har drabbats av och vill förmedla vidare när han skriver en biografisk roman om sin morfar och namne, Gustav Fridolin.

I nedslag efter nedslag i det senaste århundradet möter vi Fridolin den äldre, från 1931 när han nyss fyllda nio år blir hotad på hemväg från skolan av större och mer välbeställda ungar som stört sig på att han löst tal på tavlan de själva inte kan, fram till att hans död 2009.

Morfar var inte mycket för att resa. Ändå föddes han i ett land och dog i ett annat. Det Göinge som var hans barndoms gick att finna i ett av Europas fattigaste länder. Det Göinge han gav mig att växa upp i var del av ett av världens rikaste. Men när jag försökte tacka honom sa han bara att han inte gjort mer än någon annan.

Morfar skrev inga memoarer är på många sätt en roman om en folkhemshjälte, en sorts nordskånsk variant av den amerikanska drömmen. (I flera recensioner av boken liknas Fridolins sätt att skriva också vid Barack Obamas.) Ännu mer är den förstås just berättelsen om en resa. En klassresa.

Nej, morfar Fridolin är inte (precis som mina egna släktingar, precis som de allra flestas släktingar) typen som skriver memoarer. Han växer upp i ett trång och fattigt, men kärleksfullt hem, som oäkta sonson till det par som tagit honom in som sin medan den biologiske fadern slunkit iväg till Amerika. När han blir liggande sjuk och mor/farmor slitit hårt för att tjäna extra och kunna ta honom till läkare blir doktorns bedömning av den hjärtsjukdom som till slut blir Gustavs död: ”Barnet känt på bygden som oäkting. Därför sannolikt engelska sjukan. Ytterligare undersökning ej av nöden.”

Min fars berättelser om läkarvård kring 1900-talets mitt har precis samma sensmoral: ”Det är skillnad på folk och folk.” För mig är det lika omöjligt att inte dra politiska slutsatser av de där historierna som jag förmodar att det är för Gustav Fridolin den yngre. Ändå vill han inte göra Morfar skrev inga memoarer till en politisk bok, och det kan ibland bli lite problematiskt.

Om en politiker skriver en bok, också om han kallar den roman, så är det svårt att inte tolka den politiskt. Det behöver man inte läsa många recensioner för att inse. Man kan också läsa Torbjörn Forlids och Anders Ohlssons nya bok Statsministerns sommarläsning. Om litteratur, politik och bildning. Där läser författarna flera politikers biografier och romaner och tolkar bland annat folkhemsskildringen i Morfar skrev inga memoarer som en lojalitetsförklaring från Miljöpartiets språkrör till samarbetet med Socialdemokraterna.

Fullt så konkret vet jag inte om man behöver tolka romanen. Min invändning är snarare att Fridolin är vassare när han skriver öppet politiskt och jag hade gärna läst en bok om de båda Fridolin där också den yngre varit mer synlig. Här skriver han om sig själv som barn som en bifigur, i tredje person och från morfaderns synvinkel ofta bara omnämnd som ”pågen”. Det blir, precis som romanstämpeln och den konventionella formen, ett lite konstlat sätt att distansera sig. Jag hade hellre läst Fridolin den yngres slutsatser och funderingar öppet redovisade, mer i stil med det Göran Rosenberg gör i boken om sin far, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz.

Den invändningen till trots är det en läsvärd bok om en beundransvärd, vanlig man och om ett Sverige som genomgått så oerhört stora förändringar bara under denna enda livstid. I förordet är det läraren Fridolin som börjar berätta om morfar för sina elever för att ge något levande, något annorlunda än den makthavarnas och de stora linjernas historia som de har svårt att ta till sig. Där ligger nog också den verkliga sprängkraften, i att skriva en mer demokratisk historia för ett mer demokratiskt land.