Vad krävs av en riktigt bra deckarroman? Det är en handfull ingredienser som inte får saknas. En driven, bra historia, tydliga karaktärer, ett par mord, en spänningsnerv och ett spänstigt språk. Johanna Mo uppfyllde allt det redan med sin första deckare Döden tänkte jag mig så. Nu är hon här med den andra romanen om kriminalkommissarie Helena Mobacke. I Vänd om och var stilla tampas huvudpersonen Helena fortfarande med förlusten av sonen Anton. Han som mördats av en brottsling kallad ”Clownstryparen” i media. Hela hennes liv delas in i ett före Antons död och ett efter. Ett efteråt där hon trampar vatten, men där hon dövar smärtan med löpträning och genom att jobba alldeles för mycket.

Intrigen är som följer: En ung kvinna hittas mördad nära hemmet i Högdalen. För att vara universitetsstudent har hon förbryllande dyra kläder och accessoarer, något mördaren inte brytt som om att ta tillvara. Nästa dag hittas ännu en död kvinna, denna gång i ett industriområde i Älvsjö. Till skillnad från det förra mordet är detta offer ytterst enkelt klädd i säckiga myskläder. Men det dröjer inte länge innan ansvarig utredare Helena Mobacke med kollegor börjar ana ett samband mellan de båda morden. Historien innehåller religiös fanatism när den är i sitt esse. En liten sekt som växer, lojala medlemmar och en karismatisk ledare med direktkontakt med Gud.

Helena Mobacke kämpar med minnena av sin mördade son. Hur han fortfarande lever i henne, växer upp i fantasin och värker sönder vardagen. Livsluften blir jobbet. Utredningen grusas dock av kollegan Niklas. De krockar, irriterar och vill få väck varandra. De är varandras varande sår som aldrig blir rent från smuts. Johanna Mos karaktärer är levande även om många av dem krisar i livet. Helena Mobackes äktenskap sprack efter sonens död. Exet har gått vidare och träffat en ny kvinna, vilket gör Mobacke mer ont än hon trott.

Det här är en berättelse som berör och tar tag. Språket flödar utan att säga för mycket. Det är en stor konst att våga släppa på flödet. Risken är att tjata sönder läsaren, men Mo lyckas med bedriften att svepa in mig i historien och får mig att glömma mitt eget. Jag dyker in och blir fullkomligt absorberad. Det här är en berättelse för alla oss över femton. För oss som diggar spännande och ytterst välskrivna Stockholmsskildringar som vågar skriva om vad ensamhet kan göra med sökande människor.