För att uppmärksamma att webbforumet poeter.se fyller tio år, så gav Tolvnittion Förlag ut en 650 sidors antologi med utvalda alster från sidan. I bokstavsordning bidrar varje poet med en dikt och allt blir väldigt likt forumet – förvirrande för de som inte har en ingång, inloggning. Men ett vackert initiativ, och inspirerande. Boken väger dock en hel del, jag har fått lite ont i nacken idag – kanske har boken bidragit till detta, för den är tung att bära med sig och smått obegriplig i sin komposition.

Många dikter försvinner i flödet på nätet, varför samma flöde i tryck? Skapar det goda syftet ett syfte? Hmm …. Ja och nej, är det korrekta svaret – kaoset ger varje dikt väldigt lite laddning, och poeter med namn blandas med poeter med användarnamn. Ganska avdramatiserat.

Dikterna som ger mig djupast beröring är de dikter där poeten presenteras i inslängda intervjuer eller som bidragit med en krönika eller essä. Dessa introduktioner sätter dikten i ett sammanhang som för mig är avgörande och viktigt. Deras dikter sätts i det sammanhang man behöver som läsare. Utan kaos. Visst fyller antologin en funktion även för poeter som inte introduceras – men de blir endast till svepande beröringar när man letar efter intervjuer eller dikter som satts i sammanhang.

Här en dikt som jag tyckte mycket om, av en poet som inte presenterades. Gerd Vadings dikt Odonblå:

dimma skiljer kuster åt
vågor frasar vid stränder

under tjockans kjortelfåll glimtar
vattnet som förenar länder

himlen bågnar under tunga moln
i luften hänger stum en isig ton

kall och odonblå är hösten

Dikten är underbar helt enkelt, i sin flödesskugga. En sann ordkonstnär förmodligen, men jag vill ha mer och mindre. Kanske till nästa gång – välj färre för att ge läsaren mer. Men jag tycker om det. Jag bläddrar av nyfikenhet – Håkan Eklunds bildkrönika i mitten samt återkommande: ”Jag är inte bara bla bla (jobbtitel), jag är poet.”

Den frågeställningen tycks vilja komma fram och problematiseras. Vem kan kalla sig poet? Mitt svar? Okej — alla som inte sätter jobbtiteln först, utan sätter poesin före allt annat. Det handlar ju om ett livsval och ett konstnärsskap. Ett val som färgar av sig i livet. En poet som älskar poesins egenart, lever och uttrycker sig i språket – utvecklar och har konstnärlig ambition. Mitt svar? Jag bryr mig inte.

Men skoj är det, hur som helst – och inspirerande. Väntar tålmodigt på vad som kommer härnäst. Hoppas på en antologi där alla presenteras. Jag märker snabbt vem som läser och finns i poesin. Och vem som skriver av sina bekymmer i dikt. Men det spelar ingen roll. Det fyller sitt syfte!