Omgångar är en på samma gång mjuk och kompromisslös diktsamling, fylld med mer och mindre rationella iakttagelser som dekonstrueras ner till kärnan. I samlingen berörs stora, svårhanterliga teman som kärlek, död, tidens kretslopp och själslig resa och utveckling. Även om alla de ovanstående temana samsas på samlingens få 58 sidor vilket man kanske kan tänka sig bäddar för kliché, blir detta aldrig utfallet i Omgångar. Tvärtom bemästrar Fries konsten att på ett sätt som känns nyskapande och tidigare outforskat vrida de ämnen hon skildrar så att de ses i ett nyss ljus.

En stor anledning till att de stora temana inte upplevs som urtvättade och förbrukade i dikterna är deras täta sammanvävning med den långt ifrån romantiserade kroppsligheten. Dikterna befinner sig nära huden och innandömet, utforskar kroppen och hur den speglas i naturen och försöker genom detta intensiva studium ta grepp om existensen:

Jag försöker sänka anklarna
genom asfalten
och rotfästa kroppen
i ett nytt centrum

Vad alla dikter i samlingen har gemensamt är den stillsamma men samtidigt utredande tonen. Det är lyrik som inte uppehåller sig med att producera bilder i poetisk språkdräkt: Estetiken är inte det främsta målet utan själva granskningen. Dikterna vill konstruera nya perceptioner av omvärlden, för att komma närmare en träffande skildring av det som studeras. I dikterna finns en sorts strävan efter förståelse, en omprövning av ting och skeenden som skapar alternativa upplevelser.

Med det sagt bör ändå understrykas att diktsamlingen är långt ifrån stämningslös, inte heller upplevs den som ett kritiskt resonemang. Tvärtom skapar den atmosfär och rörelse genom sin närhet, sitt ömsom varsamma, ömsom brutala vridande och vändande på ordet och tingen. de kroppsliga beskrivningarna blir laddade med spänning mellan diktkroppens utsatthet och den olycksbådande närvaron av verb som ”skära” och participer som ”uppsprättad” som får läsaren att inse diktens kompromisslösa hantering av kroppsligheten. Denna laddning kontrasteras mot rörande kärleks- och identitetsskildring:

Jag försöker se mig själv
och vara omslingrad av dina rötter
se jaget
och fästa det
mot insidan av din armlängd

Tillsammans bildar de skilda temana och studierna en sammanhållen existentiell grundstomme från vilken samlingen vecklar ut sin text.

Ett annat tema som Fries lyfter i sina dikter som inte allt för ofta berörs i poesi är tid. Detta tema är också det som understryks i titeln och bokomslaget, som är en närbild på en trädstam med en avsågad förgrening, där årsringar är synliga. På så vis introduceras läsaren till det tema som sedan återkommer genom dikterna. Dikterna resonerar på ett rörande vis om tiden, om hur den förflyter utan att låta sig påverkas av människans öde, oavsett om hon vädjar. En återkommande tes, som både kan upplevas som sorglig och insiktsfull, i dikterna är denna: ”Det finns inga hejdade skeenden”. Med detta konstaterande som utgångspunkt närmar sig sedan dikterna tematiken.

Detta är en samling som med få och exakt utmätta bilder och skeenden fångar många filosofiska och existentiella resonemang. Med sitt fantastiska bildspråk som kanaliserar universella teman rör den vid sin läsare med en på en gång varligt och orubbligt smekande hand.