Utgiven | 2013 |
---|---|
ISBN | 9186307770 |
Sidor | 319 |
Orginaltitel | Mein Jahr als Mörder |
Översättare | Jan Erik Bornlid |
Jag gillar normalt romaner där huvudpersonen får en fix idé som den sedan håller kvar vid oavsett allt motstånd. Läsare och författare förenas i att den här konstiga idén, den måste vi följa till dess logiska slut.
Ett exempel är Max Frischs roman Stiller. Stiller återvänder efter en längre bortavaro och vägrar gå med på att han är Stiller.
Ett annat exempel är Atmospheric disturbances av Rivka Galchen. Romanen inleds med det väldigt coola konstaterandet:
Last December a woman entered my apartment who looked exactly like my wife.
Och sen kämpar huvudpersonen med sig själv och den här människan som låtsas vara hans fru.
Det håller halva romanen innan det börjar sacka och gå på tomgång, och det är en väldigt bra halva.
Mitt år som mördare börjar med att en vanlig tysk student i efterkrigstidens Berlin bestämmer sig:
Det var en nikolauskväll, i skymningen, när jag mottog uppdraget att bli mördare. Från en minut till en annan var jag med på det, om än med fladdrande lättsinne.
Den han vill mörda är en domare som dömt ut dödsdomar i nazistiska domstolar under kriget. Problemet är att berättelsen går på tomgång direkt. Friedrich Christian Delius är inte ett dugg intresserad av huvudpersonens fixa idé. Hans intresse är istället att göra ett skönlitterärt reportage om två historiskt verkliga personer, den ena som domaren dömde till döden och den andre, hans fru, som överlevde men blev mycket illa behandlad efter kriget.
Romanen vill alltså diskutera tyskarnas skuldbörda efter kriget sett genom ögonen på ett par personer som farit särskilt illa. Det är inget jag kan bedöma, men läser man vad andra sagt och tyckt om boken så ligger sanningsanspråken nära de man har inom populärhistoria. Författaren har grävt i arkiven och intervjuat folk och där detta inte räcker till för att levandegöra händelserna så hittar han på.
Som roman är det ett dåligt hantverk och jag är ganska säker på att problemet ligger i originalmanuset, inte i Jan Erik Bornlids översättning. Dialogerna är styltiga och det erbjuds inte mycket psykologiskt djup. De få gånger Delius försöker gå på djupet i en karaktär blir det genant. Att vara romanförfattare och få ur sig följande om en huvudperson borde inte vara möjligt
… en okontrollerad suck från djupet av ett kontrollerat hjärta. (114)
Vad säger man? Var är vi? Är det tonårspoesi? Pilsnerfilm?
Det hade varit mycket bättre om Delius varit ärlig mot sitt eget uppdrag och skrivit en populärhistorisk redogörelse. Denna tunna fernissa av kriminalroman som omger ett illa ihopkommet skönlitterärt reportage är inte rolig läsning.
Det är såklart de högt drivna sanningsanspråken tillsammans med en, åtminstone i Tyskland, känslig historisk tid som gjort romanen till sprängstoff i Tyskland. Och kanske är det därför Tranan låtit översätta romanen. Bokens förtjänst är att den är ”based on a true story” (och att den är snyggt formgiven av My Hellsten). Kanske är det en story som måste berättas. Men någon borde ha sagt till Delius att berätta den på ett annat sätt.
Publicerad: 2013-06-18 00:00 / Uppdaterad: 2013-06-17 17:59
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).