Att skriva självbiografiskt om till exempel döden har sina sidor. Läsarens lätthet att svälja hela texten och lägga den varm och blöt över författaren att försvara. Den outsägliga lättheten som författare i att få dela detta svåra man hamrat ner i text med andra. En berättelse som samman med andra kan bli del av en kollektiv erfarenhet. Något för andra att förhålla sig till. Kanske skaffa en mindre nattsvart bild av sitt eget slut.

Kristian Gidlund sitter på världens mörkaste historia. Den att sitta med döden inuti sin kropp, om än inkapslad i malign vävnad. Boken består av en blogg han använder som andningshål under det att cancerns olika ansikten visar sig för honom och hans närmaste. Det är en elak sjukdom, och allra elakast är den kanske när den drabbar någon som inte är klar för döden. Att inte veta vad som väntar, men när det blir allt klarare åt vilket håll det barkar.

Om att de inte kan lova mig att jag kommer att överleva det här. Att det löftet inte går att garantera. Det var det enda säkra jag bar med mig från mötet. Det enda säkra jag levt med sedan dess.

De är viktigt att framhålla: Detta är inte i första hand en bok om döden, utan en bok om livet. Det är en stilistiskt stensäker skildring av definitionen av liv: När det känns så starkt att skiljelinjen mot döden reser sig. Andra böcker jag läst när något liknande sker är Joan Didions Ett år av magiskt tänkande och Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna. Det går inte att beröra döden, men att bygga en bild av den genom att säga något om livets skörhet. Det har jag djup respekt för.

Gidlund och jag, vi söker tröst i samma skogar. Under de stunder när livet kräver så återvänder även jag till skogarna, till älven och till en sorgsen lom mitt ute på vattnet. Dalarna som metafor för svaret på en susande gåta. Något om meningen när den står oklädd i skymningen och andas stötvis med rykande andedräkt. Däri ligger också Gidlunds stora styrka; hans byggande av i det närmaste emblematiska metaforer. Ett sätt att säga saker om livet med expanderande text. Lite samma effekt som låttexten som genre har: Den tar sig inte råd att vara svävande. Tonsättningen får stå för expansionen.

Jag sörjer när jag läser I kroppen min, och det kommer jag inte ifrån. Jag sörjer att någon som är lika gammal som jag faktiskt är dödlig. Jag sörjer perspektivet att skriva sig mot sin egen död. Men mest, utifrån min egen horisont, sörjer jag faktiskt att det med stor sannolikhet inte blir fler böcker. Jag har en känsla att den andra, tredje, fjärde boken skulle bli fabulösa. Inte för att jag vet om de skulle blivit skrivna om inte livet och döden fått orden att koka. Men jag hoppas att de hade.

Och du, som du hör har jag levt ett rikt liv. Glöm aldrig det.