Papperspojken sover på dagen och vaknar när solen går ner. Han hatar barn och när han vaknar väljer han ett barn han vill ta. Han väntar utanför barnens fönster och när de minst anar det kommer han in och tar dem. Ingen går säker.

Legenden om papperspojken berättas från barn till barn på kibbutzerna i Israel. Den vandrar vidare över generationer och tar sig ända till Sverige. Där ligger den och ruvar tills en förskollärare på den judiska Salomonskolan i centrala Stockholm brutalt skjuts till döds mitt framför ögonen på barn och föräldrar. Redan samma kväll försvinner två elever från samma skola på väg till sin tennisträning. När barnen senare återfinns skjutna på ett fält, barfota och med papperspåsar över huvudena råder inga tvivel. Papperspojken är tillbaka.

Det här är en historia som viskar vidskepelse och hemligheter. Lager på lager skalas bort tills berättelsen ligger där bultande och blödande framför läsaren. Vi får återigen möta kriminalpoliserna Fredrika Bergman och Alex Recht som sätts att lösa detta kniviga fall. Vi träffar också Eden Lundell, chef för säkerhetspolisen, vars förflutna helt vänds upp och ner i och med att Efraim Kiel dyker upp i Stockholm. Denna man får hela hennes tillvaro att skaka, och att han dessutom flätas samman med barnamorden gör ingenting lättare.

Lägg till en cliffhanger som heter duga som presenteras redan från starten som ”SLUTET”, och vi har en riktigt rafflande, skärande och spännande historia där delar utspelar sig borta i Israel.

Det jag möjligen får skavsår av är huvudkaraktärernas familjer. Alla lever de i bästa Harlekin-stil. Hon har träffat han, den omöjlige, tämjt honom och sedan skapat en lycklig familj. Klivit hinder, fördomar och nu frossas det i jämlikhet och äkta innerlighet. Vackert men lite platt och enkelt. Samtidigt som en del av mig sätter på mig rosa solglasögon och njuter av hur bra allting knepigt kan arta sig. Hittar liksom hopp i mitt eget traggel.

Berättelsen lägger ut ett gytter av trådar som ska tråcklas ihop, och jag förstår inte riktigt hur allting ska fållas ihop och förstås. Men, mina vänner, alla tappade stygn plockas skickligt upp och historien blir till ett vackert, vemodigt broderi där vartenda stygn bär tyngd.