Citat: Jaques Rueff

Euron. Det räcker med att titta på en euro-peng idag för att jag ska drabbas av framtidsångest. Krisen i eurozonen är alltför omfattande för att jag ska mäkta greppa den. Det spelar ingen roll hur mycket dags- och samhällspress jag läser, jag blir bara om möjligt än mer förvirrad, och vågar knappt läsa Andreas Cervenkas domedagsblogg i Svenska Dagbladet längre. Hur kunde det bli så här? Det måste ju ha funnits uppenbara varningstecken? Så när jag får Historien om euron i min hand tänker jag, skönt, kunskap är bästa botemedlet mot rädsla, och börjar läsa med en förhoppning att information om vad som lett fram till EMU-samarbetet kan ge mig en ledtråd till hur stabilt eller instabilt läget faktiskt är.

På baksidetexten till den här boken står det: ”Lars Lundberg presenterar på ett seriöst men ändå lättillgängligt sätt valutasamarbetet.” Det fick mig att tro att boken vände sig till människor som, likt jag själv, inte har direkt koll på ekonomiska termer och valutapolitik. Riktigt så var det tyvärr inte. Detta är fakta staplade på fakta med årtal, namn på politiker och valutatermer som inte gör mycket mer för mig än framkallar svåra gäspningar. Och ja, jag somnar i soffan efter femtio sidor ungefär.

Jag kan känna att det är lite orättvist av mig att inte tycka om den här boken. Lundberg har verkligen gjort en gedigen sammanställning över hela EMU-processen fram till Maastrichtfördraget, och jag önskar att jag kunde tillgodogöra mig all den fakta jag läser. En person som redan är lite insatt eller har förkunskaper kan nog glädjas åt boken på ett helt annat sätt.

Det skall sägas att inte allt rinner av mig, viss information fastnar, och det är den som är presenterad i mer berättande form. Det är intressant att läsa om Frankrikes, Tysklands, Italiens och Storbritanniens ekonomiska historia vad gäller Europa, och deras respektive motiv inför förhandlingarna. Och om jag skalar av för mig överflödig fakta, kan jag skönja den stora berättelsen om ett Europa som försöker att enas efter två världskrig, kalla kriget och murens fall. Jag förstår rädslan för ett för starkt Tyskland, och Tysklands politiska vilja att offra den hårda D-marken. Något som sticker ut och fångar mitt intresse är Tysklands ståndpunkt att EMU skulle vara hållbart endast om de deltagande länderna hade samma eller liknande ekonomisk utveckling. EMU måste byggas på en gemensam Stabilitätskultur. Och Stabilitets- och tillväxtpakten är det mest betydande tillägget i EMU efter Maastrichtfördraget. Så här i efterhand kan man ju tycka att de andra staterna borde ha lyssnat mer på Tyskland.

En fin grej med boken är att jag stiftar bekantskap med personer som haft stor betydelse för Europas enande. Européer i hjärtat helt enkelt, med en dröm om ett Europa utan konflikter, enade och solidariska stater med gränserna öppna inför varandra. Jean Monnet (1888-1979), vars namn finns med i bokens titel, var en sådan visionär, och den person som betytt mest för den europeiska integrationen. Ny kunskap för mig.

Tidigare försök till europeiskt valutasammarbete har alla havererat på grund av att det inte funnits någon politisk union som verkat samtidigt. Läget inför EMU var att det fanns en vilja till politiskt samarbete mellan staterna som gick långt utöver det monetära. Men där fanns ju naturligtvis också problematiken med en nationalstatsstruktur kontra ett gemensamt valutaansvar. Detta formuleras (1997) av den tyske tidigare chefen för Bundesbank, Hans Tietmeyer:

I en valutaunion kan inget land själv nå och behålla stabilitet. Lika lite kan enbart en övernationell valuta varaktigt binda samman, om politik och ekonomi i deltagarländerna löper ifrån varandra. Det skulle ställa en gemensam europeisk penningpolitik inför risken att brista. Valutaunionen kan inte ersätta den interna stabilitetspolitikens förmåga och den politiska viljan till varaktig bindning – i synnerhet i tider av ekonomiska spänningar.

Tyskland alltså. Stabilitätskultur. Hade varit bra.

Nej, jag är ledsen, Lars Lundberg. Det här var fel bok att läsa för mig. Men du har fått mig att skriva upp två andra böcker på min läslista, Eurokrasch av Johan Norberg och Eurokrisen av Stefan de Vylder.