Den unga Jane sitter och betraktar sin mor lite längre bort på picknickfilten. Moderns haka har på ett underligt sätt börjat gå ihop med halsen, ser hon. Linjen är liksom inte distinkt. På benen som syns under kjolen är håret illa rakat och blåröda åderbråck löper som farlig spindelväv. Likt häxan i Snövit har modern åldrats, och Jane ryser till när hon ser det, själv i sin tidiga pubertet, ännu långt ifrån några som helst ålderstecken. ”Det där kommer aldrig att hända mig”, tänker hon.

Detta är en av de inledande scenerna i Främlingen i spegeln, en av alla dessa scener som får mig att le, ja nästan rysa till av igenkänning, eller vad säger man? Jag känner det hon känner, jag förstår det i mitt innersta. Skräcken, och hur snabbt den viftas bort. En annan bild som blir kvar lika tydligt i mig efteråt är den av vuxna Jane, utskickad av sin tidning att göra ett reportage om en ansiktsbehandling, och på britsen inser hon plötsligt att detta inte alls är tal om någon örtblandning som ska masseras in lite försiktigt; nej, det är botoxsprutor som åker fram… Jane Shilling jobbar som journalist och har gjort så i många år i England, just nu är hon verksam som frilansare på bland annat The Sunday och Daily Telegraph. Hon är egentligen emot skönhetsingrepp. Men om hon säger nej nu; hur blir det då med reportaget…?

Så hon säger inte nej. Utan åker hem med svullna kinder och en stor ångestklump inför den överhängande risken att se ut som en stram barbiedocka, verkligen långt ifrån den kvinna hon tänkt sig vara, som åldras med värdighet. För den kvinnan vill vi väl alla vara?

Egentligen är åldras inget en kvinna vill alls. Det är inget hon uppmuntras till åtminstone, eller hur? Shilling drar paralleller till reklamvärlden, hur vi sett på kvinnligt åldrande historiskt, men kanske främst i litteraturen. Jag har inte läst hälften av de böcker hon refererar till, men jag viker för sidor, får mig några tips. Blandningen mellan Shillings eget liv och dessa jämförelser är snygg och flyter på bra, för det mesta. Ibland tycker jag att redigeringen vunnit på mer av Shilling, mindre av referenserna, eftersom hon har ett fint personligt tilltal som verkligen får mig som läsare att vilja lära känna henne bättre.

Kanske än mer angeläget blir det av att Shilling inte levt det traditionella gifta sig och skaffa barn-livet, utan visserligen skaffat en son, men utan en make vid sin sida. Hon har kämpat på som ensam mor, och i mångt och mycket gett upp drömmen om kärleken för honom. Mot slutet blir detta alltmer tydligt för läsaren, och här blir det också lite jobbigt bittert tycker jag. Kom igen! vill jag skrika till Shilling genom sidorna. Och än mer när jag googlar henne, för böveln, du är ju snygg! Säg ja till den där mannen som uppvaktar dig nu! Jo, det går bra att ha en romans även när du är över femtio!

Det är självutlämnande, men på ett sagolikt vackert sätt. Det är att försöka leva som man lär, men inte riktigt lyckas jämt. Framför allt är Shilling en människa. Ingen maskin som uppmanar till bantning, yoga, en kurs i drejning kanske, meditation och positivt tänkande. Det blir bittert ibland, men det finns också en stor vinning i det.

Och operationen då? Nej, det blev ingen barbieplastkind. Det blir ingen kattkvinna av Shilling, och hon återkommer inte på sin erbjudna ‘filling’ några veckor senare. Effekten sprutorna gett syns, men inte nämnvärt. En ‘fräschör’ bara, som mattas av med tiden. En dyrare kräm, och under omständigheterna tar Shilling krämen. Hon är inte den som reflektionslöst kommer att ge upp sina värderingar inför denna ”kamp mot åldrandet”, som kommersen intalar oss att vi ska föra. Hade hon varit det hade detta inte varit en bok jag läst, tyckt mycket om, vikt för och satt gem i, och tänkt att jag måste spara och återvända till. När det gått en tio, tjugo år till sisådär. När spindelväven når även mina ben.