Utgiven | 2012 |
---|---|
ISBN | 9789174990690 |
Sidor | 384 |
Orginaltitel | Darkside |
Översättare | Ulla Danielsson |
Först utgiven | 2010 |
Skuggsida är en bok som gör mig en aning kluven. En välskriven berättelse med skickliga miljöbeskrivningar och komplexa karaktärer, vad mer kan en begära? Jag vill ge den här boken till alla de som säger ”jag läser inte deckare” underförstått ”jag läser bara god litteratur” för att visa dem vad de går miste om.
Vad läsaren får här är en realistisk historia med personer som inte kan delas upp i goda och onda. När vi vill avfärda dem eller tycka om dem envisas Bauer med att visa att de ”onda” trots allt har instinkter som får dem att vilja göra det rätta eller att de ”goda” kan styras av fåfänga och ambition för egen vinning.
Även om upplösningen är originell bjuds läsaren inte på några chockerande avslöjanden. Kanske är det Bauers långsamma uppbyggnad av historien och i mina ögon tydliga vinkar som får en som läsare att ligga steget före, gissa sig till vad som ska hända. Men det spelar egentligen inte så stor roll, den här boken läser en för berättandet, för att få veta mer om personerna. Visst blir det upprepningar, visst blir det långsamt ibland, precis som livet självt. Det blir realistiskt. En läser vidare inte så mycket för att få veta vem som är mördaren utan för att få tillbringa tid med invånarna i byn Shipcott.
Anledningen till att jag är lite kluven är dels att vad som verkar vara ett oväntat grepp snart visar sig inte stämma, dels onödigt slarv i korrekturläsningen. Blir först glatt överraskad av att Bauer väljer att berätta sin historia ur den ”klantige bypolisens” synvinkel istället för den vanligare: de utomstående experterna som kommer till en plats och måste lösa ett mord och samarbeta med den amatörmässiga lokalbefolkningen. Tyvärr får vi rätt snart veta att egentligen, om det inte vore för den lokale polisens sjuka fru, så skulle han jaga terrorister i huvudstaden istället för att upprätthålla ordningen i den lilla by han kommer ifrån. Det är synd att Bauer tycker att hon måste ha med den förklaringen.
Även om Ulla Danielssons översättning fungerar fint blir det tvärstopp när ”krokige” Ronnie Trewell dyker upp. Som läsare rycks en ut ur berättelsen för att istället undra om Ronnie har skolios eller om det är en felaktig översättning av engelskans ”crooked” – som betyder något helt annat. För att inte tala om hur en av huvudpersonerna på första sidan får fel namn – och det för att den första utsmyckade bokstaven, den så kallade anfangen, blivit fel. Det tar några sidor innan en konstaterar att det bara var olyckligt slarv och att resten av texten är okej. Det är bra, för det vore synd att förstöra den fina läsupplevelse Belinda Bauer ger sina läsare med irriterande slarvfel.
Publicerad: 2013-02-02 00:00 / Uppdaterad: 2013-02-01 16:33
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).