Den ensamma människans kamp för rättvisa mot ett orättvist system är ett ständigt återkommande tema inom underhållningsbranschen. Greppet är lika enkelt som tilltalande, man behöver inte ens själv ha varit med om att få en oförtjänt p-bot, blivit nekad ett CSN-lån eller fått skulden för att någon apparat på träslöjden gått sönder för att känna för den drabbade. För har man mot förmodan inte råkat ut för någon orättvisa så ligger väl ändå önskan om att rättvisan till sist skall nå den oskyldigt drabbade i den mänskliga naturen. Och så brukar det ju också bli till slut. I alla fall inom underhållningsbranschen.

När man däremot läser Mördaren i folkhemmet, ja om man är lika okunnig om fallet Olle Möller som jag var, så sätts dock lite griller i huvudet. I korthet går fallet ut på att den f.d idrottsstjärnan Möller passar så väl in i beskrivningen av gärningsmannen för mordet på tioåriga Gerd Johansson 1939, att han mot sitt nekande och utan någon teknisk bevisning döms i ett mål helt baserat på indicier. När en annan flicka, Kerstin Blom, nästan tjugo år senare mördas pekas han ut igen men kan trots idogt arbete från polisens sida inte dömas. Det gör han däremot några år senare när tvåbarnsmamman Rut Lind mördas. I de tre fallen arbetar polisen allt annat än förutsättningslöst och har som prioritet att sätta dit Möller rättsligt, då brotten anses vara polisiärt lösta. Det är heller inte utan egenintresse, för polismyndigheten hade stark press på sig att lösa de uppmärksammade fallen, vilka det även rapporteras flitigt om i pressen som även den är helt eniga i Möllers skuld. Men hur är det nu egentligen, är han verkligen oskyldigt dömd?

Ebervall & Samuelsson lyckas på ett briljant sätt att hålla läsarens tvivel intakta. I romanformen låter de Möller spela huvudrollen och samtidigt som man som läsare kommer honom så tätt in på livet att man starkt sympatiserar med honom (fast han är en rätt jobbig typ) så är man inte säker på att han är helt oskyldig ändå. Klyschan om ingen rök utan eld är ju ett tankesätt som mestadels låter en behålla en massa dumma fördomar, men i just detta fall bidrar den faktiskt till en bättre läsupplevelse.

Som läsare kan man ju heller knappast bortse från Tomas Quick-fallen som ju helt slumpmässigt sammanfaller med publiceringen av Mördaren i folkhemmet, och det är slående hur den blinda rättvisan ändå inte står sig helt blind när starka intressen, mediedrev och en önskan om att sätta dit någon sammanfaller. När kravet på hämnd blir så starkt att det är viktigare att någon anses skyldig än att det är rätt person, så verkar den tekniska utvecklingen på över femtio år med DNA och liknande tekniker slå sig ganska slätt.

Mördaren i folkhemmet är dock inte en torr bok skriven för att belysa felaktigheter i rättssystemet eller agera som indirekt debattinlägg för något mer aktuellt rättsfall, utan en spännande, välskriven deckare som språkligt och innehållsmässigt kastar in läsaren i en tidsmaskin, tillbaka till det folkhem där ett barnamord var något som försatte ett helt folk i bestörtning. Romanen är rik på detaljer och allt som rör själva rättsfallet ska vara autentiskt, som förhörsutskrifter och löpsedlar vilket ger en, i avsaknad på bättre beskrivningar, kraftig Mad Men-känsla. En autentisk och till viss grad estetiskt tilltalande beskrivning över en tid som skall ha varit tryggare men också mer fördomsfull. Det är också en beskrivning över ett tragiskt människoöde. Olle Möller bedyrade in till sin död sin oskuld, men romanens Olle Möller förlikade sig ändå vid slutet med sitt öde.

Det är bara ett liv, tänkte han ibland. Så här blev mitt. Inget man kan ändra på.