”Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat.” Det är den moderata partiledare, tillika statsministern (finkänsligt nog namnges han aldrig), som skäller ut den moderata riksdagsgruppen. Det som gäller är belöningar och bestraffningar – vuxenmobbing man skulle slippa vilja läsa om på vilken arbetsplats som helst, men kanske ändå i synnerhet inte i Sveriges riksdag – och framför allt: rättning i ledet.

Nationalekonomen Anne-Marie Pålsson satt i riksdagen för Moderaterna mellan 2002 och 2010 och i Knapptryckarkompaniet skildrar hon sina erfarenheter där. De är dystra.

Kombinationen av västvärldens mäktigaste parlament med de svagaste parlamentarikerna blev nog inte riktigt vad grundlagsfäderna tänkte sig. Inte heller tror jag att det ingick i deras kalkyl att den politiska makten skulle kidnappas av partieliterna och lämna alla andra utanför – partiföreträdare, partimedlemmar och vanliga väljare.

Vad som gör Pålsson speciell – och säkert är ett av skälet att boken Knapptryckarkompaniet alls blivit till – är att hon har en minst sagt begränsad historia med partiet. Hon rekryterades direkt till riksdagslistan på grund av sina idéer om det som skulle bli RUT-avdraget – och hon gick ur partiet tio år senare. Åtta av dessa tio år satt hon alltså i riksdagen.

Pålsson är med andra ord en stark figur, med en rejäl karriär att falla tillbaka på, men framför allt: hon är inte sedan länge inskolad i hur det går till i politiken. Hon kommer in som något av en entusiastisk outsider och hon blir besviken. Det är ovanligt och det behövs uppenbarligen.

Det är förstås lätt att göra sig lustig över det minst sagt halvhjärtade försöket att avidentifiera personer som Fredrik Reinfeldt, men Pålsson menar faktiskt att partipiskorna som viner och förvandlar riksdagen till föga mer än ett okritiskt ”knapptryckarkompani” är ett systemfel. I det har hon förhoppningsvis både rätt och fel.

Hon har otvivelaktigt rätt eftersom det verkar finnas en hel del både skumma strukturer och traditioner i hur riksdagsledamöternas resurser betalas ut direkt till partierna, eller hur partiernas intressen fullständigt tillåts lägga beslag på riksdagens resurser. Alla möjliga små praktiska omständigheter flyttar uppenbarligen mer makt än som är nyttigt från de folkvalda till partiledningarna.

Men det förekommer också att Pålsson bara ytterst i förbifarten nämner att det finns politiska partier med åtminstone delvis andra lösningar, så nog måste problemet vara en kombination av strukturer, partikultur och personligheter. Att det är fullt så lågt i tak i alla riksdagsgrupper vill jag ogärna tro. I så fall kunde riksdagen i sin människoform lika gärna avskaffas och det proportionerliga antalet voteringsknappar fördelas direkt på partiledarna.

Det hör nu inte till Pålssons lösningsförslag (och inte mina heller, för den delen). Istället ger hon en rad handfasta tips på hur riksdagens självständighet kunde stärkas, både på kort och på lång sikt. Nu står förstås inte Pålsson och undertecknad precis på samma sida politiskt sett, men i större delen av boken går det ändå bra att följa med i hennes resonemang och somliga av det mer realistiska ändringsförslaget tycker jag till och med är kloka.

När det gäller att skissera önskesituationer är jag däremot inte alls med. Där vill Pålsson nämligen allra helst ha ett system likt det amerikanska, med en president, med maktdelning och tvåkammarsystem, med majoritetsval i enmansvalkretsar (the winner takes it all, med andra ord, som med exempelvis de amerikanska delstaterna).

Själv tycker jag att det är fullkomligt uppåt väggarna. Jag har svårt att se hur det amerikanska systemet med sitt låga valdeltagande och sina enorma ekonomiska intressen i kulisserna skulle vara någon vidare förebild. Det blir lätt ett system med i praktiken bara två partier, och även om en hel bunt av de svenska småpartierna oftast går mig på nerverna kan jag ändå inte med gott samvete önska livet ur dem.

Men. Jag fullkomligt älskar att någon vill debattera de här frågorna. Vi talar alldeles för ofta om demokrati som ett enhetligt system hugget i sten, när demokrati faktiskt finns i nästan hur många varianter som helst. Vi borde ständigt diskutera hur vi kan göra demokratin bättre, mer demokratisk. Den debatten borde vara levande. Alltid.