Jag har svårt för novellformatet. Jag tycker om att se en utveckling hos litterära karaktärer, bli en del av deras liv. Det tillåts jag inte riktigt vara i novellformatet vilket gör mig lite avogt inställd till genren. En bra författare kan ändå lyckas fånga mig och intressera mig vilket gör att jag fortsätter läsa noveller i jakt på det mötet.

Lispectors berättande är långsamt vilket jag gillar men det passar inte riktigt novellformatet. Eftersom långsamt berättande också betyder ett långsamt karaktärsutvecklande, vilket är raka motsatsen till det jag söker i en novell.

Lispectors berättande är också ofta mer känslobetonat och mindre situationsbetonat. I de allra flesta novellerna är det, som den samlade titeln Familjeband avslöjar, relationer och känslor som står i centrum. Det är just det som behöver utvecklas snabbare vilket Lispector inte alltid lyckas med i det korta formatet.

Det finns såklart många noveller jag tycker om i samlingen. Till exempel ”En höna”, som handlar om en höna som räddas från att nackas för att hon lägger ett ägg på familjens köksgolv. Novellen avhandlar på ett humoristiskt sätt vad det innebär att existera, existentialism uppfattar jag överlag som ett huvuddrag hos Clarice Lispector.

I flykt eller vila, när hon nedkom eller plockade majs var hon ett hönshuvud, samma som utformades en gång i seklernas begynnelse.

Bra blir hon också när hon lämnar känslorna för att låta en situation, och de små ögonblicken i den, bygga upp relationer och berättelsen kring dem. Som i ”Födelsedagen” där hon låter relationerna mellan medlemmarna i en släkt speglas i en härlig känsla för detaljer.

I ”Den minsta kvinnan i världen” presenterar en upptäcktsresande den minsta kvinnan i världen, en av få individer kvar i en stam boendes i Centralkongos regnskog. Clarice Lispector slår huvudet på spiken i den här novellen som mer än alla andra slår fast vad det innebär att skapa någon annan med den egna blicken och de egna förutfattade meningarna. Detta med en novell där den minsta kvinnan i världen inte får någon egen röst.

Jag njuter av Clarice Lispectors vackra språk, så länge det inte står i vägen för handlingen i novellerna. Hennes stil passar bättre i en långsamt berättad roman än i noveller som måste vara lite rappare.