Den här boken handlar om film och mekaniska maskiner, och kopplingen dem emellan är fascinationen över det förtrollade och det till synes drömlika i företeelserna. Boken börjar i skrymslena bakom väggarna på 30-talets centralstation i Paris, där tolvårige Hugo Cabret bor och arbetar med att dra upp alla stationens många klockor. Han ägnar den fritid han har åt att stjäla reservdelar från en leksaksbod på stationen och med dem försöka laga den mekaniska man som han gömmer i ett skrymsle. Vilken dess historia är och varför Hugo bor alldeles ensam får man reda på efter hand.

Få saker är väl mer fascinerande än så kallade automater, den tidiga form av robotar som användes av trollkarlar för att tjusa en publik och av författare för att skrämma och fascinera. Ett fantastiskt exempel på det senare är E.T.A. Hoffmanns gotiska novell Sandmannen, ett exempel på det förra är den maskin som Hugo äger: en mekanisk man som om man får honom att fungera kommer att kunna skriva ett meddelande. Att han inte fungerar när boken inleds är naturligtvis en fantastiskt spänningsskapande ingrediens. Dock ställer det en del krav på det där meddelandet, och den här boken lever inte upp till förväntningarna.

Det har att göra med flera saker. Dels att storyn om den mekaniska mannen bara är ett slags förevändning, en förhistoria, för att få skriva en annan, nämligen den om filmpionjären Georges Méliès. Dels att boken överlag, trots sin tjocklek (530 sidor), lider av övertydlighet, en historia (eller egentligen två) som avklaras för snabbt och karaktärer som inte får plats att utvecklas. Det är lite tråkigt att behöva säga det, men den känns som en barnbok på ett dåligt sätt. Ologiska samtal, snabba historievändningar, inget tålamod med historien eller tilltro till läsarens egen förmåga att förstå sammanhang.

Detta gäller alltså textmässigt. Två tredjedelar av En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret är dock inte text utan stämningsfulla svartvita bilder av olika skeenden i historien, tecknade med en milt skuggande kol. Förordet uppmanar oss att tänka film när vi ser de här bilderna, och det funkar bra. Boken zoomar in och ut, går från överblicksbilder till ansikten. Det är rätt snyggt, framför allt i en bok som handlar om film, men inte heller här vågar författaren lämna över sitt verk till läsaren: alltför ofta förklaras vad som hänt i bildsekvenserna med efterföljande ord. Lite tråkigt är det ju också att bilderna, som sällan tillför så där otroligt mycket och faktiskt är ganska platta, har tagit så mycket plats från det som med lite mer kött på benen och en tydligare fokusering kunde ha varit en riktigt bra historia – om en mystisk mekanisk man, inget annat.