Tvillingarna Saba och Lugh bor tillsammans med sin pappa och sin lillasyster Emmi på gården Silversjö där livet är hårt. Sjön har torkat ut och med den har fisken försvunnit, de flesta grödorna torkat och de flesta vilda djur försvunnit. Deras mamma dog när Emmi föddes och för det hatar Saba henne. Inga grannar bor nära gården, men en man vid namn Procter John brukar rida förbi då och då för att prata med familjen. Det är dock ingen av dem som tycker särskilt mycket om honom. Han är också med den dagen en sandstorm sveper över gården och fem svarta ryttare uppenbarar sig. De vill åt Lugh. Innan de rider bort med Lugh dödar de deras far. Det märkligaste med hela händelsen är att deras far har förutspått både Lughs bortförande och sin egen död. Det sista deras far hinner säga till Saba är att hon ska vara stark och lova att ta hand om Lugh och Emmi. Lugh själv ber henne att inte följa efter när han rövas bort, det är för farligt.

Saba kan inte lyda Lughs uppmaning. Hon tar med sig Emmi till deras mammas gamla vän Mercy som bor ett par dagsturer bort i en grönskande dal och går sedan vidare ut över sandhavet mot staden Hoppsa dit hon tror att Lugh har förts. Emmi är däremot rädd att överges av sin syster och rider därför ikapp Saba. Något motvilligt tvingas Saba ta med Emmi på sin färd mot staden och jakten på Lugh. Färden mot staden är farlig. Saba och Emmi tillfångatas för att användas som slagkämpar i stadens stora nöje, burslagsmål. I staden träffar de däremot på flera människor som är beredda att hjälpa dem. Frågorna är dock många. Kan de bli fria, kommer de att hitta Lugh och varför blev han bortförd så brutalt och plötsligt? Det här är en postapokalyptisk och dystopisk bok där allt handlar om att vara stark för starkast överlever.

Jag faller inte särskilt mycket för boken. Mycket beror på språket i den. Karaktärernas tankar och dialoger är utskrivna med tarvligt talspråk vilket inte känns seriöst utfört. Nu har jag tyvärr inte läst den engelska utgåvan som är bokens originalspråk och ska inte skälla alltför mycket på översättaren men som sagt, jag ser ingen anledning att skriva en bok med det här språket.

Ett nytt stön, å sen kollapsar taket i den ände av avdelningen där dörrn e med ett enormt dån. Damm å jord blandas med röken å bolmar mot oss.
Vi e fast! säger han.
Gå tebaka! säger jag.
Vi vänder oss om å tar oss tebaka samma väg som vi just kom.

Grundhistorien är spännande visst, men jag stannar också upp i läsningen och funderar på om den inte är lite för spännande och tänker då på om vissa vilda slagsmålsscener borde vara med i boken? Den riktar sig trots allt till ungdomar mellan 12-15 år. Jag är samtidigt glad att vi inte censurerar litteratur, även om röster höjs för att göra det.

Miljöerna är å andra sidan riktigt tilltalande med grönskande dalar och porlande bäckar, ödsliga sandhav, förfallna städer och mörka ödsliga berg, ingen ovanlighet i genren.

Boken har också sina fina delar som höjer den lite. Det är kul att karaktärerna växer ju längre in i berättelsen vi kommer att syskonrelationer, vänskapsrelationer och kärleksrelationer utvecklas och mjukar upp den annars så hårda tillvaron. Ett bra exempel på det är hur relationen mellan Saba och Emmi tinar upp allt eftersom de möter olika svårigheter tillsammans och hat förvandlas till kärlek.

Okej… Du, Saba?
Mgm?
Kan jag inte… kan jag inte få rida på din rygg till baracken?
Hon säger det blygt å tittar inte på mej utan på marken där hennes fot ritar ett sträck i jorden.
Jag har aldrig nånsin låtit Emmi rida på min rygg. Det var Lugh som lekte med henne på det viset. Han brukade ta henne i händerna å snurra runt henne tills dom blev yra å ramlade ihop i en hög på marken. Eller så klängde hon upp på hans rygg å så galopperade han runt å hoppade mens hon tjöt av förtjusning. Jag tyckte aldrig det var kul när han var med henne. Eller nån annan, för den delen. Jag ville alltid ha han helt för mej själv.
Jag tittar ner på henne. På hennes nacke, smal å lortig. Hon har alltid varit liten för sin ålder.
Hon e bara nie, Saba. Du kanske kunde försöka va trevlig mot henne som omväxling.
Rida på min rygg? säger jag. Jag trodde aldrig du skulle fråga.