Varför berätta (om) en historia, egentligen?

Canongates mytserie, där moderna romanförfattare bjuds in att berätta om gamla sagor, myter och legender, har hittills hållit sig till övervägande del i östra Medelhavet, och med något enstaka undantag – Viktor Pelevins The Helmet of Horror – har resultatet varit ganska meh. Su Tong, i väst mest känd för Den röda lyktan, sätter i alla fall ett annorlunda perspektiv på saken. Binu och den stora muren är baserad på sagan om Binu, en kvinna vars man blir bortförd för att bygga den kinesiska muren, och hennes långa vandring tvärsöver Kina för att se till att han får en rock till vintern.

Tyvärr betyder ju "annorlunda" inte nödvändigtvis "bra".

Vilket är väldigt synd, för här finns i grund och botten en historia som definitivt fortfarande är väldigt relevant, inte minst (kan man tänka) för en medborgare av folkrepubliken. Ett jätteprojekt ska byggas, det har beställts av en kung som nästan ingen sett på nära håll, och folket förväntas uppoffra sig och inte klaga: det absolut värsta brott man kan begå i Binu och den stora muren, förutom att lönnmörda kungen eller vara olydig mot sin lokale furste, är att gråta. Speciellt då om man är kvinna, fråntagen rätten till egendom, rätten till sin egen kropp, och rentav rätten till sina egna känslor. Herregud, det är smått Orwell möter Konfucius när vi följer Binu genom ett Kina där hon springer (och går, och slutligen kryper) ihop med med människor från alla samhällsskikt fram till en slutscen som nog skulle se riktigt pampig ut på film.

Men trots allt det där måste ju en gammal historia kunna beröra på något annat plan än "hmmm, snygg metafor där"; det måste finnas en känsla av liv, ett persongalleri som gör att man inte bara förstår utan känner berättelsen också. Och där faller Binu pladask. Visst, det är fullt möjligt att det är ett kulturgap jag ramlar i här; kanske de otaliga utvikningarna in i till synes meningslösa sidoberättelser är tänkta att tillföra något extra djup till en bok som för mig mest känns livlös, full av klumpig magisk realism som helt missar "realism"-biten, befolkad av platta, endimensionella figurer. Vår hjältinna gör just aldrig något annat än att gråta (hinkvis, bokstavligen), tråna och längta efter döden, från första sidan till den sista, och ingen av de dussintals andra karaktärerna gör något annat för storyn än att ge henne konstlade hinder att komma förbi på vägen. Paulo Coelho vore stolt. Ett tag håller det, men inte i 450 sidor; till slut blir det bara straffmarsch.

Jag kan förstå varför Su Tong tycker historien är värd att berätta. Men precis som många av dem som slavade på kinesiska muren blir den krossad under vikten av en massa fyllnadsmaterial som inte fyller någon annan funktion än att hålla folk ute.