Det var en gång en begåvad ung man som hade en idé. En idé om att den där lilla blonda tjejen som alltid blir dödad redan innan förtexterna för en jäkla gångs skull skulle kunna försvara sig. Försvara sig och sparka monsterrumpa så det stod härliga till.

Onda regissörer och skådespelare kom och gjorde travesti av den unge mannens idé. Men den unge mannen gav inte upp och historien skulle komma att ge honom upprättelse. På äkta Hollywoodmanér segrade det goda och den blonda tjejen fick bli både teve-, dataspels- och serietidningshjältinna. Och rädda världen, som det heter, en hel del.

Ungefär sådär brukar historien om Joss Whedon och Buffy låta. Och även om det kan finnas anledning att förhålla sig en liten smula skeptisk när drömfabriken drar igång maskineriet – ingen som sett filmen Buffy the Vampire Slayer från 1992 kan väl tvivla på att ondska i någon form varit inblandad? Och då menar jag inte bara de psykotiska mimare med nödtorft utklädda till vampyrer som skulle ge vem som helst mardrömmar.

När serieförlaget Dark Horse nu samlar det bästa av sina Buffy-serier utgör ”The Origin”, serievarianten av Whedons originalmanus till filmen, den ganska naturliga höjdpunkten. Och det är faktiskt en historia som förtjänar en chans till. Eller, om du nu råkar höra till dem som aldrig trasslat i sig i Buffys komplicerade universum av kanoniska och halvkanoniska texter – att vara Buffy-fan kan nämligen, för den som så önskar, vara en hel vetenskap – så är det här ett bra ställe att börja på. Från början.

”The Origin” är all Valley-Girl-gone-Vampire-Slayer man kan önska sig. På en gång väldigt lik filmen och väldigt mycket bättre. Vampyrerna har blivit mäktigare och läskigare (och av någon anledning osedvanligt gröna, men det har mindre med saken att göra). Relationen till fadersfiguren Merrick har fått riktigt liv och känsla, och vår hjältinna är precis så respektlöst cool och ändå tonårig som vi vill ha henne. Det ekar av teveseriens första säsongsavslutning när hon bemöter ledarvampyren Lothos hypnotisk-pretentiösa dravel:

- I have lived in the shadows, in the pulsing filth behind men’s eyes. I have conversed with the worms that fed on my corpse and I have bathed in the blood of emperors.
- Ever threw up in the front row at an Alanis’ concert?

Tyvärr håller inte alla historien i samlingen – Omnibus vol 1 innehåller fem olika – samma kvalitet. Snyggt är det för all del. Men jag har till exempel aldrig läst en Spike och Drusilla-serie som tillfört något som helst till vare sig karaktärer eller historien i stort. ”All’s Fair” i den här antologin är tyvärr inget undantag. En utflykt till Las Vegas, som visserligen byter ut Pike från ”The Origin” mot grubblande outsider-vampyren Angel, lämnar mig också tämligen kallsinnig.

Lillasyster Dawn däremot, som fått komma med i de här tidigare berättelserna trots att hon ju inte uppfanns av munkar förrän i teveseriens säsong fem (okej, det är lite svårt att förklara), får en underhållande liten egen berättelse med en magisk nallebjörn. Inte så gulligt som det låter.

”Slayer, interrupted” utvecklar något som antytts i teveserien: hur Buffy hamnar på sinnessjukhus efter att hennes föräldrar läst hennes dagbok om vampyrbekämpandet. Tematiken är inte helt olik teveseriens ”Anne” men serien innehåller också hysteriskt roliga terapisamtal där Buffy analyserar sina vanföreställningar i termer misstänkt lika kritikernas analys av Buffy:

Vampires. Huh. It’s a metaphor. The vampires, the demons, the monsters – it’s all a metaphor for growing up. I’m ”slaying” my youth.

Metahumor. Funkar varje gång.

Här finns alltså en och annan godbit om tiden före teveserien. Men visst är det framför allt för ”The Origin” man införskaffar den här samlingen. Och den är värd det.

Frossa, återupptäck, eller bara upptäck. För handen på hjärtat: vem behöver inte en monstersparkande hejarklacksledare i sitt liv?