Ett uppskuret öga, en randig låda med en slips i, svartmyror som kryper ur hålet i en handflata, bilden av någons armhåla som tonar över i en sjöborre, en man i äppelknyckarbyxorÂ… – Luis Buñuels och Salvador Dalís film Un Chien andalou är sexton minuter tvättäkta surrealism, straight from 20-talets Paris. Det kan vara svårt att förhålla sig. Är surrealismen det sanna sättet att gestalta människans annars otillgängliga psykiska terränger? Eller är den en ursäkt att presentera en drös nonsens som konst och vara obegriplig för sakens skull? Därom kan man bli osams. Till och med med sig själv. Hursomhelst finns nu denna surrealismens milstolpe tillgänglig via Peter Glas Den andalusiska hunden, innehållande en trettiosidig introduktion och analys, en 232 foton lång bildgenomgång scen för scen, samt själva filmen på dvd.

Samarbetet Un Chien andalou påbörjas innan varken Buñuel eller Dalí haft något genombrott. Föresatsen är att revolutionera filmkonsten och skapa ett verk som inte liknar något man tidigare sett. Metoden att skriva manus är ett växelspel mellan impuls och kontroll: de framkastar spontana idéer för varandra och avfärdar allt med minsta förutsägbarhet. Så småningom växer ett associativt, drömliknande innehåll fram. Filmen blir en skandalsuccé och tillika upphovsmännens biljett till kretsen kring Breton, Aragon och andra tongivande surrealister. Dalí får sin första utställning i Paris, Buñuel får spela in L'Âge d'Ór, båda får ett oumbärligt inflytande på surrealismen och sedermera varsin plats i konstens historieskrivning.

Un Chien andalou är precis så ogenerat obegriplig som det anstår surrealismen, vilket förstås får många tolkningsförsök att framstå som rena hittepå. Samtidigt provocerar obegripligheten till just tolkande. Det är ju ingen hemlighet att människan söker mening där ingen finns att hitta. Glas sammanfattar ett drygt dussin av de tolkningar som presenterats sedan filmens tillkomst, varav flera är starkt freudianska och upphåller sig vid drifter, frustration och undertryckta begär. Hans egen uppdaterade tolkning har ett mer omfattande perspektiv och låter vantrivseln gälla inte bara för sexualitet, utan det moderna samhället i stort. Och lika rimlig som de andra är väl den. Men framför allt är det trovärdigt att Glas tolkning är just hans, att det är så han upplever filmen, vilket känns just så uppriktigt som man önskar. Tala inte om för mig hur jag ska göra, men berätta gärna om din egen tolkning – det tycker jag är ett rättvist avtal i sammanhanget. Och detta följer Glas.

Som filmhistoriskt dokument eller som lättillgängligt exempel på tolkning av surrealism är Den andalusiska hunden guld. Men först och främst är det rätt skoj att ha sett filmen för filmens egen skull. Är det förresten viktigt att besluta om surrealismen "fungerar" eller inte? Det kan vara så skönt att bara inte begripa någonting, inte ett enda dugg.