Ett citat ur Vladimir Nabokovs bok Tala minne, inleder romanen Kaltenburg: ”En småfågel bara, inget särskilt namn.” Det är talande för romanens innehåll: i förhållande till sin store läromästare, den världsberömda zoologen Ludwig Kaltenburg, är bokens huvudperson, ornitologen Hermann Funk, just bara en oansenlig småfågel i skuggan av en örn. Och då fåglar är det allom överskuggande intresset hos de båda blir liknelsen självklar. Men ännu mer om bokens innehåll säger faktiskt själva titeln på Nabokovs verk. För är det något det är frågan om här så är det just att låta minnet tala.

Redan som barn under andra världskriget mötte Hermann Funk Ludwig Kaltenburg som var en bekant till hans föräldrar. När han efter krigsslutet som föräldralös skolpojke återser honom blir Kaltenburg en slags mentor för pojken. Hermann hjälper zoologen att ta hand om de många djur, framför allt fåglar, som han föder upp i sitt stora hus, tillika vetenskapliga institut, i Dresden, och så småningom blir han professorns student. Funk förblir lojal mot Kaltenburg, också när han i slutskedet av livet anklagas för att ha varit nazist under kriget och medlöpare under DDR-tiden. Men i bokens nu, i samtal med en ung kvinnlig tolk, börjar han för sig själv lägga ihop minnen av sitt eget liv och av den store mannens, och visa upp den sammanlagda bild av verkligheten som han kanske alltid visste fanns där men inte riktigt ville se.

Men man ska inte vänta sig klarhet eller snabbhet om man läser Beyer. Bilden som visas upp är inte fullständig, istället får enskilda minnesbilder, ofta till synes banala, genom en blixtbelysning och skärskådning visa på tecken i tiden, på skeenden på väg att hända, på vändpunkter man ser först i efterhand. Proust spelar en stor roll i boken, och den är skriven i Prousts anda: det är ordrikt och ibland trögt, stundtals sövande, stundtals förvirrande. Men när man tillåter sig att sjunka in i det är det också riktigt bra. Man får en känsla för de olika tiderna, rädslan som fanns under kriget och under DDR-tiden, med människor som försvinner och dämpade samtal som tystnar när man kommer in i rummet. Lika mycket som det hör till tekniken med det ofullkomliga minnet som berättare så säger det något om tiden när texten förblir gåtfull och outtalad.

Kaltenburg är också en fascinerande gestalt, baserad på verklighetens store tyske zoolog Konrad Lorenz, och porträtterad som en märklig blandning av stor vetenskapsman, barnslig och intuitiv djurvän och ibland aningslös och undflyende medborgare i samhället. Han umgås inte lika lätt med människor som med djur helt enkelt, och det är när han inte inser sina begräsningar utan även vill studera människor som hans väg mot slutet börjar. Hermann Funk får i boken rollen av en iakttagare, han är den som studerar Kaltenburg. I någon mån på samma sätt som Kaltenburg studerar sina kajor, med samma blandning av avund och ömsinthet inför deras respektive färdigheter och tillkortakommanden. När han i sin tur berättar för en tredje person, tolken Katarina Fischer, blir det möjligen ett lager för mycket. Hon blir aldrig mer än en katalysator för Funks berättelse, en inte nödvändig gestalt i boken om än inte direkt överflödig.

De många berättelserna om fåglars liv och beteende är dock bara berikande. Som att fåglar kan skräckrugga, tappa fjädrar i flykten, bara av att höra ett gevärsskott i närheten. De är inte fysiskt skadade, men reagerar som om de vore det. Kaltenburg vill gärna tro att man kan studera människor som man studerar djur, men det är endast genom att förneka deras komplexitet som han kan lyckas med det. På motsvarande sätt kan studiet av naturen aldrig vara av oss opåverkat. Talande är historien om de örnar som sköts av den österrikiske kronprins Rudolf bara dagar innan han dog, förmodligen för egen hand. Konservatorn som stoppade upp dem gav fåglarna ett sorgset uttryck, som om de sörjde sin banemans död. Örnarna finns utställda på Naturhistorisches Museum i Wien. När jag åker dit nästa gång ska jag gå och titta på dem.