Den sammanlagda längden av alla broar som någon gång byggts, det säger sig självt att det är en lång, lång och sviktande väg att gå. Den underliga och underbara titeln på Marie Norins diktsamling strålar som en hoppfull ljusgata och gråter som en ocean av hopplös enslighet.

Det gör också hela diktsamlingen. Diktjaget söker i minnet och i familjealbumen efter sin förlorade far, sin barndom och efter sig själv. En annan saknad, en gåtfull förlust större än ett hål trycker undan orden. Eller: orden är hål i pappret, som Norin skriver. Som när man går över bron för att nå andra sidan och kommer allt längre ifrån fastlandet.

Marie Norins poesi är på många vis gåtfull, spikrak och enkel, men oroande djup. Språket är realistiskt jordnära med en magisk dimension. Hon har en detaljskärpa få förunnat, men inuti plastpåsen från Epa och mellan de finaste lampskärmsfransar döljer sig någonting. Någonting outtalat. Någonting som kanske inte bör sägas.

Norin beskriver det som att öppna en sovsäck och i den finna en människa inuti en annan sovsäck, i oändlighet som ryska dockor. Gåtfullheten kan bli irriterande ibland, en tvingande lust att sortera och bringa ordning dikten gör sig till känna. Lösningen till alla band, allt som inte sägs blir något förvirrande. Vem är det egentligen som dött? Vad är det fadern bygger? Och hur bron blir allt längre, och orden som ska bringa ordning och kartlägga grenar ut sig, växer sig vida.

Diktjaget och fotografierna, hur hon med deras hjälp försöker att skapa en självbild. Men ju större bilden blir, desto suddigare.

En serie självporträtt utförda i olja så tunt/ utskrapad att de går att förväxla med blyerts över en flera/ kvadratmeter stor yta

Marie Norin, kan som många poeter med henne inte hålla sig ifrån att problematisera språket, dess tillkortakommanden och paradoxer. Ibland är det tröttsamt, men hos Norin finns en tro på språket bortom skepticism. Tystnaden är inget eftersträvansvärt. Man måste bege sig ut på bron, hur lång den än är.

Den som har ordet är den som ljuger, vilket jävla skitsnack.

Det är genom att talorganen som broar byggs. Som titeln på Norins tidigare diktsamling säger: "Mellan handen och munnen, halsen är en bro, mellan skallen och bröstbenet".