Globalisering har ju blivit ett modeord, och hamnat i centrum av den politiska debatten – en debatt som inte alltid varit så redig och klar. Så lägligt, då, med en ny bok som försöker föra samman två centralgestalter från debattens respektive sida för att bryta några av de centrala frågorna mot varandra.

I ena ringhörnan har vi America Vera-Zavala, från Attac/Ung Vänster – en debattör som gjort sig känd i TV och genom debattartiklar i flera av de stora tidningarna. I den andra ringhörnan har vi Johan Norberg, gammal nyliberal som numera arbetar för näringslivets tankesmedja (läs: propagandaorgan) Timbro. Båda författarna får omkring 60 sidor på sig att förklara sin världsbild, och hur de anser att en mer rättvis världsordning ska uppkomma.

Vera-Zavala försvarar i sitt inlägg Attacs grundståndpunkter, och argumenterar för att en ny, och annan värld, både är möjlig och önskvärd. Hon kommer med en rad konkreta krav på exempelvis Världsbanken, WTO, finansmarknaden m.m. – om hur deras politik bör förändras för att vi ska nå målet en rättvis värld. Men det känns som om uppsatsen spretar en hel del. Den hoppar raskt mellan att beskriva problem, till hur man kan påverka, vad Attac gjort osv.

Jag saknar en mer grundläggande analys om varför det ser ut som det gör i dagens läge, vilka de grundläggande systemfelen är, enligt Vera-Zavala. Till viss del beror det här sannolikt på det hon skriver om Attac-rörelsen; den saknar en gemensam ideologi, och samlar många olika ståndpunkter inom sig. Men det ser hon inte som något problem; om de nuvarande kraven skulle uppfyllas, kan man alltid ta fram flera nya. En å ena sidan intressant pragmatisk inställning, men också en inställning som leder till en stor osäkerhet – vart barkar det i slutändan hän mot?

Om Vera-Zavala saknar en mer basal problemanalys, så gör Norberg det inte. Tvärtom, han går verkligen ner på vad han anser vara det grundläggande problemet: frihet. Alla länder som är fattiga, är det för att de inte varit fria. Individerna har inte tillåtits ta tillvara sin potential, och därför har länderna fastnat i förstelnade strukturer, och inte utvecklats. Vi behöver alltså mer frihet – mer marknadsekonomi, mer kapitalism – så blir allting bra. Det är en välskriven uppsats Norberg har producerat (även om titeln med ”global rättvisa” kanske inte passar, eftersom han inte riktigt argumenterar i de termerna).

Men det tragiska är att det är en otäck historieförfalskning som Norberg ägnar sig åt för att bevisa sin tes. Norberg menar alltså att det är ”frihet” som gjort de rika länderna rika. Men slaveriet då? (Som gjorde många plantageägare, gruvbolag slavhandlare m.fl. i både USA och Europa rika). Kolonialism? (Som berikade mången kapitalist på respektive sidor om Atlanten, samtidigt som miljontals fattiga slaktades och naturresurser plundrades). Understöd av diktaturer? (Exemplen kan mångfaldigas från Latinamerika m.m.)

Eller, om vi nu bara tittar på de rika länderna; stöld från de fattiga. En av de grundläggande faktorerna för den brittiska, industriella revolutionen var att det fanns två faktorer tillgängliga; kapital och fri arbetskraft. De här två skapades i stor utsträckning på samma vis, nämligen genom att stjäla mark från fattiga småbönder. Under 1600- och 1700-talet genomfördes det som kallades ”inhägnadsrörelsen”, där stora godsägare – med arméns hjälp – jagade bort småbrukare från sina ägor, och från allmänningarna. Därmed uppkom både ett kapitalöverskott hos godsägare och en ny borgarklass, och ett proletariat som tvingades in i fabrikerna. Det var så långt från frivillighet man kan komma! (För övrigt är det intressant att nyliberalen Norberg blundar för så flagranta övergrepp på individers äganderätt).

Inget av detta nämns av honom. Norberg blundar också för många exempel som motbevisar hans tes (hur kommer det sig exempelvis att den på pappret kommunistiska diktaturen Kina nu lyckats uppnå en hög tillväxt?). Och han förvanskar många andra delar av historien (t.ex. när han skriver om tigrarna i Sydostasien, som han försöker pressa in i sin ideologiska världsbild om att frihandel ger välstånd, när de i verkligheten inte alltid har följt det receptet). Det är tråkigt att Norberg inte följer sina egna råd, att ”fördomsfritt undersöka vilka u-länder som har lyckats”, och tar diskussionen på större allvar. Att han – in absurdum – försöker försvara kapitalismen som ett lyckorike för alla känns därför tämligen desperat. Själv frågar jag mig om Norberg är usel historiker eller om han gör allt detta medvetet?

Det hade varit betydligt intressantare med någon som ändå hade kunnat erkänna kapitalismens alla baksidor och felsteg, men ville fortsätta vägen ändå – och argumenterade för det. Något som dessutom är tråkigt med boken är att debattörerna inte verkar ha fått läsa varandras bidrag. Debatterna tar därför i stor utsträckning upp saker som motparten inte besvarar. Det gör att de blir två inlägg som ofta inte talar till, utan förbi, varandra. För den som är intresserad av att höra respektive ”motståndarsidas” grundargument kan den här vara intressant, men den för tyvärr inte så ofta debatten särskilt mycket djupare. Men jag hoppas, som förlaget, att den kan initiera många vidare debatter.