Först när jag öppnar albumet inser jag hur mycket jag saknat Arne Anka.

Det var ju ett antal år sedan man gick på gymnasiet och smygläste Metallarbetaren för att få sin återkommande Arnefix. Den där tankade tecknade ankan som likt en svensk Bill Hicks – så skulle det nog i alla fall ha känts om jag känt till Bill Hicks då – gjorde mos av alla skitnödiga kulturdebatter och samhällsfrågor med några väl valda ord som verkade göra allt så enkelt. Det var slogans för en generation som myntades där i svartvitt.

Ibland undrar man om man lever i ett land eller i ett skämt.

Den som kan vara glad i dagens läge är en fiende till allt vad intelligens heter.

Att tänka innan man talar är som att torka sej i röven innan man skiter.

Poängen med Arne var inte att han var den som hade alla svaren; han var en misantropisk fan till mansgris som var som lyckligast när han supit sig så full att han glömt av hur jävligt livet var. Men han behövdes som en motvikt. Jag förstår ändå att Charlie Christensen efter att ha tagit kål på honom flera gånger utan att bli av med honom till slut dödade honom på det enda sättet som fungerade: gjorde honom framgångsrik, lycklig och följaktligen ointressant.

Men när nu Arne Anka har återuppstått har tiderna ändrats. Mycket är detsamma; världen är ytligare och skitnödigare än någonsin, vi har ett storkrig som dominerar all debatt och när Charlie Christensen försöker skapa en ny figur – utrikeskorrespondenten Konrad K – är det inget under att han snart märker att det behövs något annat. Konrad är för övertydlig, för pekpinnig utan att få till de där replikerna som säger ZING!; jag menar, hur många gånger har vi inte redan hört att Bush krigar för olja?

Alltså: exit Konrad, enter Arne, stage left. Arne har blivit dumpad av sin snygga fru och den största skillnaden är ett par extra linjer runt ögonen och ett par gnälliga småungar som han träffar varannan helg. Han sitter fortfarande på Zekes bar med Krille – största skillnaden är att de numer ju inte ens får röka på krogen, vilket knappast gör honom gladare.

Men samtidigt vete fan om inte Arne är ett barn av en gången tid. Mer än någonsin känns det som att släppa in en grottman (eller möjligen en grovt tecknad August Strindberg) i vårt välordnade könskvoterade rökfria Adkinsdietkäkande dokusåpatittande 3G-mobilssnackande moralrelativistiska Metrokrönikeläsande 2000-tal där hans typ av hatiskt förbannade utbrott mot feminister, politiker, fanatiker, kändisar och allmän svensk lagomhet verkar ha blivit bortsorterade hos alla utom just den sortens korttänkta individer (dörrvakter, skins, smygreaktionära kostymnissar) som Arne en gång ville gå till strid mot. Han har liksom missat 10 år av officiella beslut vad man får och inte får säga.

Det är inte nödvändigtvis dåligt. Vi ska inte kräva av satir att den är rumsren. Däremot bör man kunna kräva att den är träffsäker, och Arne Anka anno 2006 slår in lite för många öppna dörrar. Vi har hört det redan, det där om alkoholens välsignelser, svenskens överspändhet, missförstånden mellan män och kvinnor… ofta från Arne själv, för 10-15 år sedan. Ofta bättre.

Men ändå. På något vis funkar det. Arne Anka är ju inte en hjälte. Han är en som världen har gått förbi, en som inte fattat så mycket som han tror (varför tror ni Krille så ofta får sista ordet?) men som fortfarande då och då ur botten på 29-kronorsölen plockar fram de där replikerna som skär som en kniv rakt genom alla långa pseudometadebatter som för länge sedan kommit att handla mer om sig själva än om kärnfrågorna. Tanken att vi inte skulle behöva en Arne för att ge oss några gårdagsölsdoftande skällsord då och då är, ärligt talat, skrämmande. Nånting måste ju för fan väga upp allt skval. Så Arne lever, länge leve Arne.